Detta får bli det snabbaste blogginlägget någonsin, för klockan börjar närma sig askungetiden. Strax före klockan nio efter en fullmatad dag började jag  varva ner och ställa in mig på en lugn kväll, innan påskfirandet skulle dra igång för fullt imorgon. Då ringer min dotter. Hjärtat gör ett extra slag när jag ser hennes namn på displayen. Såklart jag vet att det inte har hänt något, men sådär besynnerligt har hjärtat betett sig ända sedan hon fick sin första mobil i tioårsåldern. Mammahjärtan är konstiga på det viset, i alla fall mitt. Hon skulle på bio med några vänner och det var en som inte kunde komma, och ville jag se en romantisk komedi, och den börjar om tio minuter, så du får skynda dig! Ok, jag kommer – blir mitt oövertänkta svar och så var samtalet slut. Nu slår hjärtat av ren stress över att snabbt kalkylera med om jag överhuvudtaget ska hinna. Romantisk komedi lät kul, men hur tänkte jag som svarade ja? Trött, på det där ”synd om mig som har haft så himla mycket att göra”-sättet. Och jag som alltid lägger fram morgondagens kläder kvällen innan för att inte bli stressad. Som på film sliter jag upp garderoben och tar första bästa skjorta som jag trär över huvudet, springandes ut i hallen. På med skor och jacka, och iväg, och hinner precis. Litet strul med biljett, och mer strul efter filmen, vilket min dotter löser galant men tufft. Hur var filmen då? Jo, den var en ren energikick den också!

Mitt i all världslig turbulens, är det oerhört trösterikt att vissa saker inte förändras. Vårens blommor tar sig upp ur jorden oavsett vad som händer i världen runtomkring. Insekterna fullgör sitt uppdrag i naturens kretslopp utan att vi behöver engagera oss i hur det ska gå till. I alla fall tänker jag att det alltid kommer att vara på detta vis, men så slår det mig att det kan jag inte veta säkert. Nej, så därför är det desto viktigare att glädja sig så länge man kan. Brené Brown pratar om glädjefobi. När något känns särskilt bra och glädjande blir vi rädda att det ska följas upp av något fruktansvärt, som om vi inte har rätt att glädjas och vara lyckliga? Hon skriver att glädjen kommer till oss i stunden, i de vanliga stunderna. Om vi jagar efter något utöver det vanliga finns risken att vi går miste om glädjen, att vi tappar bort den på vägen i allt jagande efter fler och häftigare upplevelser. På väg till tåget för att åka och jobba, stannade jag till några minuter för att titta på blommorna och på insekten i krokusens blomblad. Och kände glädje över att våren är här, att solen sken, att jag hade de där extra minuterna för att stanna och beundra de klara färgerna och ha tid att fotografera. En kort stund av lycka över det lilla självklara.

Det blir som jag sagt förut aldrig som jag tänkt mig. När jag vaknar har jag en plan för dagens blogginlägg och sedan går dagen sin gilla gång, med oförutsedda händelser. Det senaste, tyvärr händelser som innebär sorg och smärta. Min väninna som dog, och idag dog ett trettiotal människor i Bryssel. Det är omöjligt för mig att inte nämna dessa personer, även om jag vet att de till antalet bara är en bråkdel av alla som varje dag dör av krig, sjukdomar och svält. Om alla dessa skulle det finnas med i mina tankar hela tiden, skulle jag lika gärna kunna vara död jag också, för livet skulle tappa sitt ljus om jag levde via mina tankar, i mörker och elände.

Min förhoppning är att om vi väljer att leva i ljuset av goda tankar och gärningar, om vi visar våra medmänniskor respekt och omsorg, kommer det ljusa en dag att övervinna det mörka.

