Hur svårt ska det vara att behålla kontakten inåt, till egna tankar och känslor att vila sig i en stund, mitt bland andra människor?

Jag älskar att ha människor runt mig som tillför glädje och inspiration. Om jag inte har det blir livet oftast tomt och på gränsen till meningslöst.

Trots detta, försvinner min energi efter ett tag, tydligen behöver jag vara för mig själv helt och hållet för att tanka på ny energi. Undrar hur lång tid som kan behövas? Det måste utforskas, för att uppnå bästa möjliga balans. Balans är ett favorittillstånd!

Svaret på hur ofta mina tankar befinner sig i nuet är en smula pinsamt. Alldeles för sällan, milt uttryckt. Jag har alltid haft en tendens att gå igenom vad jag sagt och gjort, för att oftast hitta något som kunde gjorts bättre. Precis som i schablonbilden ser jag av tio saker jag varit delaktig i, den enda saken som blev fel istället för alla de nio som blev bra. Trots att jag vet hur vanan, grundtankesättet, uppstått i barndomen, är det svårt att lära om. Trots många kurser och böcker, och därmed vetskapen om hur jag vill göra, verkar den gamla uppkörda tankevägen vara lättast att vandra. Den nyupptrampade smala stigen är alltför svår att hitta och om jag ändå går där, alltför lätt att gå vilse ifrån.

Jag tror att ett bra sätt är att återföra sig själv till nuet, inte backa till händelser som varit, och därmed kringgå problemet. Att jag på köpet inte kan oroa mig framåt, över saker som mest troligt ändå utvecklar sig på ett helt annat sätt, är en extra bonus.

Underbart att forskningen kommer ikapp det vi egentligen vetat väldigt länge. Egentligen ända sedan skapelseberättelsen i bibeln, där skaparen vilade på den sjunde dagen.

Hjärnforskaren Agneta Sandström säger att vi måste återhämta oss, fylla på energiförråden och läka skador, efter en ansträngning. Det finns gamla undersökningar som visar att stresskurvan under dagen sänks för männen vid hemkomst från jobbet, medan den i stället höjs för kvinnor. Som sagt en gammal undersökning. Om dagens föräldrar fördelar hemarbete och omsorg om barnen lika mycket, kan man misstänka att även männens kurvor nu liknar kvinnornas. Oavsett vilket, är stressrelaterade sjukdomar den vanligaste orsaken till sjukskrivning nuförtiden. Risken för stroke och hjärt/kärlsjukdomar ökar dessutom vid långvarig stress och psykisk ohälsa.

Agneta Sandströms forskning visar vad som händer i kroppen med kortisolet vid utmattning. Hennes recept är att koppla av ordentligt, dvs att verkligen göra ingenting, inte ens slötitta på en teveserie. Hon betonar också vikten av att få ordentlig djupsömn. För dålig sömn är ett viktigt varningstecken på att kroppen inte varvar ner ordentligt. Sömnen är vår största källa till återhämtning. Tur att jag alltid gillat att sova!

Jag har mött många utmattade eller väldigt nära gränsen. Ämnet förtjänar att vändas och vridas på ordentligt. Min huvudperson Mia kommer väldigt nära gränsen där tiden som behövs för återhämtning blir långdragen.

Den har dagen har verkligen sprungit ifrån mig, fastän jag har skyndat mig hela tiden. Och nu närmar sig klockan Askungekritiska klockslaget, och inget inlägg har jag förberett. Väntar och längtar efter att min syster och hennes sambo ska komma på en veckas besök, får skylla på det. Ska hämta dem vid flyget om en timme.

Så idag blir det inte mer än detta. Hade jag inte varit med i Blogg100-utmaningen hade det helt säkert inte blivit något inlägg överhuvud taget…

I natt svepte döden förbi mitt liv och tog med sig en fin äldre man. Även om det inte var helt oväntat, var jag inte förberedd. Är aldrig förberedd på det oåterkalleliga slutet på en levnadsbana, hur lång eller kort den än varit spelar ingen roll.

Sorg blandas med minnen. Mina sträcker sig ungefär tjugo år bakåt i tiden, medan min mans minnen finns med sedan längre än 60 år tillbaka. Ett stort tomrum och en djup saknad.

Jag tänker på min svärmor, och hur svårt det måste kännas att bli av med sitt yngsta syskon.

Syskon är viktiga på ett speciellt sätt. När båda föräldrarna är borta, är de tråden tillbaka till barndomen och kanske de personer som vi känt längst i vårt liv. Jag är tacksam för mina fyra syskon och hoppas att vi får ha varandra länge, länge.

Här är jag omgiven av en massa novellister, som tillsammans med ytterligare ett tiotal personer medverkar i Ordberoende förlags #Älskanoveller – 30 nyanser av saknad. Vi på bilden kommer att träffas under releasen som hållspå ”Under kastanjen.” Det känns verkligen magiskt att jag ska vara med som författare på en release i Stockholm.

