Ibland är det en stor utmaning att ha tillit till att det kommer att lösa sig. Om jag inte själv kan se en lösning blir det extra svårt. Utan kontroll över det som händer ännu svårare. Då sätts all kunskap på prov. Mitt i alla orostankar ska jag hitta ett lugn först för att komma vidare till tillit. Det blir dagens träning!

Sedan min dator åkte iväg till Tyskland på service för två veckor sedan har inte många ord blivit skrivna. Luften gick ur mig som när man tömt en luftmadrass. Kvar blev bara ett platt skal. Eftersom det verkar dröja länge innan datorn kommer tillbaka får det bli anteckningsbok och penna. Ny rutin att skriva utan att placera in i manus. Kunde Moa Martinsson skriva på utslätade papperspåsar ska jag kunna klara detta. Det känns som jag tappat kontakten med mina karaktärer och berättandet som flöt på riktigt bra. Skrivandet är uppenbarligen en ömtålig  process som behöver underhållas ofta för att inte avstanna..

Lyssnade på en föreläsning om självmord och psykisk livräddning idag. Fler människor i Sverige dör i självmord än i trafikolyckor. År 2012 begick 1530 personer självmord i Sverige. Jag känner många som har förlorat närstående utan att ha haft minsta aning om vad som skulle komma. Sorg, skuld och vanmakt brukar stanna kvar länge. Det värsta måste vara att förlora sitt barn. Att dessutom leva med vetskapen att det var den enda utvägen hen såg, måste vara den svåraste uppgiften man kan få. ”Om bara… ” finns där liksom ”varför”. Många frågor som aldrig får något svar. Att prata om det svåraste, att våga fråga och att våga lyssna kanske kan ge en smula tröst till den som drabbats.

Ofta känner jag mig lyckligt lottad, vissa dagar mer än andra. Detta har varit en extrabra dag. Tioårskalas utomhus i strålande sol, trevliga samtal och en fantastisk Pavlovatårta. Att ha en familj att fira med, eller som finns när livet krånglar till sig är en gåva som inte alla har. Naturligtvis är vi redan lyckligt lottade jämfört med många andra. Många av dessa fördelar saknar ändå värde utan någon att dela dem med. Det gäller att ta vara på varandra och skapa tillfällen att mötas!

Några gånger i livet har jag bytt väg, ibland yrke och ibland intresse. Varje väg har gett nya kunskaper och kontakter som blivit vänner. Mitt senaste vägval är skrivandet.  Förutom skrivarglädje har jag fått många nya bekanta. Idag träffades vi, några från en skrivgrupp på Facebook, hos mig på lunch. Långlunch visade det sig. Vi pratade om våra bokprojekt och liv. Vi kommer säkert att ses igen och kanske läsa varandras texter. Så kul!

Idag blir det en dag utan måsten. Även dagens inlägg påverkas av fridag och blir inte längre än så här:)

Jag har insett den senaste veckan att jag är databeroende. Då menar jag inte dataspel utan datorn som hjälpmedel. Som tur är har jag min IPhone för mail och blogginlägg. Och Facebook! Det är skrämmande hur mycket som behöver skötas via datorn. Exempelvis meddelas reparationsstatus av min dator via mail. Hur tänker man då? Ägnar en tanke åt de äldre som inte är bekanta med tekniken. De blir ännu mer beroende av hjälp från andra. Minns hur irriterad min mamma var när hon tittade på TV och man sa att det fanns mer att se på webben. ”Vad är den där webben egentligen” frågade hon mycket frustrerad. När hon var liten hade de varken elektricitet eller vatten inomhus. Undrar hur det blir när jag blir gammal? Vilken ny teknik finns då?

Äntligen har stadsbiblioteket i  Göteborg nyöppnat efter två års renovering. Passande att öppna på världsbokdagen. Biblioteket var mitt favorittillhåll när jag gick på mellanstadiet. Otaliga boktravar blev hemkånkade. Som mest läste jag runt tio böcker i veckan. Jag levde mitt liv genom böckerna eller snarare var böckerna mitt liv. Min mamma sa en gång ”Du blir aldrig ensam för du har dina böcker.” Så sant! Min besvikelse var stor när jag äntligen bodde nära mitt älskade bibliotek igen, och så stängde det för reparation…

Ensamhet är ett intressant fenomen. Träffade en gammal vän på lunch idag och pratade om ensamhet. Samtalsämnet var inte planerat, utan dök bara plötsligt upp. När är man ensam? Tror det finns lika många svar som personer som svarar. Ensamhet upplever vi på olika sätt i olika situationer. En del av oss har ensamheten integrerad i själen sen barndomen. Andra hamnar i den i ålderdomen. Vi är beroende av varandra för att överleva så ensamheten kan säkert väcka existentiell ångest. Självkänslan påverkas av kontaktlöshet, duger jag inte? Självvald ensamhet, är det egentligen äkta ensamhet? Frågorna är inte nya, men fortfarande lika aktuella…

Två scener författade i solen på en parkbänk mitt i folkvimlet. Eftersom den ena handlade om huvudpersonens sexfantasi funderade jag på om de unga männen som stod bredvid min bänk kunde läsa vad jag skrev. Tanken är förstås att det ska läsas av många så småningom. Ändå blir det aningen för personligt när jag skriver i min anteckningsbok. Scenen kanske inte ens kommer med efter redigering. Om den blir kvar har jag gott om tid att förbereda mig på eventuella reaktioner…