Om jag vetat går hur trött i huvudet jag skulle känna mig ikväll, hade jag inte utlovat att skriva om acceptans. Men sagt är sagt, heter det i vår familj. Först något helt annat; för en stund fick jag åter bekräftat att det du önskar kommer, på oväntade sätt. Jag tycker det är svårt att hitta bilder, när jag bloggar varje dag. Inlägg utan bild känns alldeles för trist. Och simsalabim hittade jag ett inlägg i #blogg100 med länkar till FYRA sidor med fina gratisbilder att ladda ner. Lägger länken här för den nyfikne:

http://spontantupptrampadestigar.se/4-bildsajter-med-fina-fria-och-anvandbara-bilder/

Så var det acceptans. I Anna Kåvers bok ges en enkel och tydlig åttapunkterslista på hur du övar dig i acceptans. Det finns den långa varianten och även en sammanfattad kortvariant i slutet. Det är ingen tillfällighet att denna bok blivit ”kultbok” på KBT-området, den är en av de bättre jag läst om självhjälp, och jag har läst väldigt många. Jag gör en ännu stramare redovisning av punkterna, och rekommenderar boken å det varmaste. Att acceptera verkligheten är inte samma som att tycka om den, utan mer som ett villkorslöst konstaterande.

1. Ta ett eller flera djupa andetag med händerna öppna i vilsamt läge,  handflatan uppåt
2. Notera och beskriv din omgivning just nu utan att värdera, döma eller tolka
3. Notera och beskriv kroppen och ditt inre, låt tankar och känslor passera utan att dras in
4. Besluta dig för/välj att acceptera med hjärta, hjärna och kropp. Säg högt ”Det är OK”
5. Acceptera om och om igen, så ofta det behövs trycker du på din inre acceptansknapp
6. Acceptera i handling – gör det som behövs utifrån dina värderingar och prioriteringar
7. Undvik inte eller stäng av, utan utsätt dig medvetet för det jobbiga i lagom portioner
8. Acceptera dig utan att döma dig ifall du är oförmögen att acceptera, respektera dig själv

En kortvariant som sagt, som kanske är svår att greppa utan att läsa boken. Det är ju svårt för mig att veta, för jag har ju som sagt läst den med stor behållning och lär läsa om den flera gånger för att påminna mig själv.

Har jag ägnat tankeverksamhet åt min blivande bok idag? Jamen, fast det märks ingen större skillnad i själva manuset, men tänker mycket, det gör jag absolut.

Min huvudperson Mia, får en bok av sin väninna Serena. Jag hade många idéer om vad den boken skulle innehålla för klokskaper runt medveten närvaro, acceptans och annat viktigt. Först tänkte jag att läsarna inte behövde veta vilken bok det var, att jag bara kunde låtsas att den fanns, med författarens oändliga frihet. Men det kändes inte riktigt bra, var mest jag som inte orkade leta bok också, mitt i skrivandet. En dag nyligen när jag var på väg hem, smet jag in i en bokaffär, och där hittade jag en riktig pärla, ”Vem bestämmer i ditt liv?” och några dagar tidigare hade jag hittat Anna Kåvers klassiska bok på biblioteket. Jag gillar hennes 8 steg för att öva på acceptans. Berättar mer om det i morgon.

Det har blivit en hel del skrivande, dock mest av arbetsrelaterad karaktär. Jag skriver faktatexter åt ett företag, och idag har jag skrivit om ”knipskola”. Intressant ämne, och en utmaning att formulera sig på ett sätt som är både korrekt och lättläst.

I morse funderade jag över 50 frågor som Ann Ljungberg föreslår i sin lilla romanskola. Frågor som jag vill ha besvarade när boken är klar. Jag trodde inte jag skulle komma på fler än några stycken och är nöjd med de 35 jag skrev ner. Tänker att den övningen måste vara väldigt bra när man är i uppstarten på en bok och inte har klart än vad som ska hända. Mina frågor kunde jag i de flesta fall enkelt besvara. Fast tur är väl det med tanke på att boken är klar på ett vis.

Dagens bild har jag sparat någon gång, mest troligt från ett Facebook- inlägg, bara för att jag hade lust!

Länge har jag våndats och väntat, utan att veta på vad, och inte lyckats ta tag i manuset som vilat länge. Ända sedan inlämning i maj 2015, till ett göteborgsförlag som jag tänkte testa på vinst och förlust, fast jag innerst inne visste att det var för tidigt att lämna ifrån sig manuset. Bunten har därefter legat i sin blanka blå plastmapp sedan jag hämtade tillbaks den efter beskedet jag misstänkt skulle komma. Just idag kom oväntad kraft, och när jag summerar dagen är jag mer än nöjd. Påskpyntet är borta, vinterskorna på vinden och mat har jag ätit, om än inte så mycket som vanligt.

