Susanne Hydén och jag har följts åt som författare ända sedan våren 2017 då vi båda var med i samma novellantologi, Över en vårfika på Ariton förlag, och ordnade release tillsammans. Sedan dess har vi funnits med i samma antologi flera gånger. Det är verkligen en förmån att kunna stötta varandra i författarprocessen och ha kul tillsammans när vi signerar böcker. Denna gång samarbetade vi med Jolanta i Focushuset och höll till i hennes affär BraUnder. Inte så många besökare men vi hade nog så trevligt på egen hand. Vi köpte böcker av varandra och handlade fina saker från Jolanta och fick var sin present dessutom. En supertrevlig kväll!

Colette van Luik har gjort en informativ artikel till Hemmets Journal nummer 6 2019, efter att ha intervjuat mig om vuxenmobbning, som ju min första bok Allt det du måste handlar om.

Jag hoppas artikeln kommer att läggas ut, tills dess klistrar jag in intervjun (som är något förkortad i tidningen).

”Högljudda suckar, rullande ögon, skitsnack bakom din rygg… Dina kollegor mobbar dig och du mår dåligt. Du är inte ensam. 350 000 vuxna känner motstånd att gå till jobbet på grund av mobbning.

Arbetskamrater är för många av oss vänner som vi har trevligt tillsammans med, som vi jobbar ihop med och hjälper och stöttar när det behövs. Men så är det inte för alla. Många mår så dåligt av relationerna på sin arbetsplats att de väljer att sjukskriva sig eller säga upp sig.

– Vuxenmobbning kan drabba vem som helst. Kanske är man kreativ och duktig vilket kan upplevas som ett hot av vissa. Eller så påminner man kanske om en lärare eller förälder som mobbaren minns från sin barndom. Eller så kan det vara en sakkonflikt som växer och blir en mobbningssituation. Skälen till vuxenmobbning är många, enligt Sylvia Lidén Nordlund, fil kand i konflikthantering med många års erfarenhet av att jobba med konflikthantering och vuxenmobbning, bland annat på skolor och förskolor.

Vuxenmobbning skiljer sig från en konflikt, förklarar Sylvia. En konflikt är mellan två likvärdiga parter medan mobbning innebär en part som är i underläge och inte kan försvara sig. Det är också ett upprepat beteende till skillnad från en konflikt som lika gärna kan vara en engångsgrej. Mobbning börjar ofta med småsaker och sedan växer den sig allt starkare och tar sig grövre uttryck.

– Det kan börja med att man ignorerar en kollega, det är en klassisk härskarteknik. Kollegan får till exempel inte veta om att det är afterwork på gång eller att de andra ska gå och äta lunch. Det kan också vara att man inte svarar på tilltal om kollegan säger något till en. Eller så går man till chefen och pratar illa om kollegan, men berättar inte det för den det berör.

Det är vanligt att mobbningen börjar redan när man är ny på jobbet. Kanske är man för duktig och framåt eller helt enkelt har “fel” kön. I båda fallen anses man vara ett hot av något slag.

– Det uppstår ofta mobbning på arbetsplatser där det inte finns någon trygg gemenskap i personalgruppen. Då är det lätt att man ger sig på den som är ny.

Ständiga omorganisationer och hot om uppsägning kan också vara orsak till dålig stämning bland personalen.

– Ständigt nya chefer och nya strukturer skapar sällan gemenskap. När människor är oroliga för sina jobb kan andra ses som ett hot. Rädda människor mobbar, tänker jag. Ett sätt att hämta styrka är genom att trycka ner någon annan.

– Forskning visar att det finns ett samband mellan kaos på arbetsplatsen och mobbning. Har man en bra konflikthanteringsstrategi på arbetsplatsen och är duktig på att hantera sådana problem, kan de lösas ändå. Men det är långt ifrån alla som är det.

   Enligt forskare på Nordiska högskolan för folkhälsokunskap i Göteborg är det inte udda, osäkra eller underpresterande personer som utsätts för vuxenmobbning. Det är de starka man vill trycka ner.

Mobbning kan påverka människor på samma sätt som tortyr och kan leda till att offret slutligen begår självmord. Förändringar i hjärnan och posttraumatisk stress-syndrom uppvisas hos både tortyroffer och mobbningsoffer, enligt Reza Emdad, psykoterapeut och hjärnforskare vid Karolinska Institutet.

– Man krymper mer och mer som människa och tappar självförtroendet. Man börjar ifrågasätta sig själv varför man hamnat i den situationen. Det är lätt att tro att det är ens eget fel, fortsätter Sylvia.

– Det är vanligt med både fysiska och psykiska problem. Ofta sover man dåligt, får ont i magen och det känns motigt att gå till jobbet. Man känner sig maktlös och blir ofta deprimerad. Man undrar om man håller på att bli tokig. Och till slut kan det faktiskt bli så att man börjar reagera på ett annat sätt än vad man brukar, och då får mobbarna vatten på sin kvarn.

Om man är utsatt för mobbning måste man agera. Först ska man förstås vända sig till chefen, förutsatt att det inte är hen som mobbar. Annars kan man vända sig till skyddsombud eller facket. Är det personer i facket som är mobbare får man vända sig till facket centralt. Får man hälsoproblem ska man vända sig till företagshälsovården eller vårdcentralen. Dokumentera mobbningen.

