Vilket roligt liv jag har, tänker jag ofta. Inte minst idag, när jag träffade min fotoväninna. Sandra, YounHee Photography,  tog min fina författarbild i Ordberoende förlags novellantologi ”Älskanoveller – 30 nyanser av saknad.

När det nu är dags för Aritons novellantologi ”Över en vinterfika”, kunde jag i princip valt att använda ett gammalt foto. Fast då hade jag missat flera timmars nöje. Sandra är så lyhörd för mina önskemål, och samtidigt tydlig med vad hon tycker själv. Jag njuter av vårt samarbete liksom av våra diskussioner och slutresultatet verkar bli lika bra som sist.  Sedan är det kul att leka känd författare som blir fotograferad…

Ser fram emot att se den färdiga bilden, efter att Sandra trixat och trollat litet till!

Stärkt av vetskapen om att två av mina noveller är publicerade innan året är slut, gör jag ett tredje försök. Även denna gång är det Ariton förlag som utlyst en novelltävling, nu på temat ”Det som vi inte talar om”. Dessutom ska det finnas med en fika, och årstiden ska vara våren. Jag gillar upprepningens trygghet, som i de gamla folksagorna. Årstidernas växling, men ändå en fika varje gång, och som extra spänningshöjare; ett intressant tema. Temat för ”Över en vårfika” var extra lockande. Så många saker som vi undviker att tala om av olika skäl. Ska bli så spännande att läsa novellerna i denna antologi, oavsett om min är med eller inte. Såklart blir det fulländat om jag har turen på min sida även denna gång! Om dryga två timmar är det deadline för inskickande. Kan inte säga att jag hade god marginal när jag just skickade in mitt bidrag, men det var väldigt noga genomläst och dessutom extremt många gånger…

Som jag berättat förut har jag gått Skrivarakademins författarskola. Jag hade hoppats på en fortsättningskurs. Inbjudan kom i början av sommaren, men tyvärr blev vi inte tillräckligt många deltagare.

Att ha en deadline för sitt skrivande, kan definitivt innebära att produktiviteten ökar. Men kan å andra sidan innebära en viss press. Jag fungerar bäst med en lagom liten och nätt piska som driver mig framåt. När nu inte kursen blir av tänker jag försöka träffa mina nyfunna vänner och skriva tillsammans litet då och då. Vill verkligen komma vidare i romanprojektet. Jag är alltid otålig och vill bli klar. Min roman har sannerligen utmanat mig i att ha tålamod.

Strax innan semestern träffade jag Karin på Skrivarakademin som intervjuade mig för ”Deltagare berättar”.

Resultatet kommer här; http://www.folkuniversitetet.se/Skolor/skrivarakademin/Skrivarakademin-i-Goteborg/deltagare-berattar/sylvia-liden-nordlund/

Det fina omslaget av Josephine Öhrlund, Alexis design, är färdigt att beundra.

Antologin kommer ut i december, lagom för att bli årets julklapp!

Jag längtar tills jag håller boken i min hand och kan återuppliva glädjen att få vara en av författarna i en novellantologi.

Temat för antologin är, utöver att det ska vara en fika i vintertid, en livsavgörande förändring.

Förlaget fick in 152 bidrag, och runt  25 till 30 bidrag blev utvalda. Hedrande att bli uttagen bland så många duktiga skribenter. Glädjande nog är det några kända namn från Saknadantologin såsom Elsa Tormena och Rose Tillberg Mattson.

Häromdagen kom också avtalet på posten, för underskrift.

I avtalstexten finns förstås mitt namn med, och texten som särskilt fick hjärtat att svälla; ”nedan kallad författaren”.

Jag skrev för flera år sedan ett inlägg om när man kan kalla sig författare. Det är ingen självklarhet när det är lämpligt. Många delade meningar råder om rätt tidpunkt. Men visst måste det vara rätt om det till och med står i ett förlagsavtal?

Helen Lindholm, som också ska medverka i novellantologin ”Över en vinterfika” har en blogg som heter Läsa och lyssna. Där finns gästbloggare från Fåröveckan med, där även jag kommit med. Första gången som jag gästbloggar, speciell upplevelse bara det.

Jag har dessutom verkligen hamnat i fint sällskap som Fårö-gästbloggare bland utgivna författare som Eva Ludvigsen och Catrine Tollström. En av skälen till att Fåröveckan är så givande är just att få möjligheten att träffa författare som kommit ut med egna böcker på exempelvis Harper Collins.

Lägger in länken till Helens blogg här nedan:

https://lasaochlyssna.wordpress.com/2016/08/24/forfattarveckan-pa-faro-sylvia-liden-nordlund/

Gotlands tidningar hade även i år med ett långt inslag om vår vecka. Även där finns jag omnämnd, fast bara som namnlös i mängden av novellister utgivna i antologier. Men min dag med egen utgiven roman kommer såsmåningom. Och den som väntar på något gott…

Tills dess gläds jag med alla fina kamrater som fått böcker publicerade under året. och det är en icke föraktlig mängd i vår relativt sett lilla grupp om 35 författande deltagare…

För andra året i rad har jag deltagit i författarvecka på Fårö, anordnad av min författande väninna Camilla Davidsson som också driver Fårögårdens vandrarhem och bed&breakfast.

