Innan jag reste funderade jag på om datorn skulle med eller inte. Tanken att ta skrivledigt var otroligt lockande, att slippa dividera med mig själv varje dag. Skriva nu eller senare. Idag eller en annan dag. Mer tröttande än själva skrivandet. Vid det här laget har jag hållit på fokuserat med skrivande i några år, och tycker  i mina bästa stunder att det är  lika avkopplande att skriva som att läsa en bra bok. Måste handla om försvinnandet från verkligheten in i en annan värld.

Till slut fick datorn komma med, i ett nytt fint vadderat fodral. Att det sedan blev fantastiskt varmt och vackert väder, kunde man inte veta i förväg. Passade på att njuta av den vackra naturen, möten med släkt och vänner men gjorde ändå ett antal skrivpass. En både avkopplande och nyttig resa visade det sig alltså bli.

Min novell som ska skickas in till Aritons novelltävling ”Över en vårfika”, är i det närmaste klar. Ska låta den mogna ett tag, och sen gå igenom den några gånger till. Under tiden väntar jag med spänning på resultatet från uttagningen av noveller till ”Över en vinterfika”.

Att vara med i en novellantologi, ha release och träffa nya intressanta människor gav mersmak, så jag hoppas verkligen att min novell kommer med.

Min författarväninna Camilla Davidsson, som jag lärde känna i november 2013 på Ann Ljungbergs skrivarkurs i Las Palmas, hade då en dröm. Hon hade lagt ner mycket tid och energi på sin dröm redan innan  vi möttes. Drömmen om att hennes debutroman skulle bli publicerad och läst av många. Drömmen blev sann, Bladh by Blads förlag ville ge ut Camillas bok. Därefter följde  ytterligare målinriktat arbete för att skriva en uppföljare. Båda böckerna har blivit utgivna som pocket. Nu väntar jag på att få köpa del tre, ”Änglarna dansar i gryningen”, som avslutar serien om Emma.

När vi möttes första gången, och varje gång sedan dess imponeras jag av Camillas driv och energi för att nå sitt mål och sin dröm. En förebild för mig, även om jag inte lyckats med samma styrfart som Camilla. Har insett att Camilla lagt ner mer tid än vad jag först förstod, när jag trodde min bok skulle kunna skrivas på ett år. Det jag hade klart efter ett år var ett första utkast, vilket är något helt annat än en färdigtryckt produkt.

Så är verkligen inte fallet med min bok om Mia, vars personliga resa är en annan än Emmas, men ändå har sina beröringspunkter. Camillas första bok, ”Under vintergatans alla stjärnor”, berättar hur Emma bestämmer sig för att vandra pilgrimsleden Santiago de Compostela när hennes liv rusat på i allt för hög fart. Under vandringen möter hon många intressanta personer som påverkar henne. Man får verkligen en inblick i livet som pilgrimsvandrare!

I uppföljaren som jag nyss läst ut, ”Pensionatet vid världens ände”, behöver Emma komma bort igen, denna gången till en helt annan miljö där hon möter både sig själv och andra. Jag tycker mycket om de samtal som finns med i boken och den träffande beskrivningen av Emmas ambivalens.

När jag åker till Fårö och författarvecka i augusti ska jag köpa avslutande delen och väntar med spänning på att få se om Emma gör de val jag hoppas på. Under tiden gjuter jag liv berättelsen om min Mia på så många sätt som jag kan komma på.

Hurra, nu har jag fått alla små post-itlappar på plats i tidslinjen. Två vändpunkter är utsatta enligt konstens alla regler.

Sista biten föll på plats häromkvällen när jag såg en film som vi hade inspelad; ”State of Play”

I den fanns två tydliga vändpunkter, den första något efter mitten av filmen och den andra nästan i slutet. Har känt mig osäker på hur dramaturgin blir bäst. Det finns en uppsjö av litteratur och lika många bra sidor på nätet, att hämta kunskap ifrån. Ändå är det svårt att tillämpa det jag lärt mig på min egen text. Särskilt viktigt är väl att vändpunkterna ska ställa det man som läsare förväntar sig en aning eller totalt på ända, beroende på vilken genre boken eller filmen tillhör. Övertydlighet verkar vara en av mina kardinalssynder, vilket försvårar mycket. Men nu, för tillfället får jag väl lägga till, känner jag mig nöjd och tycker mig ha en plan att arbeta vidare efter. Och som min man sa, det mesta är ju redan skrivet, det ska bara fixas till. Ja, tröstande tanke, ”bara” litet fixande innan allt är klart igen.

Efter mycket vånda och mycket velande, tror jag att den omarbetade strukturen börjar arta sig.

Länge, längre än jag har lust att tänka på, trodde jag att min roman var klar,  i behov av smärre förändringar att jämställa med sista putsningen av en lagad tand, och kände mig ändå inte nöjd.

