När jag var liten var Stadsbiblioteket min tillflyktsort, på mellanstadiet var jag där nästan varje rast. Där fanns bibliotekarien Margareta som såg den ensamma tjejen och lade undan nyinkomna böcker till mig. Rätt person på rätt plats!

Som tonåring träffade jag Gunwor, som också arbetade som bibliotekarie där. Hon behövde någon som rastade hennes beagle Vicky ibland. Jag älskade samtalen med Gunwor och de små meddelanden som hon alltid lämnade åt mig i lägenheten när jag skulle hämta Vicky. Sedan tappade vi kontakten och jag sörjde när jag fick höra att hon gått bort alldeles för ung.

Som nybliven lärare tog jag ofta med mina elever för att låna böcker. Att läsa är en av de viktigaste sakerna vi lär oss i livet. En dörr öppnas till oändlig kunskap och glädje.

Som förälder var biblioteket och öppna förskolan tätt ihopkopplade, liksom sagoläsning vid sängdags.

Sedan drygt tio år bor jag återigen på nära gångavstånd till Stadsbiblioteket och även som vuxen hittar jag alltid ett inre lugn där.

Att min trilogi finns att låna på Göteborgs bibliotek, både som fysisk bok, e-bok och ljudbok känns otroligt stort!

Jag håller tummarna för att boken jag skriver på nu, en äkta feelgood, också kommer att finnas där en dag  …

Senaste veckan har mina tankar många gånger gått till Björn Natthiko Lindeblad, som lämnade denna världen den 17 januari. En stor man på så många sätt, inte minst i hjärtat, och han lämnar ett tomrum efter sig som ingen lär kunna fylla. Jag hade förmånen att träffa Björn vid flera tillfällen. Senaste gången, och sista visade det sig, var efter en av hans Nycklar-föreställningar. Jag gick fram efteråt för att tacka för en magisk stund. Björn såg mig på långt håll, log sitt varma leende och sa: ”Och här kommer ju Sylvia också!”, så fick jag en kram innan nästa person ville komma till tals med honom.

Redan då, 2019, misstänkte jag att de skulle vara sista gången vi sågs. Pandemi och Björns sviktande hälsa satte stopp för offentliga framträdanden sedan. Vilken otrolig tur att han hann åka på turné med sina visdomsord innan pandemin, att hans bok ”Jag kan ha fel” for iväg ut på segertåg i världen och  att han fick ha sin 60-årsfest i höstas.

Så otroligt sorgligt att inte få lyssna till honom live mer, och att han hade det så fysiskt begränsat den sista tiden. Men hans humor fanns kvar i inlägg på Facebook och Instagram in i det sista.

Fotot på honom och mig är ett litet bevis på den humorn. Fotot är taget efter två meditationsdagar som Björn ledde 2016. Det var Allahelgona helg, så när jag ville ta ett foto av oss tyckte Björn att döden också kunde vara med, för den är ändå alltid närvarande. Så sant …