Att se sin egen bok omvandlad till tjusig ljudbokskusin med nytt omslag är så himla häftigt. Att följa hur kommentarerna blir fler och fler. Varje gång jag kollar är det dock med hjärtat långt uppe vid struphuvudet. Vet ju att många författare inte läser omdömen om sina böcker just för att de kan vara så elaka. Pratade med en skrivarkollega som tyckte att man borde kunna få vara anonym men med ett alias. i så fall kan man ju se om det är samma negativa människa som skriver på många ställen eller om det är olika personer. Självklart behöver det få finnas kritik men kanske den kunde vara mer nyanserad och saklig.

När jag fick frågan från mitt ljudboksförlag Word Audio om att skriva blogginlägg till Storytel om mig och boken fick jag hålla i mig för att inte hoppa runt som en galning. Hur stort är inte det, att finnas med bland en massa favoriter som skrivit där före mig.

En av mina Facebookvänner tycker att jag är en ”Rising star” i författarvärlden. Kul, men är inte lika säker på det. Otroligt roligt i alla fall att min bok hittills nått ut till en hel del människor varav ett antal hört av sig med kommentarer. Min förhoppning med boken är, liksom med mina handledningar och samtal, att bidra med något som kan ge funderingar och insikter som kan leda till nödvändiga livsförändringar.

Gästblogg: Sylvia Lidén Nordlund om ”Allt det du måste”

Min första recension på Storytel var en ren katastrof. Om jag ska försöka vara positiv så är det tur att jag fått så många fina ord tidigare annars hade jag nog gått och lagt mig med täcket över huvudet.

Som tur är dröjde det inte många dagar innan det kom stjärnor och fina ord. Just nu har 188 personer satt betyg. Den låg nummer elva på topplistan bland mest lyssnade romaner. Känns toppenbra med tanke på att boken bara varit tillgänglig i två veckor. Hoppas på fler och att kanske jag får med ett inlägg på Storytels blogg.

Skrev ett sent i går kväll som hann bli natt innan jag var klar. Men det var alldeles för långt enligt nya direktiv. Jag kollade på en del gamla inlägg och tog i för mycket. Så nu håller jag tummarna för bättre lycka nästa gång!

På Göteborgs spårvagnar har jag under flera år sett reklambanners med text som ”Vad vill du lyssna på idag?”. Storytels stora utbud av ljudböcker och e-böcker. Från och med i dag finns även jag med där bland alla stora författare.

Allt detta för att jag vid ett mingel för flera år sedan stötte på Word Audios Jessica som kom ihåg mig när hon läste ett blogginlägg om Allt det du måste. Så fick jag ett mail med en förfrågan ifall jag ville skriva avtal. Först trodde jag inte att det var på riktigt men förstod snart att det faktiskt hände mig!

Ett nytt grymt omslag har den fått av Maria.

Nu hoppas jag på många, många lyssnare! Janna Erikssons röst är väldigt behaglig att lyssna till och inlevelsefull i de olika personligheterna.

I dagens Göteborgs-Posten finns Ann-Sofie Oscarsson Greiders artikel och foto. I nätupplagan, bakom betalvägg HÄR finns samma artikel och ytterligare två foton.

Alltid nervöst att berätta om sig själv men i Ann-Sofies sällskap var det lätt att trivas och slappna av!

För er som är intresserade av artikeln klistrar jag in den samt bildtext nedan:

 

Bildtext: Handledare och författare. Sylvia Lidén Nordlund växte upp med böcker i stället för lekkamrater. Nu skriver hon själv på sin andra roman. Debutromanen ”Allt det du måste” kom i fjol och ges nu i januari även ut som ljudbok.

”Askungesagorna blev Sylvias tillflykt. Böcker blev en ventil under en ensam och isolerad uppväxt. Hon älskade askungesagor, där fattiga flickor till sist fick det bra. Och numera kan författaren Sylvia Lidén Nordlund räkna sig själv till den skaran.

Hennes första roman har kommit ut. Nu skriver hon på del två i en blivande trilogi. Med sina böcker vill hon få läsaren att förstå att det går att förändra sitt liv, att det går att ta hjälp till att stå upp för sig själv och sina egna behov istället för drunkna i anpassning. Något hon själv höll på att göra.

Historierna formas hemma vid köksbordet. Vita skåpsluckor, svarta väggar, utom den i tegel, och en blommig duk inramar skrivarplatsen. Sylvia Lidén Nordlund är nuförtiden tillbaka i kvarteren nära Korsvägen där hon växte upp. Men då var det slutet av 50-talet och situationen en helt annan.