Valde slutligen att strukturera om, att byta bokens huvudkonflikt och dessutom byta tempus och perspektiv. När jag nu har satt små färgade lappar i olika omgångar, enligt bevekelsegrunder såsom ”behållas”, ”kanske behållas”, ”sparas till del två och tre” och sedan lappar utifrån scenens ingående personer och tema, skymtar strukturen fram.

Inser att jag rensat bort nästan hälften och kanske behöver producera nya avsnitt. Eller inte. En av mina kloka författarvänner Bente Clod, som  skrivit handböcker i skrivande och undervisat i ämnet, tyckte efter genomläsning att; ”For mig att se er dette en bog, der ville vinne meget ved att bli omtrent halvt så stor.” Jamen så bra att jag tagit bort nästan hälften då. När jag fick omdömet som innehöll en hel del positivt såsom ”Bogen är fin och velskrevet” och annat mindre kul ”I en bog behøver man ikke forklare så meget som i det virkelige liv.”, var jag inte mogen att använda dammsugare i stället för osthyvel. Känner igen precis samma kritik som jag fick av Johanna Mo i tidningen Skriva. Får trösta mig med att jag inser nödvändigheten av att stryka, äntligen, och därmed måste ha utvecklats i mitt skrivande…

Nästa steg är alltså att dra ett djupt andetag och lita på att jag kan hålla min text och mig själv flytande på ordens oändliga hav.

Häromdagen ringde brevbäraren på dörren. Undrar vad jag beställt nu, tänkte jag och öppnade. Inget alls visade det sig. Bättre än så, jag hade fått en present från min författarväninna Eva Swedenmark.

Vi lärde känna varandra på en skrivarkurs 2014 i Las Palmas. På en release i maj visade det sig att Eva känner min storasyster sedan gammalt. En liten och fantastisk värld.

Nu kom ett grattis från Eva till min blygsamma författardebut. Eva har skrivit ett trettiotal böcker och är aktuell just nu med boken jag så överraskande fick.

Det gläder mig väldigt att fina recensioner ramlar in för ”Om ni inte börjar leva gör jag slut”.

Och gläder mig oerhört att få den som helt apropåpresent. De allra bästa gåvorna kommer oväntat och kanske när man minst av allt förtjänar dem.

Brottas med min bok. Har bestämt mig för att byta tempus till presens och byta perspektivet från Mia i tredje person till Mia i första person. Evas svar på mitt korta tackmeddelande sporrade mig till att inte lämna mitt nya påhitt, utan lita på känslan av tvungenhet, även om det blir, som en annan författarkollega skrev, ett mastodontjobb. Min tidsplan är tilltufsad, men vem har bestämt den? Jo, det var ju jag. Då så, då är det bara jag som kan ändra tidsplan… och bara jag som kan leva min dröm…

Måste ha med ett citat av min nya skrivarguru Claes Andersson;

”All kreativ verksamhet befruktas av att motstridiga känslor kämpar sinsemellan och att osäkerheten och hjälplösheten förenas med modet och det allsmäktiga.”

Han säger också att det är viktigt att läsa mycket, och nästa bok blir Evas!

Det borde vara två steg framåt och ett tillbaks med min roman. Istället känns det mer som ett steg framåt och två tillbaka. Trodde jag en gång för alla var klar med formalia, och vad gör jag då? Sent igår kväll, när alla vettiga människor sover, kom jag på att den ska vara i jag-form. Suck.

Mitt mål är att känna mig lika nöjd  som jag kände mig med min saknad-novell. Innan jag är det tänker jag inte ge mig. Det borde bara vara smärre ändringar kvar, med tanke på hur länge jag hållit på. Då hittar jag på nya stora ingrepp istället. Kanske borde jag hålla mig till novellform?

Min nya skrivguru, Claes Andersson som jag berättade om i förra inlägget, verkar tänka som jag. Han skriver att kortprosa passar honom bättre. Som kan skrivas på några sittningar. Precis så tycker jag. Dessutom är det överblickbart. Alla sidorna får plats samtidigt på köksbordet, inte fel. Trots detta tänker jag inte ge mig. Ska dock sticka emellan med en novell, som jag ska sno ihop från en gammal idé. Tänker skriva i presens och jag-form. Kan absolut ses som en förövning, har jag övertalat mig själv.

Min Cleaskompis skriver ”…kortheten är en dygd. Huvudsaken är en bra historia som gestaltas på ett bra sätt. Jag älskar Tjechovs noveller som jag läser varje sommar, om inte annat så för att påminnas om prosans tumregler. Gå rakt på sak. Använd tydliga huvudsatser. Psykologisera inte. Var inte teoretisk. Undvik invecklade satskonstruktioner. Avlägsna allt onödigt som inte tillför din historia något nytt, utan enbart gör den tjockare och mångordigare.” Särskilt sista meningen är en fingervisning till mig, som jag borde (eller ska menar jag såklart!) ta fasta på.