Nu är det en novellantologi, men fantastiskt roligt att få vara med på riktigt. Och jag måste erkänna, smått generad, att det känns oerhört skönt att kunna berätta att min novell är på väg att bli utgiven, när folk som hört mig prata skrivande ställer den klassiska frågan: Hur går det med boken? Mitt svar nuförtiden, med ett litet ödmjukt leende, är att boken är snart klar och under tiden har en av mina noveller release i Stockholm den 3 juni. I år!

In emellan novellskrivande och annat som ingår i livet som exempelvis att handla och laga mat, läser jag boken av Åsa Nilsonne. Boken som Mia, huvudpersonen i min blivande roman, får av sin väninna Serena.

Åsa Nilsonne pratar om vår inre teaterscen, en metafor som liknar en jag själv ibland använder i mitt klientarbete. Jag brukar prata om att vi inom oss har en mängd marionettdockor med olika egenskaper, och att det finns en som styr alla dockor och deras trådar. Alltså den som bestämmer i ditt liv. Den som är mer än dina tankar och känslor. Den som förmår lyfta sig till en metanivå, där du kan betrakta och reflektera över dina tankar och känslor. Samma funktion har Nilsonnes teaterscen. Hon använder teaterscenen för att beskriva medveten närvaro – mindfulness – ett sätt att ta kommandot över sina tankar och känslor. Vem ska få uppträda? Vad väljer jag att lyssna på från min inre teaterscen.

Hon skriver om fyra hörnstenar i medveten närvaro, som hon modifierat från Marsha Linehan:

• Att observera – att leva i nuet och uppmärksamma känslor, tankar och reaktioner
• Att beskriva – att sätta ord på det vi uppmärksammar, och skilja sin reaktion från händelsen som utlöste den
• Att inte döma – att observera och beskriva utan att värdera det du ser som bra eller dåligt
• Att delta – att delta i det som händer utan att ha uppmärksamheten riktad mot sig själv

De första tre punkterna är även viktiga delar i NVC – Nonviolent Communication, vars förhållningssätt och kommunikationsmodell  jag arbetat mycket med. Även Mia kommer att stöta på den  så småningom. Jag tycker det är fantastiskt att kombinera saker jag brinner för i mitt skrivande!

Äntligen har jag kommit till skott med nästa novell. Jag väljer för tillfället att vara nöjd med detta faktum samtidigt som jag försöker förtränga boken som ropar på mig i bakgrunden.

Det sägs att känslorna som författaren har när hen skriver, går igenom texten och in i läsaren. I så fall kommer mina framtida läsare att få en tår i ögonvrån, för det fick jag. Skrev ju första utkastet under en resa, och började skriva det på dator idag. Mitt minne är egendomligt kort, så jag kom naturligtvis inte ihåg exakt hur mina ord föll i novellen. Lättrörd som jag är kände jag mig väldigt ledsen under tiden jag skrev. Så min novell borde bli väldigt berörande. Jag förstår verkligen inte varför det alltid blir så sorgliga historier som min fantasi föder fram. Egentligen är jag en mycket positiv person. Det kanske är min skugga som träder fram och tar plats på min egen litterära scen. Hur som helst, är jag nöjd med de första sidorna jag åstadkommit till novelltävlingen som Ariton förlag anordnar.

Såklart är den alldeles, alldeles underbar! Tyvärr hade jag inte möjlighet att delta igår när Oberoende förlag (förläggare Ewa Åkerlind till höger på bilden), hade en hejdundrande releasefest för ”Lustans tivoli”, av Birgitta Andersson , eller Backlund som jag känner henne som(till vänster i bild). En sprallande glad kvinna fulladdad av positiv energi. Vi träffades på Fåröförfattarveckan i somras.

Hon gjorde succé med boken ”Blondie” för några år sedan och nu är det dags för nästa mappie-succé, det är jag säker på. Och om inte alltför länge har förlaget release för novellantologin, årets #Älskanoveller, där flera författare från Fåröveckan är med, inklusive stolt och lycklig undertecknad.

Med stor bävan öppnade jag min novell, som blivit korrekturläst och nu fanns i min mailbox. Tänk om det var en massa ändringar, och dessutom ändringar som jag inte skulle vilja göra?

Jag ögnade snabbt igenom och kunde börja andas igen. Första gången jag fått feedback inför publicering, och bara ett mindre antal småändringar. En av ändringarna gillade jag inte, för jag tyckte att min formulering var stilistiskt mer tilltalande. Ändå är det inget att argumentera om, men har i alla fall gjort ett försök att få behålla min egen mening.

Några av ändringsförslagen påminde om varandra, i det att jag ofta skriver mer korthugget än vad som kanske är önskvärt. Fast å andra sidan fanns det ett max antal tecken att använda. Så min lärdom blir att vara en aning mer ordrik, och inte vara så rädd för att upprepa ett ord i efterföljande mening, om språket ändå flyter på.