Så alldeles underbart att alla nuvarande tre skrivprojekt är i hamn, även om resultatet inte kommer förrän i september. Min mapp med avtal som jag så förhoppningsfullt gjorde i ordning när jag i februari 2016 skrev på mitt första författaravtal för novellen ”Aldrig mer” till Ordberoende Förlags ”Älska noveller – 30 nyanser av kärlek”, har blivit välfylld sedan dess. Just som jag önskade och affirmerade.

I september kommer ”Mer än bara ord – på tal om framgångsrik kommunikation”, antologin från Ariton, som redan är redaktörsläst och klar så långt. Till min glädje hade jag bara ett fåtal saker som behövde korrigeras, vilket imponerade på en luttrad förläggare som tack vare detta kallade mitt bidrag för ”exceptionellt välskrivet”!

Den 15 september släpps ”Om du bara vågar” på mitt grymma förlag Siljans Måsar och senare under hösten eller i början av våren släpps den som ljudbok av Word Audio Publishing. 

Men först kommer tid av manusredigering, funderingar på omslag, korrekturläsning, baksidestext och mycket mer. Vilken tur att jag har ett förlag som fixar allt detta och att jag är med och bestämmer.

En liten fundering finns att återigen vara med i en novelltävling, fast jag nog egentligen inte har tid för jag borde börja på del tre om Mia efter att tvåan är inlämnad till tryckeriet.. Novelldeadline är sista september, så kanske ändå …

Förra året stötte jag på en kurs som hette ”Skriv med Mian (Lodalen) och Sara (Lövestam) i skärgården”. Till min förtret var redan sommarens Luleåbesök inplanerat. Stor var min glädje när kursen, eller skrivlägret som de föredrar att kalla sina fem dagar i vackra Roslagen, gavs i år igen.

När jag bokade i höstas såg kalendern luftig ut för maj månad, men som vanligt hann den fyllas på med både det ena och andra. Så jag anlände till Furusund direkt från Sundsvall där jag varit på sexolog-uppdrag på en konferens för ungdomsmottagningar. Att komma till den gamla gården som ligger i väldigt nära anslutning till havet var en ren lisa för själen. Jag kom kvällen innan och blev hjärtligt mottagen av husägare Ingrid, kursansvarig Ingrid och Mian. Fick ett vackert rum med kakelugn och gigantisk spegel med guldram samt sötaste blommiga lakanen.

Nästa dag droppade deltagarna in allt eftersom. Särskild bonus var att Annika Estassy också skulle vara med. Härliga dagar som innehöll allt; föreläsningar, vandringar, egen skrivtid, skratt, yoga och dragspel av Sara. Vegetarisk mat lagades av Petra Sandberg Holstensson också författare som jag träffat många gånger inte minst på Författarveckan på Fårö, som jag tyvärr missar i år igen.

Nya vänner fick jag också som jag småpratar med på nätet och förhoppningsvis kommer att träffa igen.

Fick jag då några idéer till bok nummer tre? Jo, fast kanske inte samma som jag förväntade mig. I stället kom funderingar om att försoning kan innebära att själv försonas med händelser utan att försonas med personen eller personerna som varit inblandade. Vi som hade böcker med oss fick en minut för att pitcha sin. Svårt men inte omöjligt. Min bok om Mia syns bredvid Mian:) Hon och jag bestämde att byta böcker, vilket kändes som en stor ära, liksom att Sara tänkte lyssna på den.

Väl hemkommen läste jag nästa dag vad Sara skrivit på gruppens Facebook-sida. Hon hade tagit sig tid och tankemöda att skriva en liten hälsning till var och en av oss m ed personliga reflektioner om hur hon uppfattat oss och vad vi bidragit med under dessa magiska fem dagar. Mina ögon blev fuktiga när jag läste alla innerliga ord, inte minst dem om mig: ”Tack Sylvia för dina insatta bidrag i diskussionerna, och frändskapet som uppstår mellan två storasystrar med uppstyrningstendenser och ett intresse för psykologi och relationer.”

Att bli så sedd och bekräftad som jag blivit under dessa dagar och dessutom efteråt är alldeles underbar balsam för kropp och själ. Ja, känner verkligen hur hela systemet inklusive kroppen hamnar i ett behagligt viloläge utan att vara på alerten som alltid annars.

