Idag kom Ordberoende förlags pressrelease om novellantologin, där jag kommer att debutera som skönlitterär författare. Kanske inte en så stor sak, tänker många. Men för mig innebär det starten på det nya. Att inte bara skriva faktatexter, som hittills, utan att mina fantasifigurer lever i andras sinnen än i just mitt.
Jag ser redan fram emot releaserna i Stockholm den 3 juni och i Göteborg den 12 juni.
Ibland när jag känner mig vilsen, använder jag mig av min ”orakelkortlek”, som jag fått av en författarväninna. Jag ställer en fråga och får ett svar. Många tänker att det är rent nonsens, men för mig har det en sorts mening. Jag kan tolka in det jag ändå undermedvetet har funderat på, runt ett dilemma eller en obestämbar oro. På det sättet ställer jag frågan till mitt inre, och med hjälp av kortet får jag svar. En del säger att du kan skriva frågor till dig själv, låta pennan flyta över pappret för att svara dig själv, och då kommer svaren från en obekant källa inom dig.
Att ha någon sorts förtröstan på det som är större än oss själva, oavsett vad vi kallar detta stora, tror jag har skänkt tröst och lugn till människor i alla tider. I modernismen har det vi inte kan ta på, eller verifiera, fått en undangömd position i många fall, vilket lämnat vilsenhet som alternativ. Att hoppas på tur, eller att önska av hela sitt hjärta att något speciellt ska ske är ett sätt att släppa vilsenheten och kunna lugnt vänta på det vi ändå inte rår över själva.
Det sägs att det tar två generationer för att ändra värderingar som verkar sitta i ryggmärgen, det som bara är. När jag tänker ”Så gör man bara, eller så är det bara”, kan det löna sig att tänka en extra gång. För det kan var min mormors värdering jag vandrar omkring med. Och min mormor var född på 1880-talet… Låter ju inte klokt. Min mamma, på bilden, skulle fyllt 92 år igår om hon hade levt. Hennes äldsta syster skulle fyllt 109 år. Och vad mormor skulle fyllt orkar jag inte ens räkna ut. Men varför skulle jag ha med mig hennes värderingar? Jo, hon gav ju sina värderingar vidare till sin dotter, min mor, som i sin tur efter att ha rensat bort en del gav sina till mig. Och när jag idag uttalar mig till den yngre generationen talar jag ibland med min mormors tunga, känns verkligen spöklikt men tror att det kan stämma.
Det finns en gammal historia om en kvinna som varje söndag lagade stek till familjen, och alltid skar bort ytterkanterna i var ända innan hon la steken i grytan. På frågan om varför hon gjorde det, svarade hon att så hade hennes mor gjort, och hon skulle fråga varför så fort tillfälle gavs. Moderns svar förvånade, men inte på det sätt hon trott. ”När du var yngre hade vi en liten gryta, så för att få plats med steken var jag tvungen att göra den mindre.” Och så tänker jag att det är i livet, att om vi inte ibland tar oss tid att reflektera över det vi gör och säger, kanske vi helt enkelt upprepar ett gammalt mönster som sedan länge är förlegat.
Jag gillar idén om återkommande antologier på ett visst tema, såsom ”#Älskanoveller” eller ”Över en höstfika”. Och nu är nästa tema för Aritons novellantologi ”Över en vinterfika”. Just att få några punkter att förhålla sig till sätter fart på min fantasi. Under gymnasietiden hade jag en kreativ lärare i svenska som gillade noveller, och hade en särskild förkärlek till att ge oss en startmening, som vi sedan skulle väva en novell runt. Mina klasskamrater var alltid lika förundrade över hur jag så fort kom igång att skriva, till synes utan att behöva tänka, och alltid hann med så mycket mer än de flesta andra. Jag hade kommit på knepet att kvällen innan fundera ut en hel berättelse, och sedan använda meningen för att starta berättelsen. Oavsett vilken meningen var, kunde jag fixa till så att den platsade i en förutbestämd intrig. Litet på samma sätt fungerar jag nuförtiden när det kommer till novellskrivandet. Några dagars fundering och sedan förhållningsregler eller tema, och så tar novellen form. En del tips på vägen är dock aldrig fel. Jag delar med mig av några här, hämtat från http://läxhjälp.nu/guider/svensktexter/tips-skriva-novell, via tips från Ariton.
