Susanne Schempers debutroman ”Osynlig närvaro” var extra rolig att fira. För snart två år sedan träffades vi eftersom vi var med i samma novellantologi, första publiceringen för oss båda. Då hade vi gemensam release på Litteraturhuset tillsammans med ytterligare fyra novellister. Och denna fredag 23 mars var det dags för Susannes roman på bokförlaget Sol att firas på samma Litteraturhus.

Lördagen efter hade min kurskamrat från Skrivarakademin Catharina Ståhlgren release av sin bok ”Livsform t ex en snigel”, även den på Litteraturhuset.  Vi har följts åt och dessutom finns vi nu på samma förlag, Siljans Måsar. Catharina är en van författare sedan många år med ett antal böcker i ryggsäcken. Nu hoppas jag på att denna intressanta bok hittar många läsare!

Catharina delade dessutom generöst med sig av sin stund i rampljuset till oss andra författare som närvarade, så att vi fick läsa ur våra alster på scenen.

Ända sedan Camilla Davidsson och jag träffades på en skrivarkurs i Las palmas 2013 har vi, och flera av de andra kursdeltagarna, hållit kontakten.

Den gången var ingen av oss utgiven och sedan dess har det hänt enormt mycket. Camilla var i Göteborg i dag för att signera sin fjärde bok på Pocketshop. Hennes femte kommer på Printz förlag i maj. Då kommer hela Las-Palmas Girls att vara på plats hoppas jag. vi brukar sammanstråla på Bokmässan där de bor hos mig och snart ska vi ses i Malaga där Monica har en lägenhet, för att skriva tillsammans.

Alla fyra är vi numera utgivna med olika slags böcker och på olika förlag. Vi hejar på varandra och stöttar när missmodet slår till som för alla kreativa personer. Så glad att vi möttes den där gången. den som blev startskottet för oss alla i målmedvetet skrivande …

Dessa fyra dagars kurs i personlig utveckling i Lundsbrunn har jag sett fram emot länge. En extra bonus är att jag tog vägen runt Stenstorp och hälsade på kusin Ingvar och hans Ing-marie och såklart Frasse, deras yrväder till tax.

Ett annat yrväder och åtföljande kyla härskade utomhus. Men det gjorde inte så mycket. Jag skulle äntligen få åka på kurs och träffa likasinnande. Författandet kan bli ensamt och jag såg verkligen fram emot alla goda samtal som väntade med intressanta nya bekantskaper.

Min besvikelse var avgrundsdjup när jag insåg att alla pauser inklusive mattillfällena skulle tillbringas i tystnad. I ren protest gömde jag mig på rummet och redigerade roman och kommunicerade på Facebook. Båda aktiviteter som inte rekommenderades för jag skulle vara i kontakt med de känslor och tankar som dök upp.

Inte bara besviken utan mer irriterad, på gränsen till ilsken, deltog jag ändå i alla övningar men med en liten Sylvia inombords som protesterade vilt. Kom så småningom underfund med varför jag reagerade så starkt på att inte få prata. Det var för mig som att inte få finnas. Så då stod det klart för mig varför kommunikation är så essentiellt. Att få finnas till, att vara någon …

Fyra dagar senare åkte jag hem, mycket nöjd och med nya insikter om mig själv. Dessutom hade jag fått möta mina kurskamrater och prata vid åtminstone två tillfällen. Märkligt nog kändes det som att vi redan lärt känna varandra genom att göra övningar och sharingen under kurspassen. En kurs med fokus på kroppen och att vara i den, i stället för att låta huvudet och tankarna vara den rådande platsen. Väldigt nyttigt!

Ett snabbt Stockholmsbesök för att fira släppet av ”Gröna fingrar sökes”, blev kortare än beräknat eftersom tåget blev kraftigt försenat. Det var trögt att rulla väskan genom all snö, men det var det värt.

Som tur var hann jag nästan i tid till Norstedtshuset där Annikas fjärde roman låg i fina travar och en lockande buffé var framdukad. Så det viktigaste av allt, jag hann att lyssna på Gunilla Sondell som intervjuade Annika om boken och skrivandet.

Att hamna hos Norstedts med sin tredje och fjärde bok är en stilla nåd att bedja om. Tills vidare gläds jag åt Annikas framgång med sina feelgood-romaner.

Eftersom jag haft ett väldigt flyt med bloggrecensioner av boken blir jag lite överraskad över hur nästan löjligt glad jag blir över den första ”riktiga” recensionen av ljudboken.

Visst finns det omdömen på Storytel men de känns inte alltid så seriösa. Flera av mina författarvänner med mycket större framgångar än jag kan drömma om säger att de aldrig läser omdömena där för att de blir bara ledsna. och jag måste erkänna att där finns en del riktiga bottennapp.

Flera lyssnare har hört av sig vilket såklart gläder mig mycket men det är något speciellt glansfullt över ordet recension … .

Det som gör mig extra lycklig över denna recension är att Bokviskerskan skriver:

”Något som gjorde mig riktigt överrumplad var hur pass väl huvudpersonens känslor tränger fram. Historien är så pass bra skriven, stark, tänkvärd och verklighetstrogen att jag själv BOKSTAVLIGT (!!!) fick ont i magen av huvudpersonens ångest. ” Hennes slutsats är att ”du absolut bör lyssna på den här.”

Länk till Instagram finns här.