Jag hade ett ordspråk, något omformulerat, på tungan i morse. ”Små sår och gamla vänner, ska man inte förakta.( Jo, jag vet att det ska vara ”fattiga vänner”, men det var inte det som dök upp.) Idag har jag tillbringat dagen med en av mina äldsta vänner, som jag lärde känna på gymnasiet. Första veckan var jag sjuk, och när jag kom tillbaka fick jag order av en rödhårig kavat tjej, att jag skulle sitta bredvid henne och att hon tagit allt utdelat materiel till mig under veckan som gått. Och sedan var vi vänner. och är vänner ännu, snart 43 år senare. Det är en trygghet att umgås med en gammal vän, kravlöst och enkelt. En stund i den lilla världen, som fanns när jag var 16 år och som  jag ibland får glädjen att återuppleva.

Jag fortsätter att läsa Brené Browns bok ”Mod att vara sårbar”. Som så ofta, oftare och oftare verkar det, när mitt sinne är uppfyllt av ett engagerande och samtidigt jobbigt område, manifesteras det på flera ställen samtidigt. I morse när jag bytte blad på min kalender av Doreen Virtue, handlade dagens affirmation således med självklarhet om skuld, skam och ånger.

Det verkar som om jag har någonting att ta till mig, och förändra. Inte minst berättar mitt motstånd när jag läser om sårbarhet, att detta är ett ämne av stor betydelse. När det sedan står att ingen kan vara perfekt förälder, men är värd ändå, ja då får jag andas djupt några sekunder. Mammaskulden vilar tung på många axlar, liksom pappaskulden, men kanske med aningens olika innehåll, eller så inte. Brenés forskning säger att tyngden av skam är lika stor hos båda könen, men innehållet skiljer sig. Så då kan det möjligen anses bevisat. Hon berättar också om fyra förhållningssätt som fungerar som motvikt när man dyker ner i skammens djupa kalla vatten.

• Lär dig känna igen skammen och förstå vad som utlöser den. Skam är biologi och biografi.
• Öva dig i kritiskt tänkande – jämför krav och känslan av skam med verkligheten.
• Öppna dig – dela med andra annars kan du inte få medkänsla.
• Prata om skammen – om vad du känner och behöver.

Det gäller också att skilja på:  skuld – Jag gjorde fel, och skam – Det är fel på mig. Många insikter, som bekräftar tankar och känslor som jag snuddat vid förut, och ändå har jag bara läst halva boken!

Nästa bok i att-läsa-högen är påbörjad. Jag kommer nog inte att lusläsa, snarare dyka in i texten här och där, när det ser extra intressant ut. Får något år sedan blev jag tipsad att lyssna på Brené Browns TED-talk om sårbarhet. Grymma 20 minuter som rekommenderas varmt: https://www.ted.com/talks/brene_brown_on_vulnerability?language=sv

Och nu läser jag boken på samma tema ”Mod att vara sårbar – i dina relationer, i ditt föräldraskap, i ditt arbete.

Det viktigaste jag tog till mig från talet är att vi alla bär på skam, som egentligen handlar om rädsla för utanförskap. Under den rädslan döljer sig tanken att jag inte duger och därmed inte är värd att bli sedd och älskad. Och för att känna samhörighet (Connection) måste vi känna oss sedda.

Så Brené, som forskat länge och intervjuat mängder av människor på temat, har tre ledord som frälser ifrån skammen, samt det som jag ser som ett paraplyord som behövs för de andra tre. Courage -att helhjärtat gå in för det man gör, Compassion – medkänsla med sig själv och andra samt Connection – att vara den man är. Till sist Vulnerability – att våga vara sårbar. Titeln på detta inlägg är ett citat från boken, och hennes samarbetspartner Pete Sheahan, författare och föreläsare. Att vara författare är att visa sig sårbar för andras kritiska blickar. Att ge efter för rädslan inför att misslyckas och den skam ett misslyckande skulle medföra, skulle definitivt ta död på kreativiteten.