Min lillasyster Linda är en av mina störtsta stöttepelare när det gäller mitt skrivande.som hon trodde på från början. Hon testläser, gillar och sprider  i olika sammanhang att hennes syster nuförtiden är författare. Hennes bokcirkel har läst min första roman, hon har även köpt novellantologierna där jag medverkat och dykt upp på i stort sett alla bokevent och releaser. Till råga på allt har hon sett till att tiotalet av arbetskamrater och vänner köpt min bok. Då känns det fantastiskt bra att det äntligen är min tur att heja på henne.

Helgens besök hos min syster innefattade alltså även en helkväll med middag och köruppvisning av Pro Musica. Linda gjorde kördebut i Linköpingskören med den äran (den snygga svartklädda kvinnan)! God mat var det och som extra bonus vann jag en stor ask med chokladpraliner!

Tidigt, tidigt på morgonen den 2 maj tog mina författarvänner och jag taxi till Malagas flygplats efter mysiga skrivardagar. Klockan var så tidigt ställd att jag inte ens hunnit med att somna efter jag gått och lagt mig!

Efter dryga fyra timmar landade vi på Arlanda och Camilla skyndade iväg. Hon skulle försignera böcker hos Printz förlag där releasen skulle gå av stapeln klockan 17. En aning nervöst var det innan vi alla satt på planet och visste att resan inletts  som planerat.

Monica och jag stod utanför förlaget på lilla Nygatan några minuter i fem och väntade med spänning på att träffa en glittrande glad Camilla, med sin femte utgivna bok i handen.

Ett extra plus, förutom att se Camillas glädje, var att träffa alla författarvänner som jag lärt känna de fem år som gått sedan skrivarkursen i las Palmas då allt började på riktigt! Inte minst Ann Ljungberg, vår kursledare, till höger på första bilden. Nästan alla Las Palmasgirls som vi heter som möttes den gången finns med på fotot i mitten. Och så förstås stjärnan själv, Camilla, med sin lockande bok!

Jag sitter just på ett café i Calahonda, nära Malaga. I lägenheten en bit bort sitter mina författarvänner Camilla och Monica och skriver för fullt. Camilla på sin sjätte bok och Monica på sin tredje. Jag håller på att producera text till ett webbradioavsnitt om kommunikation, som ska komma i anslutning till den antologi som Ariton håller på med. Och som jag har blivit uttagen att skriva ett kapitel till!

Jag ligger lite efter med bara två färdiga böcker. Skämt åsido så är det otroligt hur produktiva vi har varit sedan vi möttes på en skrivarkurs 2013.

Vi ses på bokmässan varje år och på en och annan release. Kanske det blir en ny tradition med skrivretrat i Monicas fina trädgård. Hoppas, hoppas!

Jag träffade recensenten Lotta Mattson Fröjd på en release för ett tag sedan och passade på att överlämna en bok. Under en hektisk tid efteråt hann jag helt glömma bort att vänta på omdömet.

Så när jag i går morse hittade ett inlägg på Instsgram och i dag kunde läsa recensionen på Bokbesatts blogg kändes det som att få en oväntad present!

Lotta ger boken betyget 4 av 5 och avslutar sin recension med dessa meningar:

”Jag tyckte att boken var otroligt lättläst, med många korta kapitel och framförallt välskriven. Sylvia beskriver utbrändhet och psykisk ohälsa på ett lättförståeligt sätt och jag ser fram emot att läsa mer om Mia då jag har hört att det ska bli en trilogi. Vi får hoppas att hon växer mer som person och inte låter sig bli överkörd mer.

Man vet att det är en bra bok när man blir mordisk av två av karaktärerna och hoppas att boken ska förvandlas till en kriminalroman där en äldre förskolelärare och en gift man försvinner spårlöst… Tack Sylvia för boken och en väldigt känslosam läsupplevelse!”

Läs hela recensionen här!

Det känns som om en sten fallit från mitt hjärta, eller kanske snarare som att en bok lämnat mina tankar! Åtminstone för ett tag.

Förra sommaren började jag på allvar skriva uppföljaren till ”Allt det du måste”.

Oförtrutet producerade jag tre kapitel per vecka och skickade till min författarväninna Annika. Dealen var att hon skulle ge feedback på att hon fått dem men behövde inte läsa.

I mitten av december var första utkastet klart och skickades till mina testläsare, som alla kom med sina kloka förbättringsförslag, och hjälpte  mig att undvika en hel del pinsamheter.

Jag har kommit på att utan deadline kan jag förhala ett projekt hur länge som helst och jag ville ha en uppföljare utgiven under 2018. Först tänkte jag mig till sommaren, men insåg när jag planerat att starta redigeringen i januari att jag behövde en paus. Förutom skrivandet har jag mitt andra arbete och behövde lite ledigt på kvällstid.

