Idag blir mitt inlägg ett enda stort hejdundrande hurra!
Att för första gången se sin egna text i en bok är något alldeles otroligt stort. Efter att våndas och hoppas, så känns det så bra att bli utgiven. Visserligen inte en hel egen bok, utan en novellantologi där jag samsas med 30 andra lyckliga vinnare i Ordberoende förlags tävling under hård konkurrens.
Idag kom den hem!
Nästa gång blir det en alldeles egen bok om Mia och hennes växande insikt om sig själv och vad hon längtar efter.
För en gångs skull var jag ute i bättre tid än vanligtvis. Inte fantastiskt många timmar till godo, men sådär ca 13. Nu är i alla fall min novell inskickad till Aritons förlag, efter jag vet inte hur många genomläsningar och korrigeringar.
Jag bestämde mig igår kväll att skicka under morgondagen, innan jag skulle iväg på träff med mina NVC-vänner innan våra vägar skulle skiljas för denna gång.
En nervös del av mig har lust, eller snarare en tvångstanke, att gå in och kolla en gång till, och skicka en ersättning ifall jag hittar något att ändra. Jag tvingar mig ståndaktigt att inte öppna Word-filen. Nu ska jag glömma denna novell som levt i mig under några månader. Omprogrammera hjärnan och fokusera på bokmanus istället. Så oerhört mycket enklare att ha koll på en novell än ett helt bokmanus. Strykningar står först på listan ihop med ommöblering. Det är en tänkt trilogi, och jag har försökt greppa hela området i del ett. Känns betryggande att inte direkt behöva förkasta, utan spara till en annan del. Min bror sa häromdagen att jag är ett riktigt murmeldjur som sparar på allt. Vet inte om det är typiskt för murmeldjur, trodde ekorren var symbol för samlaren. Inte bara fysiska saker uppenbarligen utan även text.
Enligt ett citat jag sparat av Antoine de Saint-Exupéry är perfektion inte det jag hittills föreställt mig. Citatet passar dessutom extra bra idag när jag nagelfar och skärskådar novellen jag strax ska skicka in till Aritons förlag.
”Perfektion uppnås inte när det inte finns något mer att tillägga, utan då det inte finns något mer att ta bort.”
I så fall är min novell i det närmaste perfekt, med tanke på alla ord jag strukit.
Funderade länge inför vår remembering av Vigdis på vad jag skulle bidra med, men kunde inte komma på något som kändes rätt.
Tänkte till slut att det kommer att visa sig när det är dags. Och så sant detta var, precis som det är för mig varje gång. Jag ska verkligen komma ihåg att vila i den tanken, att det kommer att visa sig och lösa sig på bästa sätt, nästa gång jag är på väg att stressa upp mig och hamna i låst läge.
Jag var dagarna före vår träff på besök hos min nyaste väninna, som spelade sin bror Björn Rietz sång för mig, och visade skivfodral med texten; ”Followed by an angel”. Nu visste jag vad jag skulle läsa.
Vi fick en fin stund i går kväll, med kontakt via teknikens underbara värld med dem som inte kunde närvara. Ninni, värdinna för 2016 års träff hade dukat vackert för vår saknade vän, som fick vara med via bilden i hennes hem Norge 2011. Tänker att hon även var med i luften omkring oss.
”We´re walking with you,
we´re the sun behind your moon
We´re talking to you
the stillness sings our tune
Go with the Flow
Run wildly with the rains
Stand tall on yor toes
We´ll ease you from the pain
Your love is all we need
Your love is all you need” av Björn Rietz
Idag ska jag träffa mina NVC- vänner igen. På bilden som är tagen i maj 2013 är vi i England, alla utom Hannah från Holland som inte kunde komma. Förra året vid denna tiden var vi samlade i Las Palmas, förutom Tracy från England och Hannah.
I år är det Göteborgs tur, med Ninni som värdinna. Denna gång kan Hannah medverka, men en av oss kommer aldrig att kunna medverka i detta fysiska liv. Vigdis lämnade oss i november förra året. Tre av oss fick några dagar tillsammans med henne i den norska fjäll- och fjordvärlden. Vi visste att det var sista gången vi skulle ses, och tog vara på glädjen i att umgås och i stundens allvar pratade vi om liv och död, om hur vi vill ha det efteråt, vad som är viktigt när man vet att man ska dö. Mellan dessa stunder av sorgsamheter, åkte vi in till byn och handlade på konditoriet och i barnklädesaffären, med Vigdis i rullstol. Vi skrattade, pratade och skämtade med varandra som om döden inte fanns mitt ibland oss. Växlade mellan de stora livsfrågorna och de små nära sakerna som julklappar till Vigdis barnbarn.
Tio dagar efter vi lämnade Stavanger somnade Vigdis in med sina närmaste vid sin sida. Och idag ska vår grupp träffas igen, minnas, sörja och samtidigt fira våra stunder tillsammans under åren sedan vi lärde känna varandra på NVC-kurs i Grekland 2008.
Äntligen var det dags för release igen. Jag älskar att vimla runt och prata om författarskap och skrivande samtidigt som jag möter gamla vänner. Denna release var för boken Operamopsen, skriven av Disa Åberg och hennes dotter Linda Bonaventura, om ett stambyte i ett hus där en mops spelar en av huvudrollerna.
Särskilt roligt var att min storasyster Lena skrivit en blurb och även var den som intervjuade författarna om bokens uppkomst. Att sedan en av mina favoritsångerskor Frida Örhn sjöng tillsammans med Linda var fantastiskt.