Då var världen väldigt liten. Mamma och pappa hade rymt, den ena ur sitt äktenskap, den andre från tidigare hustru och barn. De hade träffats i Skövde där mamma jobbade på en servering men gav sig av och hamnade i Göteborg. Där paret snabbt blev med barn.

-Det var ju såklart en skandal! Släkten tog avstånd och de blev väldigt ensamma utan varken jobb eller bostad.

-Dessutom stack pappa. Men han kom tillbaka efter några dagar och när det visade sig att hon inte var arg, utan faktiskt ville ha honom, bestämde sig att stanna för gott Han hade testat henne.

Dock, föräldrarna erbjöds en portvaktsbostad på ett rum och kök samt tjänsten som vicevärd på Tegnérsgatan. De flyttade in och innan Sylvia Lidén Nordlund föddes hann mamma arbeta en kort tid på en chokladfabrik, därefter tog hon hand om hushållet. Pappa var elektriker men skötte även annat i fastigheten.

De levde under knappa förhållanden bland välbärgade grannar i det fashionabla Lorensberg och drog sig undan allt umgänge. Förutom någon enstaka grannkontakt pratade mamma knappt med någon utanför familjen, pappa hade arbetskamrater men längtade mest efter sina gamla vänner. Så småningom kom två barn till men familjen fortsatte med sin insynsskyddade tillvaro.

-Jag hade inga kompisar utan lekte bara med mina småsyskon, så när jag började skolan visste jag inte riktigt hur man skulle bete sig. Jag hade vuxit upp i en slags tomhet och var lite udda. Dessutom matchade jag socialt och ekonomiskt väldigt dåligt och förblev ensam.

Hemma var det besvärligt. Mamma var rädd för pappa som höll familjen hårt. Han var dominant och lynnig.

-Han styrde och ställde och det fanns ofta ett hot om vrede och våld i luften.

De höga krav han ställde i kombination med opålitlighet fick de andra att bli följsamma.

Sylvia Lidén Nordlund blev en anpassningsbar människa som fick lära sig att känna in sin omgivning. Men hon var begåvad och hade trots allt ett stort självförtroende.

-Den enda som vågade stå upp mot pappa var jag, han trodde på och räknade med mig och det gav en styrka mitt i alltihop, förklarar Sylvia Lidén Nordlund.

Trots brist på vänner gick det bra i skolan, hon hade lätt för sig och när hon väl lärt sig läsa öppnades världen av litteratur.

-Jag läste allt jag kom över och lånade massor på stadsbiblioteket. Böcker var något man alltid kunde försvinna in i och de fick vara mina vänner när nu inga andra fanns.

Hon var ambitiös och målmedveten. Vid 20 var hon färdig lärare och fick jobb på en skola i Lövgärdet. Här var hennes uppväxt till nytta, hon var ingen akademiker i botten utan delade bakgrund med klassens föräldrar, vilket gjorde det lätt att nå fram till dem.

Med tiden engagerade hon sig fackligt och övergick till det på heltid. Tio år senare ville hon vidare i livet och en dag fann hon kurser i konflikthantering och sexologi i en kurskatalog. Det blev en fil kand och en ny bana i livet. Och i samband med studier i Nonviolent Communication som handlar om kommunikation och empati, kom hon mer underfund med sig själv. Hon fick syn på sitt eget sätt att foga sig efter omgivningens krav och livets alla måsten.

-Ofta har jag pressat mig hårt, intill utmattning. Jag tror att det är vanligare bland kvinnor, man biter ihop och fortsätter lite till.

-Men man måste inte ha det så, genom medvetenhet och bejakande av de egna behoven, går det att göra andra val och få ett bättre liv.

Numera jobbar Sylvia Lidén Nordlund som samtalspedagog både enskilt och med par samt som föreläsare och handledare i konflikthantering.

Och så skriver hon.

-Jag har nog alltid tänkt mig detta egentligen, fast trodde det skulle bli i form av faktaböcker. Men så gick jag en skrivarkurs, och en till… och insåg att det går att uttrycka sitt tema i skönlitterär form istället, avslutar Sylvia Lidén Nordlund.

Hittills har det blivit ett antal noveller i olika antologier förutom den första romanen.

-Och jag gillar egentligen långa historier i många delar. Sådana som inte tar slut, det lärde jag mig när jag var liten.”