I dag plingade det till i mail-boxen och äntligen kom det lektörsutlåtande som jag har väntat på. En väntan med en viss oro och en hel del pirr i magen, måste jag erkänna. Luttrad blir jag förmodligen aldrig när det gäller mitt författande. Jag kallar det författande och inte skrivande som jag gjorde i början. Jag tror det är viktigt att ta sig själv på allvar oavsett vad det är som en håller på med.
Kanske det är den inställningen som gör att en del som skriver kommer till slutprodukt, en färdig bok, novell eller kanske dikt. Det pratas ofta om hur många som har manus som ligger längst in i någon sällan öppnad byrålåda. Jag har en sak till att erkänna här, att de funderingarna hade jag många gånger under tillblivelsen av min första roman ”Allt det du måste”. Men då jag rannsakade mig själv kom jag snabbt fram till att det hade jag aldrig kunnat sluta tänka på – att ha ett färdigt manus och inte fortsätta bearbeta det tills ett förlag nappade. Att ge ut alldeles på egen hand lockade inte alls.
Till min stora glädje var Yvonne och Förlagshuset Siljans Måsar intresserade även av uppföljaren ”Om du bara vågar”, som kommer i mitten av september. Först är det en massa roliga och samtidigt intrikata uppgifter som ska lösas; omslag, baksidestext, korrektur, inlaga. Det känns fantastiskt att ha ett helt team av proffsiga människor som tar hand om detta i samråd med mig. Det gillar jag särskilt – att få vara med i besluten som ska tas.
Lektören Sara Henjeby har gjort en väldigt ambitiös genomgång och jag drog en lättnadens suck när jag läste hennes slutkläm: ”Jag tycker detta är en fin skildring av en kvinnas utveckling som sker genom olika livskriser.” Sedan fanns det förstås en hel del förbättringsförslag som jag nu ska sätta fart med, väl förberedd som jag är med somrig bakgrundsbild och med ny musmatta med foto av Per Pixel som kommer att pryda alla böcker i trilogin om Mia!
Efter att ha medverkat i fem novellantologier under 2016-2017 kände jag mig färdig med den formen av skrivande … Ända tills jag såg erbjudandet från Ariton förlag att delta i en antologi med kommunikation som tema. Då var det kört, trots alla andra åtaganden. Till min glädje gick det dessutom lekande lätt att producera texten eftersom den skulle handla om mitt favoritämne och jag hade valt ut det absoluta guldkornet att skriva om, nämligen Nonviolent Communication. Texten passerade förläggare Petras stränga ögon med en liten detalj att ändra. Nu väntar jag på redaktörens kommentarer och längtar tills i september när jag har boken i min hand. Utifrån titlarna på mina medförfattares alster blir det en mycket intressant läsning. Alla författarna finns nu att betraktas här på 
Den här gången träffades Anita, Annika, Grazina och jag i Fiskebäckskil i Anitas fantastiska sommarhem. Två dagar av prat, skratt och god mat. Dessutom ägnade vi en stund, förstås, åt att utvärdera boken vi läst, ”Den blinde mördaren” av Margaret Atwood. Ingen av oss var översvallande positiv, även om boken hade sina goda sidor. De parallella historierna skapade intresse samtidigt som boken blev onödigt lång. men ett skickligt hantverk som författare, det var vi överens om.
Tänk vilka kreativa kamrater jag har. Camilla Davidssons femte bok firades en extra gång på Printz Publishing. En dryg vecka senare var det dags för nästa skrivarkurskamrat, Monica Österdahl, att ha både vernissage för sina tavlor
och bokförsäljning av ungdomsbok och barnbok. För att inte tala om de fina underlägg hon låtit trycka upp med tavlorna som förlagor.
Så alldeles underbart att alla nuvarande tre skrivprojekt är i hamn, även om resultatet inte kommer förrän i september. Min mapp med avtal som jag så förhoppningsfullt gjorde i ordning när jag i februari 2016 skrev på mitt första författaravtal för novellen ”Aldrig mer” till Ordberoende Förlags ”Älska noveller – 30 nyanser av kärlek”, har blivit välfylld sedan dess. Just som jag önskade och affirmerade.