Nu sitter jag på tåget hemåt. Nöjd med dagen och ser fram emot läsning av den sällsamma historien om en svart mops och kärleksaffärer och allt annat som händer i denna tragikomiska historia.
Sitter just nu på tåget på väg till Stockholm, för att gå på release i morgon.
En rad sammanträffanden gör att jag ska gå på just Disa Åbergs release av hennes och dotterns bok ”Operamopsen”.
Hösten 2014 pratade jag med min storasyster i telefon och berättade att jag skulle på skrivarkurs i Las Palmas. Det skulle Lenas väninna också. Som jag suttit mitt emot när Lena fixade in mig på radiogalan några år innan. Jag hade sett namnen på kursdeltagarna, fast inte kopplat ihop namn och person. Och nu fick jag chansen att prata närmare med Disa under en veckas kurs.
Jag hoppas verkligen att Operamopsen blir den succé som den förtjänar. Disa höll på att skriva det sista under kursen. En synnerligen annorlunda, fantasirik och rolig historia. Hur hon och dottern Linda fördelade skrivandet vet jag inte, men får säkert höra det under releasekvällen. Operamopsen finns redan på Storytel! Nu håller jag tummarna för resten!
Här är kursdeltagarna. Bakom Disa sitter Ordberoende förlags Ewa Åkerlind, som ger ut boken. Bredvid henne sitter Eva Swedenmark som nyss haft release med sin bok ”Om ni inte börjar leva gör jag slut”, också Ordberoende. Med på bilden är också Carina Drätting som finns representerad i samma novellantologi som jag, och som vi otåligt väntar på. Carina var dessutom med i förra årets #Älska noveller. Tora Greve till vänster har gett ut ett antal böcker på eget förlag. Utgiven är också Åke Högberg. och så är vi några kvar som har det roliga framför oss. Jag sitter i gott sällskap får man säga!
I kväll ska jag sova hos en väninna som min man och jag lärt känna, såklart, i Las Palmas. Jag är tacksam över mitt liv som är så omväxlande och fullt av intryck och människor att lära känna djupare. Mycket tack vare att jag började skriva på allvar under 2013 och att jag gått Ann Ljungbergs skrivarkurser i Las Palmas..
Igår skrev jag om försvunna papper. När jag med stor möda återskapat den försvunna informationen kl 23.30 efter ett antal timmars jobb, sa jag till mig själv: ”Nu kan ni komma fram papper, för nu är jag klar, så långt jag kan. Fast det kan ni inte. för ni är för evigt försvunna” Jag går ut i köket och tar ett block från köksstolen bredvid där jag sitter på vid datorarbete. Vad ligger väl där och hångrinar? Jo, de försvunna pappren. Som jag letat på alla möjliga och direkt omöjliga ställen. Funderade på vad jag ska lära mig av detta, på väg in i sömnen.
Ställer mig frågan under författandet av dagens morgonsidor och får svar i form av 10 budord från mig själv, till mig själv.
När jag läser detta samtidigt som jag skriver av mina morgonanteckningar, undrar jag var allt detta kom ifrån. Inte från någon robot, den saken är säker.
I ett av mina arbetsuppdrag ingår att ringa och prata med trevliga människor. Allt bra så långt. Sedan ska jag dokumentera vad som kommer fram i samtalet och kontaktuppgifter. Det har jag skött utmärkt. Slutligen ska det jag skrivit också in i en lista som finns sparad på datorn. Listan fanns som den skulle. Det var ett annat mycket värre problem. Mina anteckningar var fullständigt försvunna. Kvar fanns ofullständiga minnesanteckningar, men inte huvuddokumentet med noggranna anteckningar.
Man kan lugnt säga att jag har letat. Rivit ut saker från osannolika ställen, och lagt tillbaks dem organiserat. Bra att få städat, men inte med det önskade resultatet. Så det var bara att bita ihop och försöka rädda det som räddas kunde. Detta är vad jag ägnat dagen åt. Det är svårt att utföra en sådan uppgift med ett leende på läpparna, snarare en surgrinig grimas.
Ett avbrott har jag haft, måste erkännas, med lunchträff med bonusson. Ett nödvändigt avbrott, även om det betyder att arbetsdagen inte är slut ännu på några timmar…
”Välbehag för dig och mig”, har befunnit sig i min bokhylla i runt tjugo år. Inte i samma bokhylla, men den överlevde den stora utrensningen för fem år sedan. Då jag hade utmätta hyllmetrar till förfogande i ny liten lägenhet och var tvungen, trots att det smärtade gruvligt, att rensa bort mängder av skönlitteratur och faktaböcker om personlig utveckling. Denna bok av Jennifer Louden blev kvar. När jag läst en del i den under dagen, förstår jag varför.
Även om jag inte hört talas om Nonviolent Communication när jag läste den förra gången, genomsyras hela boken av förhållningssättet som ligger till grunden för NVC. Tankar om respekt, vikten av att lyssna på sina och andras behov, att inte värdera eller döma och mycket mer.
Jag påmindes om boken för ett tag sedan när någon som jag glömt nämnde den i en artikel. Boken handlar främst om hur du får större närhet i din parrelation. Många handfasta och väldigt kloka råd. Det som slår mig är hur många jag själv använder mig av när jag träffar par med problem i samtal. Utan att komma ihåg varifrån jag snappat upp det. Kanske ur just denna för många år sedan.
Jennifer pratar bland annat om själslig beröring i sex steg,som grunden till att ge förhållandet näring.
En annan gång är det partnerns tur att bli lyssnad på. Tid för varandra, att visa att man bryr sig om den andre och är beredd att lyssna och hjälpas åt är avgörande faktorer för att få ett tillfredställande samliv.
