Är det kanske lika omöjligt att bli klar och se till att prioritera sin skrivtid som att få se öknen blomma?

Av en alldeles otrolig slump stötte jag häromdagen på en för mig okänd författare. Claes Andersson visade sig vara en multibegåvad mångsysslare och författare till otal böcker, exempelvis en om skrivande. Jag hade letat fram en gammal korsordsbilaga för en stunds förströelse. Ett ännu olöst litterärt kryss blev det, inte skrivande men närapå… Kryssets färgade rutor handlade alla om Claes och hans liv. Googlade och fick syn på en bok om skrivande av honom, som fanns till utlån på mitt nära bibliotek. Och vips så ligger den på mitt köksbord. Undrade först varför den heter som den gör. Är det omöjligheten i skrivandet, det som inte låter sig förklaras? Nja.

Titeln kommer från en diktstrof av Gunnar Ekelöf:

”Har du sett öknen blomma?
Säg mig:Har du sett öknen blomma?
Säg mig, så att jag vet
hur en blommande öken ser ut.
– Jag har sett öknen blomma
det var den blindes ansikte
när han med handen kände på något
som munnen mindes.”

Jag kommer att ha med mig många klokheter från denne prisbelönte 77-åring.  ”När man lyckas vara sig själv så mycket som möjligt, personlig, privat och mångsidigt öppen, får texten styrka och djup och den kan delas av mänskor.” Underbart att läsa, för det ger mig kvitto på att jag har något att förmedla med mitt skrivande.

Nästa citat kunde jag ha skrivit alldeles själv; ”Jag vill och har beslutat mig för att skriva, men någon osynlig kraft eller hand hindrar mig från att börja. De här motstånden och hindren upptar i själva verket – enligt min erfarenhet –  minst hälften av skrivprocessens tid och energi.”

Tack, o tack för dessa ord, som kom så precis i rätt ögonblick, när jag börjat tvivla och allvarligt fundera på vad det är för fel på mig. Prokastinera i all ära, men till den graden? Nu känner jag ny förtröstan och ska ge mig i kast med min uppgift. Återkommer helt säkert med fler Claes-klokheter.

Glad midsommar! Nu tar jag total skrivledighet i några dagar. Återkommer efter helgen och berättar om hur skrivande och redigerande fortskrider…

När jag öppnade mailet från Folkuniversitetet kände jag mig speciellt utvald. Jag gick Skrivarakademins författarskola våren 2014, och nu fick jag en kursinbjudan, mot betalning förstås, till att gå fortsättningskursen.  Jag kontaktade dem för att få mer information, och fick veta att kursen inte finns annonserad i det ordinarie utbudet. En särskild inbjudan har gått till dem som läst författarkursen.

Som av en händelse hörde jag talas om kursledaren Mattias Hagberg när jag var på intervju hos Folkuniversitetet häromdagen för en deltagarberättelse. Redan då kändes det frestande med ny skrivarkurs, men jag hade ju redan gått den en gång. Mycket tid går även åt till att läsa andras alster, även om det är väldigt stimulerande och lärorikt. Och så kommer denna inbjudan. Med tider som stämmer förvånansvärt bra ihop med mina arbetsplaner och andra planer för hösten, och en fortsättningskurs till råga på allt. Fanns bara en sak att göra, att anmäla sig och hålla tummarna för att tillräckligt gör detsamma. Kursen skulle bli en rejäl skjuts för min andra roman i trilogin om Mia. Första delen redigerar jag just nu, och tycker att jag går från klarhet till klarhet. Fast fullärd blir man aldrig, sägs det. Eller ju mer man lärt sig, desto mer förstår man hur litet man egentligen kan. Det sista vill jag helst inte höra talas om alls.

Att både våga låta sin text bli utsatt för ett granskande öga, eller snarare två, och dessutom ta till sig negativ feedback och förändra är verkligen en utmaning. Jag har gått ett antal skrivarkurser och fått feedback. Förutsättningarna som gavs av kursledarna handlade till största delen om att ge positiv feedback. Det är säkert helt rätt när man är nybörjare och tveksam till om man överhuvudtaget duger någonting till som skribent. Ordet författare är alldeles för stort att ens tänka då i starten.

Tidningen Skriva har i varje nummer med ett avsnitt som heter ”Lektören läser”. Bra sätt att få feedback och dessutom sprida ordet om mitt pågående romanprojekt, tyckte jag. Skickade in, och blev lagom besviken när jag inte kom med. Det måste vara mängder av hoppfulla som skickar in, tänkte jag och släppte vidare funderingar.

