Lika nöjd som jag var när jag trodde allt var klart med boken vid sista deadline lika ångestfylld blev jag när jag kom på ett fatalt misstag. Mias man Torbjörn var i de första utkasten lillebror, innan någon testläsare tyckte att han passade bättre som storebror. Utmärkt idé tänkte jag och ändrade utan att göra konsekvensändringar när åldern nämns på Torbjörn och systern Agneta. Hade just kommenterat ett inlägg i Författare på Facebook om hur hur irriterande och pinsamt det är med fel i sådana frågor, när tanken slog mig att dubbelchecka detta. Och fick panik när jag såg att Agneta var två år ÄLDRE än sin bror. Just då passar internet på att lägga av. Och på helgen vill jag helst inte störa med sms. Gör till slut detta efter flera timmars svettande över teknik som inte fungerar. Och kan äntligen andas ut efter lugnande försäkringar om att det såklart går att ändra. Tacksam för infallet att kolla och för att jag har världens bästa förlag!

Den senaste veckan har varit hektisk med fem olika korrekturvändor på mitt manus. Dessförinnan var det omslagsdiskussioner med duktiga Ann-Sofie på www.lillablatornet.se och blurbkontakt med fina författarinnan Eva Swedenmark som mitt i sitt egna författande tagit sig tid att läsa min blivande bok och skriva en blänkare till omslaget.

Trött och otroligt nöjd är det dags att luta sig tillbaka, slappna av och börja förberedelser för releaser och boksigneringar. Roll-up är beställd och nu är det dags för en välbehövlig paus!

Ett nervöst väntande på min redaktör Frida Erikssons utlåtande är äntligen till ända. Väl värt att vänta på vill jag säga. Jag öppnade följebrevet och försökte övertyga mig själv om att det är en debutroman. En erfaren redaktör kommer att ha massor av kritiska åsikter. Med denna känsla i åtanke får ni ha tålamod med min glädjeyra!
”…Du skildrar detta med stor psykologisk insikt och gestaltar den inre förändrings- och växandeprocessen och dess konsekvenser med stor trovärdighet. Här ryms vardagslivets alla relationer, var och en komplicerad på sitt sätt, och påverkad av hur varje enskild individ väljer att hantera dem.”

Jag måste kisa för att läsa mer:
”Styrkan i din berättelse är också möjligheten till igenkänning, du skildrar en situation och en tid i livet som jag tror att många, framför allt kvinnor (men nu kanske jag är fördomsfull?), kan identifiera sig med.”

Jag trodde inte det var sant när jag mer och mer tårögd läste vidare:
”… detta ett väldigt välskrivet manus, det är sällan jag hittar så få korrekturfel, och så få formuleringar som behöver putsas på eller logiska luckor som behöver tätas till. Du lyckas skapa ett lässug, en konstant framåtrörelse i texten. Som läsare blir jag genast nyfiken, för jag förstår att det ligger en konflikt i grunden, och jag förstår att den konflikten är djupare och mer komplicerad än ett motstånd på jobbet, men jag vet inte på vilket sätt, vet inte vart det hela är på väg, förrän en bra bit in i berättelsen, när Mias hela livssituation blir allt tydligare.”

Visst fanns det ändringsförslag, och stavfel och syftningsfel och allt annat fel som går att göra. Men de är genomgångna och manuset tillbakaskickat till min förläggare. Yes,yes,yes!

Att självdisciplin ska vara så svårt! jag har planerat sedan flera timmar tillbaka att sätta mig framför datorn och gå igenom redaktörens kommentarer på mitt manus.

Vad gör jag i stället, tja …  Fråga mig i stället vad jag inte gör. Hittills har jag tvättat två maskiner, gått och handlat … nu skulle jag bara kolla mailen snabbt och sedan sätta igång. Då möts jag av mitt eget ansikte i det första mailet! Folkuniversitetet har skickat ut nyhetsbrev till den västra regionen. Och vem finns där, i ett deltagarporträtt från Skrivarakademin, och berättar om sitt skrivande?

http://www.folkuniversitetet.se/Skolor/skrivarakademin/Skrivarakademin-i-Goteborg/deltagare-berattar/sylvia-liden-nordlund/?id=188351

I juni kommer Över en sommarfika, med ett mångfacetterat ämne; livets mening.

Novellantologin är den femte som jag har fått förmånen att medverka i. Min debut som novellförfattare var i juni förra året i Älskanoveller – 30 nyanser av saknad.

Livets mening var det svåraste temat att skriva om och samtidigt det ämne som inspirerade mig mest. Min novell Ett lättare liv handlar om Mattias som är sjukskriven och som bara känner att livet är meningsfullt när han äter samtidigt som han vet att hans liv är på väg att ta slut.

Ariton förlag har som vanligt gjort en vacker film, där alla deltagare med noveller finns representerade: