Monthly Archives: april 2020

Mindfulness passar lika bra alltid

Det är svårt att acceptera att saker blir annorlunda än jag har tänkt eller önskat. De senaste månaderna borde det ha blivit svårare än någonsin.

Även om jag påbörjade min utbildning till Mindfulnessinstruktör hos Mindfulnesscenter i januari, är det nu först jag verkligen inser hur den har förändrat mitt förhållningssätt. Trots att tillvaron är mer oförutsägbar än någonsin känns det lättare att acceptera allt som händer. Med acceptans menar jag att konstatera ”nu är det som det är” och förhålla sig till det. Träningstillfällen finns det förstås gott om …

Jag försöker också fokusera på saker som jag hade missat utan denna Corona-kris, som att uppleva svensk vår exempelvis. En väldigt tråkig sak, som att fortsättningen på min kurs i förra veckan inte skulle kunna ske live på plats i Göteborg, blev ändå väldigt bra. För vi delades in i olika grupper på Zoom, ett utmärkt medel, och jag hamnade i den grupp som fick Ola Schenström i egen hög person som kursledare. Jag var som jag skrev i januari så nöjd med Beatrice Blidner, den ordinarie kursledaren, men att få höra visdomsord från den svenska källan själv, var förstås en extra bonus.

Jag tycker att fotot som en vän till min man lade upp på Facebook beskriver hur förhållningssätt kan hjälpa eller stjälpa …

Litteratur om att skriva

När jag hade skickat iväg anmälningen till distanskursen Kreativt skrivande blev jag så inspirerad att komma igång direkt. Inte för att jag ens vet om jag kommer in på kursen, besked kommer i juli, men  kunskap är aldrig tung att bära som någon klok person lär ha sagt.

Så jag gick in på kursbeskrivningen och litteraturlistan och begav mig till mitt kära bibliotek för att botanisera bland skrivhandböcker. Det gjorde jag redan 2014 när jag hade bestämt mig för att skriva trilogin om Mia, men det var ju ett tag sedan. Då lånade jag en del och köpte en del, exempelvis Elisabeth Norins eminenta bok: Tre enkla regler – finns inte. Jag har även i min bokhylla: Becoming a Writer av Dorothea Brande som jag fick i present av min dotter och Skrivandets energi av Ann Westermark som jag gick min allra första skrivkurs hos.

Nu är det dags igen! Det gäller att friska upp kunskaperna tills i höst, oavsett kurs eller inte, för i augusti ska jag påbörja nästa bok, en klassisk feelgood. Redan nu håller idéer på att ploppa upp i huvudet, om intrig och persongalleri.

I hyllan på biblioteket såg jag en goding som jag köpte på Catrine Tollströms release när det begav sig: Fängsla dina läsare. Kul att se den bland skrivarhandböckerna och särskilt kul att den är med i listan på kurslitteratur! Här ska studeras, så härligt att ha något positivt att fokusera på i dessa tider.

I min egen hylla finns även en annan liten godbit av en av mina favoritbokbloggare, och precis som Catrine diplomerad litterär konsult, Tina Danielsson. Den heter På andra sidan boken och där finns jag med i olika kapitel bland andra författare som delar med sig av sina skrivtips.

Min fina moster Aina har somnat in

I dag somnade min sista släkting från föräldragenerationen in, lugnt och stilla, 92 år gammal. Min kusin Ingvar ringde några timmar senare och berättade.

Fotot är från sommaren 2016 hos Ingvar när jag sist mötte Moster Aina. Hon påminde så mycket om sin syster, min mamma som gått bort fyra år tidigare. Det blev en härlig stund med Ing-Maries goda lunch i den välskötta trädgården. Minnet av hur glad och överraskad moster Aina blev över att ses är ett särskilt fint minne att ha kvar liksom senare telefonsamtal. 🙏🏽❤️🙏🏽

Jag har ringt till dem av mina syskon som har samma mamma som jag och berättat att moster Aina stilla somnat in. Det blev en påminnelse om hur det var för åtta år sedan när vår mamma, Moster Ainas storasyster, var sjuk och till sist fick glida in i den sista vilan. Så fint att de båda fick ge sig iväg innan det blev alltför plågsamt att leva i denna världen. Det hoppas jag för egen del också på när det är dags, även om jag har tänkt att det ska dröja tills jag är minst 105 år!

