Dessa fyra dagars kurs i personlig utveckling i Lundsbrunn har jag sett fram emot länge. En extra bonus är att jag tog vägen runt Stenstorp och hälsade på kusin Ingvar och hans Ing-marie och såklart Frasse, deras yrväder till tax.
Ett annat yrväder och åtföljande kyla härskade utomhus. Men det gjorde inte så mycket. Jag skulle äntligen få åka på kurs och träffa likasinnande. Författandet kan bli ensamt och jag såg verkligen fram emot alla goda samtal som väntade med intressanta nya bekantskaper.
Min besvikelse var avgrundsdjup när jag insåg att alla pauser inklusive mattillfällena skulle tillbringas i tystnad. I ren protest gömde jag mig på rummet och redigerade roman och kommunicerade på Facebook. Båda aktiviteter som inte rekommenderades för jag skulle vara i kontakt med de känslor och tankar som dök upp.
Inte bara besviken utan mer irriterad, på gränsen till ilsken, deltog jag ändå i alla övningar men med en liten Sylvia inombords som protesterade vilt. Kom så småningom underfund med varför jag reagerade så starkt på att inte få prata. Det var för mig som att inte få finnas. Så då stod det klart för mig varför kommunikation är så essentiellt. Att få finnas till, att vara någon …
Fyra dagar senare åkte jag hem, mycket nöjd och med nya insikter om mig själv. Dessutom hade jag fått möta mina kurskamrater och prata vid åtminstone två tillfällen. Märkligt nog kändes det som att vi redan lärt känna varandra genom att göra övningar och sharingen under kurspassen. En kurs med fokus på kroppen och att vara i den, i stället för att låta huvudet och tankarna vara den rådande platsen. Väldigt nyttigt!