Ni har väl inte glömt att min novell ”Aldrig mer” blev uttagen till #älskanoveller – 30 nyanser av saknad? Eller att det är release i Göteborg den 12 juni på Litteraturhuset: http://goteborgslitteraturhus.se/event/automatiskt-utkast-2/

Idag träffades delar av Göteborgsgruppen för att lära känna varandra en aning, och för att planera. Vi som sågs, Elsa, Hanna, Susanne och jag, är alla debutanter utom Hanna som haft en novell publicerad i en annan antologi. Vi pratade om alla funderingar runt att bli publicerad, allt ifrån hur skriver man när man signerar, till hur vi ska marknadsföra oss eller till om vi ska ha fruktsallad på releasen eller inte. Mitt förslag om fruktsallad rönte ingen framgång, så den får jag spara tills min alldeles egna bok har release, för en dag kommer det att hända. Och ikväll ska jag ta mig an redigering av kapitel 2!

Aningens trött efter allt veckan innehållit, gjorde jag litet av varje i väntan på att komma igång med det jag lovade mig själv igår kväll, i väntan på sömnen. Att redigera fram ett vasst första kapitel. Jag har testat olika varianter, beroende på var jag tänkt att historien ska starta. Den finns ju redan nedskriven, men behöver omorganiseras en smula och finputsas. Under tiden jag inväntade inspiration, tog jag en snabbtitt på Facebook och hittade en skrivarblogg, som jag varit inne kort på förut. Gårdagens inlägg handlade om hur en bok ”bör skrivas” och där blev jag fast i mer än en timme, med penna och anteckningsblock. Jag har läst mycket om ämnet, men Pia Lerigons sätt att förklara gav innehållet tydlighet. Efter matpaus, gick jag direkt över till mitt manus och har arbetat intensivt i flera timmar, och känner mig pirrigt nöjd med mitt första kapitel. Syftet finns med, gestaltningen är där och karaktärerna lever. De små specifika detaljerna, konflikten, närheten till huvudpersonen. Ja, allt är ”by the book” men förstås i enlighet med min personliga författarröst, ifall någon undrar. Om  någon blir nyfiken på Pias sida, lägger jag till länken; http://pialerigon.hemsida24.se/

I min teve, eller snarare i digitalboxen tror jag, samlar jag på filmer för att ha till en trött dag. Igår var det en sådan dag, och jag såg ”Sabrina”. Den är från 1995 så Harrison Ford borde göra den sevärd tänkte jag. Romantisk komedi, såg ju en på bio häromdagen som jag skrev om tidigare. Men det har hänt mycket på dryga tjugo år i filmvärlden, bokvärlden och framför allt i den riktiga världen. Denna film har ändå 6,2 på IMDb, och roade mig en aning, tack och lov, medan jag satt och förutspådde nästa scen. Behövdes ingen kristallkula för det, men fängslades trots allt av känslor och ansiktsuttryck. Av ensamheten mitt bland människor, vilket gick som ett tema igenom filmen, ensamhet på olika sätt, men med samma sorglighet under ytan. Sabrina förstod jag direkt kommer att bli en skönhet längre in i filmen, för varför skulle hon annars ha fula glasögon, långt vildvuxet hår och bylsiga kläder i kombination med ett antingen buttert eller längtansfullt ansikte? Och att det var hon och Linus(HF) som skulle få ihop det såg jag också. Naturligtvis behövde hon tillbringa tid i Paris för att piffa till sig, så att hon knappt blev igenkänd när hon kom tillbaka. Slutligen var det bara frågan om hur mycket förvecklingar som skulle till, och hur många kritiska punkter som skulle passeras på vägen till målet. Några stycken blev det. Det stämmer väl bra överens med den dramaturgiska kurvan, som jag tycker är så tjatigt att behöva ta hänsyn till. När jag blir en stor och erkänd författare tänker jag ignorera den totalt;) Apropå det har jag tänkt på mitt första kapitel, fast inte utfört någon praktisk handling vad gäller manuset idag. Jag tänker mig att morgondagen ska bli gynnsammare.