Någon månad senare kom ett mail från Johanna Mo att hon fått så många bra avsnitt att hon sparat några, bland annat mitt som hon ville använda. Och som nu publicerades i Skriva 4/16. Språket hade hon inga direkta synpunkter på, snarare vissa otydliga eller övertydliga delar. Skrivandet är svårt, antingen för mycket info eller så för litet. Säkert är det så att det för mig välkända får för liten plats, och det andra förklarar jag för mycket. En nyttig lärdom. Det gjorde ju inget att Johanna skriver att jag lyckas att få till en slags problem som karaktären ställs inför. Och det jag är mest nöjd med är att man kommer nära Mia, känner igen sig och vill veta hur det går. Att texten har för stor distans till huvudpersonen, har jag fått kritik för tidigare av en annan lektör. Alltså pågår utveckling av mitt skrivande. Manuset har varit klart, enligt min åsikt då förstås, ett antal gånger så här långt. Nu ska det glänsa och beröra på djupet nästa gång någon får läsa.

Psalmen ”Den blomstertid” har alltid varit speciell för mig, och säkert för väldigt många andra.

Minns mina egna skolavslutningar, när sommarens nya klänning var inköpt , spänningen inför betygen knep i magen och känslan av lättnad över att slippa vara inrutad i skolsystemet på flera månader gjorde att jag sjöng med i psalmen av hjärtans lust.

Under många år som lärare fick jag samma högtidliga inlevelse när jag ihop med mina elever sjöng de välkända orden.

Så kom tiden med min dotters och såsmåningom bonusbarnens avslutningar och kyrkobesök, och samma igenkännande leende under orgelbrusets dån.

Idag har jag varit med på Lovas, bonusbarnbarnets, avslutning och återigen upplevt sommarkänsla och barnaröster sjungandes de välkända orden. Många av de närvarande vuxna behövde läsa innantill på programmet för att sjunga med, men inte jag. Orden sitter inristade i mina sommarminnen, och jag hoppas det kommer bonusbarnbarnsbarn en dag så att jag kan få fortsätta att fira in sommaren och tänka tillbaka på alla livets ”Blomstertidstunder”.

Så kom äntligen dagen för vår efterlängtade release. Att få bjuda in sina vänner för att fira sin författardebut, är bland det roligaste jag gjort. Att ha releasen tillsammans med fem fina mednovellister gjorde det hela ännu trevligare. Runt hundra personer var vi totalt. På Ian Schempers glada bild syns från vänster Hanna Nordlander, Elsa Tormena, Karin Brissman Wigren, jag själv, Susanne Schemper och Carina Drätting.

Göteborgs litteraturhus var en perfekt inramning till oss. Gammaldags charm i kombination med moderna inslag såsom häftigt designade bokhyllor. Det är mycket mer jobb än man kan tro att organisera en tillställning för så många. Skönt att dela på arbetsuppgifterna och att få hjälp av respektivar och framför allt min syster Linda som hade hand om bubbel och förtäring. Susannes man tog fantasitiska foton, som vi kommer att glädjas åt länge.

Gästerna besparades långa uppläsningar, vi nöjde oss med en presentationsrunda och att var och en sa något om sitt skrivande. Flera är publicerade förut, och två debuterar. En bra blandning, och jag är säker på att det kommer mera såsmåningom.

Jag har redan fått ett antal positiva omdömen om min novell, och BTJ har recenserat antologin såhär:

”I denna novellantologi, grundad på en novelltävling med temat saknad, medverkar trettio stycken kvinnor.” ”Det är en variationsrik bok som tillsammans ger olika infallsvinklar på hur känslor och upplevelser av brist kan utvecklas och uppstå. Här finns exempelvis åldrandet, demens, dödens tomrum, otrohet, olyckshändelser, missbruk, orosmoment och längtan. Samtidigt gestaltas livsöden som med eftertänksamma drag ger andra perspektiv såsom vikten att finna sig själv, att ta vara på varandra med kärlek, omtänksamhet och närvaro medan tid är. En trevlig bok som berör på flera plan, med ett tema som gör att kärnan i livet blir synligt och som tillför progressiva läsupplevelser. Insprängda i boken finns dikter från Ewa Åkerlinds diktsamling Saknad: Dikter ur sorgen (2009).”

Ska man ändå debutera ska det göras med bravur!