En oerhört kreativ vecka med många möten, utbyte av konstruktiv kritik och en och annan kulturupplevelse.

Jag har gjort nya bekantskaper, denna gång med författande västkustbor, om man kan räkna Alingsås dit. Önnered är verkligen västkust. Förhoppningsvis kommer vi att ses då och då för att peppa och hjälpas åt med skrivandet.

En utflykt ledd av Gotlandsförfattaren Ronnie Lundin förde oss i Ingemar Bergmans fotspår, till olika inspelningsplatser mm.

Mingelkvällar och gemensam middag i Fårögårdens stämningsfulla restaurang ingår självklart. Totalt var vi 35 författare, så vi fyllde nästan hela utrymmet.

I ”vårt lilla hus” lyste flitens lampa som tur var, för solen visade sig inte lika välvilligt som föregående år. Hann med några promenader på Fårös vackra strand under regnfria timmar. Sista dagen var det sol nästan hela tiden, så i minnet är det ännu sol på Fårö! Ser redan fram emot nästa år.

Idag kom ett efterlängtat besked som jag har väntat på ända sedan jag skickade in min novell till Ariton förlag i slutet av maj. Extra pirrigt de sista dagarna, eftersom besked var utlovat till senast 15 augusti. Några av mina skrivarvänner fick negativa besked under gårdagen, tråkigt att inte alla kan komma med. Spänningen peakade i går kväll, men jag lyckades ändå somna i min ovana säng på Fårögårdens vandrarhem.

Det första jag gjorde i morse var att kolla mobilen, med pulsen stigande när jag såg att mailet kommit. Ögnade hastigt igenom första faktadelen om att 152 bidrag kommit in, och så ett stort inre jubel. Kunde ju inte väcka medsovande och fick inte heller förkunna min glada nyhet förrän på eftermiddagen. Ett smolk i bägaren att fira, samtidigt som andra känner sig besvikna. Men pratade med en av mina fina Fårövänner, som tyckte att jag skulle visst vara glad och fira. Och det är jag! Glad att bli utgiven för andra gången, nu i novellantologin ”Över en vinterfika”.

Jätteglad också över att återigen vara bland mina skrivande vänner på författarvecka. Bättre start kunde veckan dessutom inte ha. Dags för omfokusering. Denna vecka är det romanen som gäller. Igen. Och igen. Tills jag blir nöjd. Envis har jag alltid varit. Det kommer väl till pass nu…

 Pride-festivaler har avlöst varandra runtom i landet den senaste tiden. Petra Sandberg Holstensson, vars release jag skrev om häromsistens, har medverkat på ett antal i egenskap av debuterande författare till ”På andra sidan växer gräset”.

Petras bok var nästkommande på min läslista, en bok som jag sett framemot eftersom innehållet var särskilt lockade. Våndan över att vara den som tar initiativet till en skilsmässa, liksom våndan över att inte veta om man är kär ”på riktigt”, kan säkert de flesta känna igen sig i. Hur svårt det kan vara att ta steget för att ”komma ut”, kanske särskilt efter trettio och gift med en man, beskrivs dessutom i Petras bok, på ett inlevelsefullt sätt. Intressant läsning för mig, och säkert för många, inte minst de som tampas med sin sexuella identitet.

Prokrastinering är ett kärt tema för många författare, inklusive mig själv. Häromdagen på biblioteket hittade jag av en händelse ”Dansa på deadline” av Alexander Rozental och Lina Wennersten. Jag hann inte bläddra, utan lånade  den. Jag hade inte så stora förhoppningar på innehållet, men var ändå nyfiken nog för att bära hem boken.

Efter bara några kapitel inser jag att det inte räcker att bläddra sig fram. Hela boken förtjänar att studeras misstänker jag.

Jag har hunnit läsa en del om hur man sätter upp mål. Att göra närmandemål, alltså formulera mål för det man vill uppnå, som gör att man kommer närmare slutpunkten. Inte formulera ”intemål”. Låter ju klokt, fast det som gör att jag aldrig glömmer detta råd är att motsatsen till närmandemål benämns ”död mans mål”. Låter makabert, men en väldigt träffande beskrivning; du ska inte formulera mål som en död klarar bättre än en levande. Exempelvis kommer en död man att lyckas bättre med målet att inte äta godis än den som lever!

Lägger boken på vänt så länge, men kommer helt säkert att hitta fler nyttigheter att ta till mig. Så länge kan konsten att sätta upp lagom svåra och lagom små mini-delmål, vara ett bra sätt att komma igång i stället för att fortsätta prokrastinera.

Med spänning började jag läsa Eva Swedenmarks ”Om ni inte börjar leva gör jag slut”.  Spänning inte bara för att jag känner Eva och uppskattar hennes författarkunnande efter ett stort antal alster, utan också med tanke på innehållet.

Fyra damer som passerat bäst före-datum i mångas ögon, inte minst i deras egna. En bok med allvar, hur kvinnor i denna ålder ofta betraktas i samhället, och med humor i många finurliga passager som fick mig att småskratta igenkännande. Den är enligt min åsikt en bok för alla, inte bara för kvinnor 55+. Förströelse i bokform som också väcker en hel del tankar om hur vi väljer att leva våra liv.