När du skrivit din novell, se till att den har
Till sist, kom ihåg att läsa igenom berättelsen flera gånger för att förbättra den och undvika slarvfel.
Ja, hur svårt kan det vara…
Jo, jag skulle ju fortsätta med boken. Och vad gör jag istället? Hittar en ny novellutmaning. Den förra höll jag väldigt tyst om, bara min dotter och min väninna fotografen som tog författarporträttet visste om att jag skickat in ett bidrag till Ordberoende förlags #Älskanoveller – 30 nyanser av saknad. Och bidraget kom med, och antologin har release i Stockholm i början av juni och i Göteborg den 12:e i samma månad. Jag har alltså bevisat för mig själv att jag kan, den första och egentligen den enda nödvändiga att bevisa något för, och nu kan jag helt lugnt berätta att jag skriver på en novell som jag ska skicka in till Ariton förlag senast 30 maj. Instruktioner hittar du här http://www.aritonforlag.se/medverka-en-novellantologi-om-livsforandring/
Första handskrivna utkastet är klart, och så fort jag och omständigheterna ger ett bra tillfälle skriver jag in den i datorn, och sen är det ”bara” att starta redigerandet. I morgon berättar jag om några novellskrivartips jag snappat upp.
Ofta tänker jag på hur privilegierad jag är på många olika sätt och på olika nivåer av livet. Om jag först tänker övergripande, så lever jag i ett land i fred och med sociala förmåner. I min personliga sfär har jag fantastiska nära relationer, och vänner från förr och nytillkomna. Dessutom har jag ett jobb som skänker djup tillfredsställelse, genom möjligheten att få bidra och få vara med en stund på vägen i en människas liv, med de utmaningar och svårigheter som ett liv innebär. Jag avslutade just en samtalsserie med en klient och fick ett tackkort, en kruka med tulpaner och en strut med grymt goda chokladpraliner. Det som gladde mig allra mest var texten på kortet, som tackade för ovärderlig hjälp. Häromdagen föreläste jag om Belladots produkter och minglade runt bland en massa positiva deltagare. En annan dag har jag handledningsgrupp och får prata om mitt hjärteämne, kommunikation och samförstånd. Ytterligare en annan dag skriver jag texter, till en informationsbroschyr. Omväxlande, omtumlande och otroligt spännande jobb, varje dag. Jag får ofta kommentarer om vilket intressant jobb jag verkar ha. Det håller jag mer än gärna med om. Och så skriver jag på min roman dessemellan, ett äventyr för sig.
Min hjärna är fylld av ord och tankar, inte av bilder. Därför är det svårt för mig att föreställa mig bilder som redskap för personlig utveckling. Jag hade en handledare för många år sedan, som försökte hjälpa mig att skapa distans till andras känslor och inte ta in dem i mitt system. Han föreslog att jag skulle föreställa mig att jag gick in i en stor bubbla och drog igen en dragkedja runt mig för att vara skyddad. Fungerade inte alls. Lärde mig en mindfulnessövning, att sätta sina tankar på ett löv och låta lövet flyta bort med strömmen i en bäck. Funkade inte heller.
Idag funderade jag över vilken metafor, full av ord, som jag ville skapa för att beskriva vad jag behöver göra för att kunna avskärma mig om behov uppstår. Vips dök tanken på ett kylskåp upp. Jag är ett kylskåp. Om dörren är öppen för länge blir innehållet dåligt, och kan till slut ruttna. Det gäller att bara öppna dörren korta stunder, och sedan låta den vara stängd tillräckligt länge för att balansera ursprungstemperaturen. I kylskåpet (retro från 50-talet) finns också ett frysfack. Det som ligger där, låter sig inte påverkas alls, för det är stelfruset. Känner mig oerhört nöjd med denna metafor, för att sätta gränser runt mig själv. Om jag dessutom berättar för nära personer, när gränsen mellan deras känslor och mina blir diffus för mig, kan de hjälpa mig genom att be mig stänga kylskåpsdörren! Detta måste min huvudperson Mia också få dra nytta av på något sätt, som jag får fundera ut längre fram.