Om jag vetat går hur trött i huvudet jag skulle känna mig ikväll, hade jag inte utlovat att skriva om acceptans. Men sagt är sagt, heter det i vår familj. Först något helt annat; för en stund fick jag åter bekräftat att det du önskar kommer, på oväntade sätt. Jag tycker det är svårt att hitta bilder, när jag bloggar varje dag. Inlägg utan bild känns alldeles för trist. Och simsalabim hittade jag ett inlägg i #blogg100 med länkar till FYRA sidor med fina gratisbilder att ladda ner. Lägger länken här för den nyfikne:

http://spontantupptrampadestigar.se/4-bildsajter-med-fina-fria-och-anvandbara-bilder/

Så var det acceptans. I Anna Kåvers bok ges en enkel och tydlig åttapunkterslista på hur du övar dig i acceptans. Det finns den långa varianten och även en sammanfattad kortvariant i slutet. Det är ingen tillfällighet att denna bok blivit ”kultbok” på KBT-området, den är en av de bättre jag läst om självhjälp, och jag har läst väldigt många. Jag gör en ännu stramare redovisning av punkterna, och rekommenderar boken å det varmaste. Att acceptera verkligheten är inte samma som att tycka om den, utan mer som ett villkorslöst konstaterande.

1. Ta ett eller flera djupa andetag med händerna öppna i vilsamt läge,  handflatan uppåt
2. Notera och beskriv din omgivning just nu utan att värdera, döma eller tolka
3. Notera och beskriv kroppen och ditt inre, låt tankar och känslor passera utan att dras in
4. Besluta dig för/välj att acceptera med hjärta, hjärna och kropp. Säg högt ”Det är OK”
5. Acceptera om och om igen, så ofta det behövs trycker du på din inre acceptansknapp
6. Acceptera i handling – gör det som behövs utifrån dina värderingar och prioriteringar
7. Undvik inte eller stäng av, utan utsätt dig medvetet för det jobbiga i lagom portioner
8. Acceptera dig utan att döma dig ifall du är oförmögen att acceptera, respektera dig själv

En kortvariant som sagt, som kanske är svår att greppa utan att läsa boken. Det är ju svårt för mig att veta, för jag har ju som sagt läst den med stor behållning och lär läsa om den flera gånger för att påminna mig själv.

Har jag ägnat tankeverksamhet åt min blivande bok idag? Jamen, fast det märks ingen större skillnad i själva manuset, men tänker mycket, det gör jag absolut.

Min huvudperson Mia, får en bok av sin väninna Serena. Jag hade många idéer om vad den boken skulle innehålla för klokskaper runt medveten närvaro, acceptans och annat viktigt. Först tänkte jag att läsarna inte behövde veta vilken bok det var, att jag bara kunde låtsas att den fanns, med författarens oändliga frihet. Men det kändes inte riktigt bra, var mest jag som inte orkade leta bok också, mitt i skrivandet. En dag nyligen när jag var på väg hem, smet jag in i en bokaffär, och där hittade jag en riktig pärla, ”Vem bestämmer i ditt liv?” och några dagar tidigare hade jag hittat Anna Kåvers klassiska bok på biblioteket. Jag gillar hennes 8 steg för att öva på acceptans. Berättar mer om det i morgon.

Det har blivit en hel del skrivande, dock mest av arbetsrelaterad karaktär. Jag skriver faktatexter åt ett företag, och idag har jag skrivit om ”knipskola”. Intressant ämne, och en utmaning att formulera sig på ett sätt som är både korrekt och lättläst.

I morse funderade jag över 50 frågor som Ann Ljungberg föreslår i sin lilla romanskola. Frågor som jag vill ha besvarade när boken är klar. Jag trodde inte jag skulle komma på fler än några stycken och är nöjd med de 35 jag skrev ner. Tänker att den övningen måste vara väldigt bra när man är i uppstarten på en bok och inte har klart än vad som ska hända. Mina frågor kunde jag i de flesta fall enkelt besvara. Fast tur är väl det med tanke på att boken är klar på ett vis.

Dagens bild har jag sparat någon gång, mest troligt från ett Facebook- inlägg, bara för att jag hade lust!

Länge har jag våndats och väntat, utan att veta på vad, och inte lyckats ta tag i manuset som vilat länge. Ända sedan inlämning i maj 2015, till ett göteborgsförlag som jag tänkte testa på vinst och förlust, fast jag innerst inne visste att det var för tidigt att lämna ifrån sig manuset. Bunten har därefter legat i sin blanka blå plastmapp sedan jag hämtade tillbaks den efter beskedet jag misstänkt skulle komma. Just idag kom oväntad kraft, och när jag summerar dagen är jag mer än nöjd. Påskpyntet är borta, vinterskorna på vinden och mat har jag ätit, om än inte så mycket som vanligt.