Det viktigaste är att jag är i gång igen. Jag har gått igenom mina morgonsidor och hittat en massa tankar om hur jag vill förbättra och har skrivit en lång attgöralista om vad jag ska tänka på. Alla kapitlen har legat utspridda, skummats igenom och fått små lappar med kapitelnummer så att det blir lättare att hitta. En sammanställning på kapitelinnehåll är klar. Jag har läst på om dramaturgi och gestaltning i Elisabet Norins bok ”Tre enkla regler – finns inte”, skummat Olof Lagercrantz lilla pärla ”Om konsten att läsa och skriva”, läst blogginlägg av John Häggblom som också handlade om gestaltning och dramaturgi på http://blog.typeandtell.se/dramaturgi.

Inte en rad ska finnas med som inte kommer från hjärtat och berör sin läsare inklusive mig. När jag läser min novell ”Aldrig mer” som utges i novellantologin #Älskanoveller – 30 nyanser av saknad, pirrar det i huden på armarna. Så vill jag att hela boken ska vara. Så med den inriktningen ska det till en hel del förändringar. Jag är laddad för det, och tänker att mina blogginlägg framöver ska handla om vägen till färdig bok, med förlag och allt. Då kanske bloggutmaningen #blogg100 är slut, eller också inte. Time will tell!

På min mormors tid, har mamma berättat eftersom mormor dog innan jag föddes, fick de inte göra något arbete alls på söndagar. Maten förbereddes dagen innan, så att den bara skulle värmas. Inget arbete, ingen tvätt eller städning, inte ens ett handarbete. De gick till kyrkan, åt middag, samtalade och läste bibeln. En alldeles händelselös dag, men vilsam. Inga affärer var öppna, och de flesta människorna var lediga, utom polis och sjukvårdspersonal o d.

Min morfar föddes 1880 och mormor föddes 1887, ofattbart många år sedan, inte ens i förra seklet. Så man kan tänka att deras levnadssätt är förlegat och att vi har det mycket bättre på så många sätt. Absolut, men att helga vilodagen en aning vore kanske inte helt fel, med tanke på alla stressade och mer eller mindre uttröttade människor jag stöter på, inklusive mig själv tidvis.

Det är extra svårt att koppla av när man är påkopplad, dvs uppkopplad all tid. Jag har länge lämnat mobilen hemma när jag går ut och promenerar, och känner mig faktiskt extra ledig då, en skön frihetskänsla, nästan som att vara på rymmen!

Såhär runt påsktider, tänker jag alltid litet extra på min mamma. Hennes födelsedag inföll ofta runt denna tid och dessutom firade vi påsk med min syster som kom resande norrifrån med sina barn för den årliga träffen. Jag tänker på att mamma aldrig var riktigt nöjd med sig själv, sitt utseende och det hon gjorde. I alla år hörde jag henne prata om vikt, det första hon la märke till när man sågs, eller hos en skådespelerska i en film. Även när hon nästan inte längre såg något kommenterade hon detta. Aldrig var hon nöjd med sitt utseende heller. Ofta som äldre pratade hon om hur mycket bättre hon sett ut tio år tidigare och hur mycket bättre hon mått på den tiden. Jag föreslog en gång att hon skulle testa att vara nöjd just nu, för om tio år skulle hon se tillbaka på hur bra det hade varit. Hon tittade på mig som om jag kommit från ett annat universum. Med detta i bagaget, vet jag att jag fört vidare en hel del nojor till min dotter, helt emot min vilja och mina principer. Nu i äldre och förståndigare ålder gör jag mitt allra bästa att vara nöjd med allt precis som det är. En författarkollega hade ålder som tema i sitt blogginlägg, vilket fick mig att höra ekot från min mammas missnöje, fastän hon långt upp i åren fortsatte vara vacker.

Traditioner är viktiga, för att känna tillhörighet och för att markera tidens gång. När jag slutade arbeta som lärare, tappade jag under en tid känslan av årstidernas växling och olika högtiders traditioner.  Vår familj är sammansatt av en pappa med fyra barn och en mamma med ett barn. Når vi alla skulle hitta samhörighet i vår lilla enhet (barnen hade dessutom ytterligare en familj att umgås i), blev just traditioner viktiga att hitta gemenskapen i. När barnen vuxit upp, blev långfredagen vår dag att samlas på under påsk. När min man sedan började bo utomlands fortsatte jag vår tradition, vilket jag är väldigt glad över. De som kan kommer, och så har vi en trevlig stund tillsammans. Idag fick jag förutom glädjen att ses, fina blommor och ett egenhändigt förfärdigat påskkort.