– Prata med vänner, familj, chefen, facket… Lid inte i tysthet och lid inte länge, då kan det bli farligt och ohälsosamt. Lita på dig själv, det är inte dig det är fel på. Säg till dig själv att detta kan drabba nästan vem som helst.

I vissa lägen kan det också vara bäst att faktiskt se sig om efter ett nytt jobb.

– Fundera över om det är värt att ta en strid. Har det blivit en personfråga kan det vara svårt att backa bandet. Fundera över vad det kostar dig att stanna kvar? Många är rädda för att säga upp sig, men om mobbningen gått för långt kanske man till slut inte orkar söka nytt jobb. Så vänta inte för länge med att agera.

Som anställd, facklig eller chef, se till att det pratas om den sociala arbetsmiljön på ditt jobb. Vilka rutiner behöver ni när någon mobbas och vad vill ni ha för klimat?

– Diskutera dessa frågor och jobba med fiktiva situationer, till exempel på workshops och möten. Det blir en bas om något sedan skulle hända. Då har ni redan övat på hur ni pratar med varandra, vilket språk man använder och så vidare.

– Det råder stor osäkerhet på arbetsplatser när en mobbningssituation dyker upp. Man vet inte vad man ska säga eller hur. Att jobba med kommunikationen är jätteviktigt. Man måste ärligt kunna säga vad man tycker och lyssna på varandra med respekt.

– Checka av stämningen i arbetsgruppen och ha som vana att ta en runda på mötena. Hur känns det för alla och finns det förslag på lösningar på eventuella problem? Ta upp även småsaker innan de hinner eskalera. Då kan man reda ut missförstånd direkt innan det leder till att man börjar frysa ut och mobba varandra.

Det ställer krav på arbetsplatsen att jobba förebyggande, ha en policy för kränkande särbehandling och på att chefens dörr står öppen för den som behöver prata. Börja arbetet mot mobbning innan det händer, är Sylvias bästa råd.”

Till min stora glädje har redaktionen bestämt sig för att lotta ut boken: Tävling SYLVIA6

 

 

 

Nu är det fjärde gången jag signerar i denna Akademibokhandel. Rekord för mig, dessutom trivs jag så bra med den trevliga personalen. Inte så många böcker blev signerade denna gång, men har i alla fall mitt personbästa just i denna affär. I stället blev det jag som köpte en bok om hälsa och tarmbakterier. Låter kanske inte så spännande, men den är en riktig rysare faktiskt!

I går träffade jag en av mina äldsta väninnor som jag har känt i snart 44 år. Varje gång vi ses känner jag mig tacksam för att vi har kontakten kvar efter alla år, och att vi har lika mycket att prata om nu som förr. Om inte mer …

För ovanlighetens skull gick vi på bio. En film som grep tag om hjärtat på mig, liksom den gjort på så många andra. Dessutom är det fjärde gången som en variant på manuset spelas in. Första gången var redan 1937, och sedan på femtiotalet med Judy Garland och så med Barbara Streisand på sjuttiotalet. Denna version var med lady Gaga som jag hade dålig koll på innan. Välkänt namn förstås, men visste inte mycket om henne innan jag googlade när jag kom hem.

Vilken närvaro hon och min favorit Bradley Cooper hade i sitt skådespeleri! Vi hade inte läst på, och var övertygade om att detta nog var en sann historia. Mer trovärdigt än så går nästan inte att få till. Precis som jag önskar med mina böcker om Mia, som ju är fiktiva.

Som vanligt när det handlar om manus, funderar jag över författande av böcker. Tänk om det skulle vara så att en bok skulle kunna komma ut igen och igen, fast med en annan författare. Fast egentligen är det väl så, men inte lika tydligt. Romeo och Julia-temat återfinns ju liksom askunge-teman.

I filmen säger han något i den här stilen till henne om att stå på scen och uppträda, att det enda som gäller är att vara sann och äkta. Tänker att det gäller i allra högsta grad även i skrivandet av böcker. Även om det är fiktiva historier måste det vara äkta känslor och väldigt trovärdiga karaktärer. Många har känt igen sig i min Mia. Det känns märkligt men ändå bra att det nu är sista delen i serien om henne som jag har börjat planera för. Och förhoppningsvis rivstartar med i veckan som kommer …

Ett nytt år, och nya utmaningar. Om några veckor är det dags att sätta igång med det stora projekt som att skriva bok innebär. Det verkar inte spela någon roll alls att jag redan skrivit två böcker innan. Det känns lika oöverstigligt stort ändå. Hur ska mina idéer som finns nedkrafsade på lite olika ställen, i allt ifrån mobilen till en baksidan av en gammal inköpslista, kunna ta form och bli en hel bok?

Men än så länge ska jag njuta av att umgås med min man innan han reser till sitt älskade Las Palmas.  Dessutom får jag passa på att umgås med svärmor som fyller 91 år just på årets första dag och resten av släkten i Luleå, där jag befinner mig just nu.

Aningens för kallt för en inbiten Göteborgare, men ändå väldigt vackert!