Igår pratade jag inför två grupper runt sexualitet, och kom förstås in på mitt favoritämne som är mänsklig kommunikation i alla former. Det finns undersökningar som visar att det bästa sättet att rätta till ett ickefungerande sexliv är att prata om det. Låter egentligen självklart, men är långtifrån det för alla. Jag tänker att det borde inte vara svårare att prata med sin partner om hur man vill ha det tillsammans i sängen, än att prata om vad man ska äta till middag. Då är det oftast inget problem att prata om hur hungrig man är, hur mycket tid som finns till förfogande dvs om det får bli snabbmat eller trerättersmiddag.
Idag har jag haft ett arbetslag i handledning. Även här pratade vi runt kommunikation. Hur vi är som personer, våra personligheter, avgör hur vi vill processa information. Om vi är snabba in i en diskussion och vill fatta snabba beslut, eller om vi i lugn och ro vill sortera det vi hört för att sedan berätta hur vi tänker. Hur vi tolkar det som sägs, utifrån tidigare erfarenheter, kan få en avgörande betydelse för hur vi möter en annan människa och vad vi kommunicerar. Det enda sättet är, precis som i sexlivet, att metakommunicera, att prata om hur vi förhåller oss utifrån vilka vi är, och inte enbart om den konkreta situationen. Allt behöver ske med respekt för våra olikheter och med den absoluta uppfattningen om vårt lika värde som människor. Att skapa kontakt och relatera till våra medmänniskor är något som är livsviktigt från den dagen vi föds. Kontakten med sig själv och sin omgivning, är en viktig ingrediens i min kommande bok, som handlar om många olika relationer med första fokus på arbetsplatsen.
Sitter just nu på bussen mot Göteborg. I dag har jag arbetat i den sexologiska sfären av mitt arbetsliv. Redan kl 8 var jag i full gång och informerade en grupp barnmorskor om knipkulor och andra Belladotprodukter. Efter ett snabbt klädombyte hemma, bar det iväg till Oslo på ett Belladotevent där bloggare och journalister fick höra om Belladots produkter. Alltid lika stimulerande att träffa intresserade människor och få nya intryck och en stunds miljöombyte. Jag ser fram emot att landa under täcket om en halvtimme eller så, arton timmar efter att jag vaknade till klockans bipbip. Trött och mycket nöjd.
På väg till min träning idag tänkte jag på hur viktigt det är att anstränga sig fysiskt, och verkligen powerpromenera ofta, inte bara ta en liten shoppingtur då och då. En halvtimmes promenad dit och en halvtimme tillbaka. Dessutom gick jag till nästa ställe och hem igen, vilket tog en timme totalt. Frisk (ganska) luft och syresättning och blodgenomströmning, känns nyttigt och ger energi.
Hjärnan däremot har gått på högvarv ganska länge nu, och inte blev det bättre av att spela Alfapet med dottern och dessutom förlora stort. Jag behöver hitta sätt att stänga av den ibland, men det är inte så lätt har jag märkt. Även under tiden jag rör på mig, håller jag på att funderar på en mängd olika saker som ska hinnas med och hur jag bäst ska organisera min tid för att få till det.
Medveten närvaro fullt ut är nog den enda lösningen. Jag tänker att acceptans och medveten närvaro är kusiner som vandrar hand i hand, vid sidan av varandra. Acceptansen ger ett lugn, och underlätttar för medvetenheten i stunden, och att vila i det man håller på med ger också en sorts acceptans av att ta en sak i taget och fokusera på den. Själen får också sitt, via kontakten inåt.
Nu ska jag och min trötta hjärna sova, för i morgon blir en lång arbetsdag.