Detta får bli det snabbaste blogginlägget någonsin, för klockan börjar närma sig askungetiden. Strax före klockan nio efter en fullmatad dag började jag  varva ner och ställa in mig på en lugn kväll, innan påskfirandet skulle dra igång för fullt imorgon. Då ringer min dotter. Hjärtat gör ett extra slag när jag ser hennes namn på displayen. Såklart jag vet att det inte har hänt något, men sådär besynnerligt har hjärtat betett sig ända sedan hon fick sin första mobil i tioårsåldern. Mammahjärtan är konstiga på det viset, i alla fall mitt. Hon skulle på bio med några vänner och det var en som inte kunde komma, och ville jag se en romantisk komedi, och den börjar om tio minuter, så du får skynda dig! Ok, jag kommer – blir mitt oövertänkta svar och så var samtalet slut. Nu slår hjärtat av ren stress över att snabbt kalkylera med om jag överhuvudtaget ska hinna. Romantisk komedi lät kul, men hur tänkte jag som svarade ja? Trött, på det där ”synd om mig som har haft så himla mycket att göra”-sättet. Och jag som alltid lägger fram morgondagens kläder kvällen innan för att inte bli stressad. Som på film sliter jag upp garderoben och tar första bästa skjorta som jag trär över huvudet, springandes ut i hallen. På med skor och jacka, och iväg, och hinner precis. Litet strul med biljett, och mer strul efter filmen, vilket min dotter löser galant men tufft. Hur var filmen då? Jo, den var en ren energikick den också!

Mitt i all världslig turbulens, är det oerhört trösterikt att vissa saker inte förändras. Vårens blommor tar sig upp ur jorden oavsett vad som händer i världen runtomkring. Insekterna fullgör sitt uppdrag i naturens kretslopp utan att vi behöver engagera oss i hur det ska gå till. I alla fall tänker jag att det alltid kommer att vara på detta vis, men så slår det mig att det kan jag inte veta säkert. Nej, så därför är det desto viktigare att glädja sig så länge man kan. Brené Brown pratar om glädjefobi. När något känns särskilt bra och glädjande blir vi rädda att det ska följas upp av något fruktansvärt, som om vi inte har rätt att glädjas och vara lyckliga? Hon skriver att glädjen kommer till oss i stunden, i de vanliga stunderna. Om vi jagar efter något utöver det vanliga finns risken att vi går miste om glädjen, att vi tappar bort den på vägen i allt jagande efter fler och häftigare upplevelser. På väg till tåget för att åka och jobba, stannade jag till några minuter för att titta på blommorna och på insekten i krokusens blomblad. Och kände glädje över att våren är här, att solen sken, att jag hade de där extra minuterna för att stanna och beundra de klara färgerna och ha tid att fotografera. En kort stund av lycka över det lilla självklara.

Det blir som jag sagt förut aldrig som jag tänkt mig. När jag vaknar har jag en plan för dagens blogginlägg och sedan går dagen sin gilla gång, med oförutsedda händelser. Det senaste, tyvärr händelser som innebär sorg och smärta. Min väninna som dog, och idag dog ett trettiotal människor i Bryssel. Det är omöjligt för mig att inte nämna dessa personer, även om jag vet att de till antalet bara är en bråkdel av alla som varje dag dör av krig, sjukdomar och svält. Om alla dessa skulle det finnas med i mina tankar hela tiden, skulle jag lika gärna kunna vara död jag också, för livet skulle tappa sitt ljus om jag levde via mina tankar, i mörker och elände.

Min förhoppning är att om vi väljer att leva i ljuset av goda tankar och gärningar, om vi visar våra medmänniskor respekt och omsorg, kommer det ljusa en dag att övervinna det mörka.

Jag hade ett ordspråk, något omformulerat, på tungan i morse. ”Små sår och gamla vänner, ska man inte förakta.( Jo, jag vet att det ska vara ”fattiga vänner”, men det var inte det som dök upp.) Idag har jag tillbringat dagen med en av mina äldsta vänner, som jag lärde känna på gymnasiet. Första veckan var jag sjuk, och när jag kom tillbaka fick jag order av en rödhårig kavat tjej, att jag skulle sitta bredvid henne och att hon tagit allt utdelat materiel till mig under veckan som gått. Och sedan var vi vänner. och är vänner ännu, snart 43 år senare. Det är en trygghet att umgås med en gammal vän, kravlöst och enkelt. En stund i den lilla världen, som fanns när jag var 16 år och som  jag ibland får glädjen att återuppleva.