Tack snälla Camilla Davidsson

Camilla och jag möttes första gången på en skrivkurs som jag hade hittat av en händelse. Som så många gånger tidigare i mitt liv hade en liten notis fångat mitt öga och fått mig att anmäla mig till en kurs, som senare visar sig påverka mitt liv för många år framåt. Denna kurs i Las Palmas blev starten på min trilogi om Mia och på en väldigt fin vänskap. Den gången i november 2013 hade Camilla ett nästan färdigt manus till det som sedan blev succéromanen ”Under Vintergatans alla stjärnor”, som är första delen av fyra om Emma. Emma och min Mia kunde vara kusiner, med sina liknande inre problem som de tampas med. De kommer dock från olika världar i livet för övrigt. Jag har följt Camillas författarskap, liksom hon har följt mitt. Jag vet att hon sällan skriver om andras böcker, därför är det väldigt speciellt för mig när hon skriver så här på Instagram om min tredje bok, ”Det enda du behöver”: ”Äntligen har jag läst ”Det enda du behöver”, en realistisk och ärlig skildring av ett sårigt mor-dotter förhållande och en kvinnas sökande efter sin egen kärna, skickligt gestaltat av min författarvän @sylvialidennordlund Tack Sylvia för en känslosam och fin lässtund! 🙏🏻 Jag ser verkligen fram emot att få läsa dina kommande alster! 😍” och fotot är fint dekorerat med en blomma!

Tack snälla Camilla, och lycka till med din sjunde bok som kommer i höst! Även om du är min förebild, hinner jag inte hålla din fart när det gäller antal utgivna böcker!

Text ur min bok hos Sverigeförfattarna

Pia Davidsson, ordförande för Sverigeförfattarna, är oförtröttlig i sina ansträngningar föra att bidra till att våra böcker syns på olika sätt. Att få visa upp ett utdrag ur sin bok är särskilt roligt. Det blir något mer än bara ett foto, och kan kanske locka till mer läsning. Mitt utdrag är från första delen om Mia, ”Allt det du måste”. Du hittar textutdraget hos Sverigeförfattarna här.

Jag måste förstås klistra in texten också:) Även om formateringen inte ser ut som den gör i boken, men det hoppas jag att du har överseende med.