Det viktigaste är att jag är i gång igen. Jag har gått igenom mina morgonsidor och hittat en massa tankar om hur jag vill förbättra och har skrivit en lång attgöralista om vad jag ska tänka på. Alla kapitlen har legat utspridda, skummats igenom och fått små lappar med kapitelnummer så att det blir lättare att hitta. En sammanställning på kapitelinnehåll är klar. Jag har läst på om dramaturgi och gestaltning i Elisabet Norins bok ”Tre enkla regler – finns inte”, skummat Olof Lagercrantz lilla pärla ”Om konsten att läsa och skriva”, läst blogginlägg av John Häggblom som också handlade om gestaltning och dramaturgi på http://blog.typeandtell.se/dramaturgi.

Inte en rad ska finnas med som inte kommer från hjärtat och berör sin läsare inklusive mig. När jag läser min novell ”Aldrig mer” som utges i novellantologin #Älskanoveller – 30 nyanser av saknad, pirrar det i huden på armarna. Så vill jag att hela boken ska vara. Så med den inriktningen ska det till en hel del förändringar. Jag är laddad för det, och tänker att mina blogginlägg framöver ska handla om vägen till färdig bok, med förlag och allt. Då kanske bloggutmaningen #blogg100 är slut, eller också inte. Time will tell!

På min mormors tid, har mamma berättat eftersom mormor dog innan jag föddes, fick de inte göra något arbete alls på söndagar. Maten förbereddes dagen innan, så att den bara skulle värmas. Inget arbete, ingen tvätt eller städning, inte ens ett handarbete. De gick till kyrkan, åt middag, samtalade och läste bibeln. En alldeles händelselös dag, men vilsam. Inga affärer var öppna, och de flesta människorna var lediga, utom polis och sjukvårdspersonal o d.

Min morfar föddes 1880 och mormor föddes 1887, ofattbart många år sedan, inte ens i förra seklet. Så man kan tänka att deras levnadssätt är förlegat och att vi har det mycket bättre på så många sätt. Absolut, men att helga vilodagen en aning vore kanske inte helt fel, med tanke på alla stressade och mer eller mindre uttröttade människor jag stöter på, inklusive mig själv tidvis.

Det är extra svårt att koppla av när man är påkopplad, dvs uppkopplad all tid. Jag har länge lämnat mobilen hemma när jag går ut och promenerar, och känner mig faktiskt extra ledig då, en skön frihetskänsla, nästan som att vara på rymmen!

Såhär runt påsktider, tänker jag alltid litet extra på min mamma. Hennes födelsedag inföll ofta runt denna tid och dessutom firade vi påsk med min syster som kom resande norrifrån med sina barn för den årliga träffen. Jag tänker på att mamma aldrig var riktigt nöjd med sig själv, sitt utseende och det hon gjorde. I alla år hörde jag henne prata om vikt, det första hon la märke till när man sågs, eller hos en skådespelerska i en film. Även när hon nästan inte längre såg något kommenterade hon detta. Aldrig var hon nöjd med sitt utseende heller. Ofta som äldre pratade hon om hur mycket bättre hon sett ut tio år tidigare och hur mycket bättre hon mått på den tiden. Jag föreslog en gång att hon skulle testa att vara nöjd just nu, för om tio år skulle hon se tillbaka på hur bra det hade varit. Hon tittade på mig som om jag kommit från ett annat universum. Med detta i bagaget, vet jag att jag fört vidare en hel del nojor till min dotter, helt emot min vilja och mina principer. Nu i äldre och förståndigare ålder gör jag mitt allra bästa att vara nöjd med allt precis som det är. En författarkollega hade ålder som tema i sitt blogginlägg, vilket fick mig att höra ekot från min mammas missnöje, fastän hon långt upp i åren fortsatte vara vacker.

Traditioner är viktiga, för att känna tillhörighet och för att markera tidens gång. När jag slutade arbeta som lärare, tappade jag under en tid känslan av årstidernas växling och olika högtiders traditioner.  Vår familj är sammansatt av en pappa med fyra barn och en mamma med ett barn. Når vi alla skulle hitta samhörighet i vår lilla enhet (barnen hade dessutom ytterligare en familj att umgås i), blev just traditioner viktiga att hitta gemenskapen i. När barnen vuxit upp, blev långfredagen vår dag att samlas på under påsk. När min man sedan började bo utomlands fortsatte jag vår tradition, vilket jag är väldigt glad över. De som kan kommer, och så har vi en trevlig stund tillsammans. Idag fick jag förutom glädjen att ses, fina blommor och ett egenhändigt förfärdigat påskkort.