I slutet av februari kunde jag inte vänta längre med redigeringen, för min förläggare Yvonne på Förlagshuset Siljans Måsar behövde få besked inför sin höstplanering.

Och nu är manuset till ”Om du bara vågar” i hennes kompetenta händer. Håller tummarna för att hon är lika positiv denna gång. Titeln har jag redan fått fin feedback på. Nu väntar en härlig semester tätt följd av en skrivretreat med fina författarvänner som jag mötte på skrivarkurs 2013, innan någon av oss var utgivna. Och nu är vi publicerade alla fyra!

Och efter semestern kommer allt roligt med omslag, utformning och allt annat som en bokutgivning för med sig. Till exempel ytterligare redigering efter att redaktören sagt sitt, och korrekturläsning. Men det vill jag inte tänka på än!

Susanne Schempers debutroman ”Osynlig närvaro” var extra rolig att fira. För snart två år sedan träffades vi eftersom vi var med i samma novellantologi, första publiceringen för oss båda. Då hade vi gemensam release på Litteraturhuset tillsammans med ytterligare fyra novellister. Och denna fredag 23 mars var det dags för Susannes roman på bokförlaget Sol att firas på samma Litteraturhus.

Lördagen efter hade min kurskamrat från Skrivarakademin Catharina Ståhlgren release av sin bok ”Livsform t ex en snigel”, även den på Litteraturhuset.  Vi har följts åt och dessutom finns vi nu på samma förlag, Siljans Måsar. Catharina är en van författare sedan många år med ett antal böcker i ryggsäcken. Nu hoppas jag på att denna intressanta bok hittar många läsare!

Catharina delade dessutom generöst med sig av sin stund i rampljuset till oss andra författare som närvarade, så att vi fick läsa ur våra alster på scenen.

Ända sedan Camilla Davidsson och jag träffades på en skrivarkurs i Las palmas 2013 har vi, och flera av de andra kursdeltagarna, hållit kontakten.

Den gången var ingen av oss utgiven och sedan dess har det hänt enormt mycket. Camilla var i Göteborg i dag för att signera sin fjärde bok på Pocketshop. Hennes femte kommer på Printz förlag i maj. Då kommer hela Las-Palmas Girls att vara på plats hoppas jag. vi brukar sammanstråla på Bokmässan där de bor hos mig och snart ska vi ses i Malaga där Monica har en lägenhet, för att skriva tillsammans.

Alla fyra är vi numera utgivna med olika slags böcker och på olika förlag. Vi hejar på varandra och stöttar när missmodet slår till som för alla kreativa personer. Så glad att vi möttes den där gången. den som blev startskottet för oss alla i målmedvetet skrivande …

Dessa fyra dagars kurs i personlig utveckling i Lundsbrunn har jag sett fram emot länge. En extra bonus är att jag tog vägen runt Stenstorp och hälsade på kusin Ingvar och hans Ing-marie och såklart Frasse, deras yrväder till tax.

Ett annat yrväder och åtföljande kyla härskade utomhus. Men det gjorde inte så mycket. Jag skulle äntligen få åka på kurs och träffa likasinnande. Författandet kan bli ensamt och jag såg verkligen fram emot alla goda samtal som väntade med intressanta nya bekantskaper.

Min besvikelse var avgrundsdjup när jag insåg att alla pauser inklusive mattillfällena skulle tillbringas i tystnad. I ren protest gömde jag mig på rummet och redigerade roman och kommunicerade på Facebook. Båda aktiviteter som inte rekommenderades för jag skulle vara i kontakt med de känslor och tankar som dök upp.

Inte bara besviken utan mer irriterad, på gränsen till ilsken, deltog jag ändå i alla övningar men med en liten Sylvia inombords som protesterade vilt. Kom så småningom underfund med varför jag reagerade så starkt på att inte få prata. Det var för mig som att inte få finnas. Så då stod det klart för mig varför kommunikation är så essentiellt. Att få finnas till, att vara någon …

Fyra dagar senare åkte jag hem, mycket nöjd och med nya insikter om mig själv. Dessutom hade jag fått möta mina kurskamrater och prata vid åtminstone två tillfällen. Märkligt nog kändes det som att vi redan lärt känna varandra genom att göra övningar och sharingen under kurspassen. En kurs med fokus på kroppen och att vara i den, i stället för att låta huvudet och tankarna vara den rådande platsen. Väldigt nyttigt!