”Helgen försvinner som i en dimma, med mig som en gengångare på besök från andra sidan. Som saknar kraft att ens svara på tilltal.
Frida har fått frukost och pipit iväg. Jag tvingar mig in i duschen. Struntar i balsam. Håret får hänga bäst det vill.
Värdelös, jag är fullständigt värdelös. En flopp både hemma och på jobbet. Varför ska jag överhuvudtaget anstränga mig.
Vad tjänar det till.
Ingenting blir bra.
Allting är meningslöst.
Torkar mig slarvigt och tappar handduken på golvet. Går in i sovrummet. Öppnar garderoben, bara vinterkläder finns tvättade. En del sommarkläder är i kartongerna ovanför, resten i tvättkorgen. För att nå upp behövs trappstegen från köket. Jag plockar jeans och tröja från klädhögen på golvet, samma tröja som i fredags.
Jag lägger mig på min sida av sängen. Ställer timern i mobilen på tio minuter. Frukostdisken får stå. Behöver bara vila ett tag.
Torbjörns täcke ligger prydligt med kanterna invikta. Mitt är ett enda trassel med lakanet på väg bort från duntäcket.
Gråtattacken överfaller mig. Sliter tag i mig som när stormen överfaller ett ensligt växande träd. Tänderna skallrar mot varandra när snyftningar stöts ur strupen.
Jag drar täcket över huvudet. För upp knäna mot bröstkorgen.
Trycker hårt. Gömmer mig för det onda som hotar att ta över.
Ångestklumpen i bröstet är fylld av tusentals skrik. Skrik som aldrig tar slut om de får komma fram. Klumpen tar all plats i bröstkorgen. Inget utrymme finns kvar till syret.
Jag kämpar som en drunknande. Lyckas dra in tillräckligt för att inte svimma. Men långt ifrån tillräckligt för att slappna av och skapa ro i kroppen.
Försöker fokusera och räkna som Serena lärt mig. Andetagen är samma som när jag ruschar efter spårvagnen.
Försöker låtsas att ångestklumpen inte sitter fast i organen. Utan är en fristående del, som är möjlig att distansera sig ifrån.
Ångestklumpen som bott i mig så länge jag minns. Så länge att den vuxit ur sina gamla kläder. Och inte längre ryms i min kropp.
Tårarna har ett eget ställe. Gråt väller ur mig som het lava. Häftigare och häftigare. Näsan täpps igen och saltvattnet rinner bakvägen ner i halsen.
Döden skulle varit en befrielse. Att släppa taget. Bli fri.
Lockande.
Otänkbart.
Frida.
Hur kan jag ens leka med tanken. Tråden till livet är som en fiskelina, osynlig och omöjlig att slita sönder.
Det måste finnas en annan utväg. Jag klarar inte att leva i allt detta.
Klumpen som hotar att kväva mig varje dag på väg till förskolan. Som inte krymper ens när jag kommer in på avdelningen och möter mina små pysslingar.
Du vet vad du måste göra. Hans röst känns så nära. Som de gånger jag i förtvivlan sökte upp honom i snickarverkstaden. När mor och tillvaron frestade på var det där han samlade ihop sig. Och hjälpte mig att göra detsamma.
Jag ignorerar rösten.
Gråten får ny fart.
Alarmet piper.
Bara minuter kvar tills jag måste gå för att hinna i tid. Jag flyttar bort täcket. Jag måste upp.
Omedelbart.
Kroppen svarar inte. Tung som ett granitblock vägrar den att samarbeta. Jag kommer försent. Eller inte alls?
Men så gör man väl inte. Man sviker inte sina arbetskamrater. Jag måste gå till jobbet och förmår inte ta mig ur sängen. Tårarna strilar utför kinderna och ner på kuddvaret.
24

Jag sträcker ut armen mot pallen som fungerar som sängbord. Handen klarar med svårighet av att lyfta upp mobilen. Jag kniper ihop ögonen till små springor för att urskilja kontakterna, som glider samman till en simmig gröt.
”Avdelningen Pysslingen, Annikki.” Den finska accenten är extra tydlig i telefon.
”Det är Mia. Jag är sjuk”, är allt jag förmår säga. Den tysta tårfloden dränker förklaringen jag inte har.
”Hur länge blir du borta?” Annikkis kärva röst får mig nästan att stänga av samtalet. Får inte fram fler ljud fast jag försöker så halsen krampar.
”Blir du borta mer än tre dagar måste vi boka vikarie.” Hon låter som ett anställningsavtal.
”Jag hör av mig i morgon.” Mobilen bränner i handen. Jag hystar iväg den tvärs över sängen. Kryper ihop och gungar från sida till sida likt en båts rullande på vågorna. Gråten stillnar i takt som rullandet avtar. Kroppen domnar gradvis bort och jag flyter iväg.

”Mamma, mamma, vakna!” Frida står böjd över mig och ruskar i axeln som är en dold bula under täcket. Hårdare och hårdare tills jag vänder över på rygg och ser upp på henne genom svidande, grusiga ögon.
Frida sätter sig på yttersta sängkanten. Rumpan knuffar på mig, tills jag hasar kroppen längre in mot mitten och lämnar större plats. Hon för undan några hårslingor som ligger fastklibbade och snuddar fingertopparna mot min panna. De känns kalla mot huden.
”Vad är det som hänt. Har det hänt pappa något?”
Jag skakar på huvudet. Rörelsen sänder en stråle av smärta till hjärnans epicentrum. Rummet snurrar.
”Säg något, mamma. Varför ligger du i sängen? Är du sjuk?” Det av skavda svarta nagellacket fladdrar förbi mitt öga, när Frida lägger handen på min arm och knådar den. Små ihärdiga rörelser.
Mest av allt vill jag återgå till mitt trygga bo under täcket.
”Jag kunde inte gå till jobbet”, viskar jag med hes röst.
”Men du säger alltid att jag måste gå, att det blir bättre när man väl är där?” Ansiktet och rösten speglar Fridas förvirring över att hennes mamma inte lever efter spelreglerna.
”Ibland brister det bara. Som det gjorde för dig, när vi träffade Lisa första gången.” Jag skäms över jämförelsen.
”Har du ingen vän på jobbet”, säger Frida eftertänksamt.
Skrattlusten överfaller mig, oväntat som en nysning. Älskade Frida. Det svåra blir med ens begripligt när hon siktar mitt i problemets öga.
”Nej inte direkt. Snarare tvärtom.”
Frida lyfter upp benen i sängen och sätter sig i skräddarställning. Rispar tänderna i underkäken mot tumnageln så det sista svarta flagar av. ”Kan du inte prata med din chef, som vi gjorde med Lisa”, föreslår hon.
”Jag har pratat med henne. Och nu orkar jag inte gå dit.” Trycket över bröstet återvänder.
”Om du är hemma och vilar, kanske du snart blir bättre.” Frida smeker
mig på kinden, som jag så många gånger smekt henne som liten då hon slagit sig.
Tårarna flödar, läkande tårar. Mitt i det mörka har jag hittat en diamant. Frida har tagit ett hopp över det djupa dike som funnits emellan oss alltför länge. Som jag inte klarade att överbrygga. Fruktade till och med att kontakten var bruten för all framtid.
Jag tänker på stunderna av närhet, under åren som passerat snabbt som JAS-plan. Torbjörn har varit storfavorit med fartfyllda utflyktsprojekt. Ändå har det funnits tillfällen där jag skapat eget utrymme med Frida. Sagostunderna, när vi pratade om stort och smått. Kvällsritualen när Frida satt i badkaret och jag övervakade att öronen tvättades noga. Misstag straffades med ett iskallt sprut av en genomskinlig grön vattenpistol från leksaksautomaten på Hemköp.
”Pappa kan hjälpa dig. Jag hämtar honom …” Röstens melodi är en mix av hoppfullhet och ivrighet.
Är Torbjörn redan hemma. Hur mycket kan klockan vara. Hur ska han kunna ta till sig det som jag själv saknar grepp om? Han har inte lyssnat hittills.
Frida drar Torbjörn i den grå kavajärmen, in i rummet, fram till sängen.
Jag måste se hemsk ut. Minsta tår får ögonen att skrumpna ihop till springor. Jag känner hur det stramar i ögonlocken, som måste ha svullnat förfärligt.
Torbjörn sätter sig på utrymmet som Frida lämnat. ”Lilla dockan, hur är det fatt”, frågar han och rättar till täcket som är på väg mot golvet.
Dockan, hans smeknamn från förr, som jag inte kan minnas att han sagt sedan den söndagsmorgon då jag berättade att vi skulle bli föräldrar.
”Inte så bra …” Dagens underdrift, men kraftlösheten har tagit över igen och stänger av orden.
”Mamma orkar inte gå till jobbet för de är dumma. Chefen också”, förmedlar Frida och växer med uppgiften som informatör.
”Är det såpass illa? Det har du inte sagt.” Han drar in både mig och täcket i sin famn och vaggar mig.
”Jag vill inte mer.” Snyftningar bryter fram fast jag försöker hindra dem. ”Jag vet inte vad jag ska göra”, fortsätter jag med liten röst.
”Du måste komma till en läkare. Det kan vara brist på någon vitamin. Man vet aldrig.” Torbjörn släpper taget om mig och reser sig, fylld av oförlöst energi.
Jo, säkert. Vitaminbrist.
”Jag ringer Carlanderska på en gång. Min sjukförsäkring täcker dig också. Oroa dig inte, jag löser detta.” Han går iväg med sina karakteristiska steg.
Jag släpper ut en suck och slappnar av. Att Torbjörn tar befälet liksom hans snabba lösningar på problem, är som plåster på skavsår. Bättre än ingenting.
Frida erbjuder sig att hämta ett glas vatten. ”Man blir torr i halsen av att gråta”, säger hon med inlevelse.
”Tack älskade ungen min. Det vore gott.”
Inte ensam. Dödens trött men inte ensam. Läkarbesök. Måste orka det. Också.”