 Våren 2013 ville jag gå en kurs, bara för att ha kul. Först behövde jag bara fundera ut vad som kunde vara kul. Språkkurs hade jag gått sedan länge. Skriva har jag alltid gillat och hållit på med i olika sammanhang. Skrivarkurs fick det bli. Och där med Ann Westermark tränade jag flödesskrivande, för första gången sedan uppsatsskrivningen på gymnasiet. Vilken kick! Någon av gångerna föddes personerna Mia och Torbjörn, som sedemera blev huvudpersoner i romanen jag håller på att skriva. Ni vet, den som egentligen är klar fast jag ska bara…

I dag hade Ann release för sin bok ”Skrivandets energi”. En bok där hon berättar om sin erfarenhet av intuitivt skrivande som livsavgörande vändpunkt. Dessutom finns olika skrivövningar. Ytterligare en bok som kommit till mig i rätt tid. Jenny Almsenius sjöng gudabenådat, och pratade om vad morgonsidor betytt för henne! Synkronicitet av hög klass.

Som om inte allt detta varit nog för en hellyckad dag, fick dessutom ett antal författare som varit elever eller haft annan kontakt med Ann, möjlighet att vid ett eget bokbord visa sina alster. En fin träning inför stora releasen av #Älskanoveller- 30 nyanser av saknad. Först i Stockholm, anordnad av Ordberoende förlag 3 juni och så i Göteborg den 12 juni, anordnad av sju av oss Västnovellister. Tacksamheten fyller mig, vid tanken på vad skrivandet betyder för mig, hur många fantastiska ställen den tar mig till, och vilka storartade människor jag lär känna på vägen.

Morgonsidorna som jag berättat om tidigare, är ett bra sätt att hitta inspiration till dagens blogginlägg.

I morse trodde jag att jag skulle skriva om hur viktig återhämtning är, hur viktigt det är att berömma sig själv och belöna sig själv för väl utfört arbete eller vad det nu kan vara. Eller varför inte belöna sig själv just när man förtjänar det som minst.

I stället vill jag skriva om en fin vän som jag känt sedan början av nittiotalet. Vi arbetade ihop och utvecklade under alla samtal en vacker vänskap. Den var sann, utan förvrängningar eller tillrättalägganden av det vi samtalade om. En ärlig och respektfull kommunikation och en glädje i det lilla. Våra liv var parallella på flera sätt, under åren som gått sedan dess.

Tidigt i morse lämnade hon detta livet, efter en tids sjukdom. Vi sågs sista gången för en dryg månad sedan och gjorde vårt eget bokslut och tackade varandra för många fina stunder. I förmiddags fick jag en föraning om att något hänt och fick det bekräftat under dagen. Jag kunde tack vare den föraningen ta farväl en gång till.

När jag kom hem, sorgsen och samtidigt tacksam över vår vänskap, färgades himlen utanför min balkong i vackra färger. Som en sista hälsning från en dimension långt bortom alla ord.

Det har varit mycket skrivande och pysslande framför datorn det senaste. Idag tänker jag skriva om mat för magen i stället för mat för själen. Fast mat för magen kanske gynnar själen också.

Och förvisso äter vi med både ögon och luktsinne. Min lunch idag tilltalade ögat särskilt, med alla färger. Vackert mönster på tallriken, som ringar in maten bidrar till helhetsintrycket. Ingen märkvärdig meny; torskrygg kryddad med limepepper, kokt broccoli, olika salladsblad, paprika och morot med mycket tuggmotstånd, pumpakärnor och en citronklyfta.

Jag blir alltid behagligt mätt av denna slags mat. Inte för mycket mättnadskänsla, bara tillräckligt för att inte vara hungrig längre.

Stadsbiblioteket som ligger underbart nära mitt hem, förser mig med en mängd olika nöjen. Boklån, ja såklart, men också skrivarkvällar med skrivövningar och intressanta föreläsningar. Häromsistens läste jag personalens boktips  på den stora skärmen i taket i entréhallen. Varje gång jag är på biblioteket, går jag till den gamla ingången, som nu är stängd sedan tillbyggnaden, som om jag vore mellanstadieelev igen och på väg in i min tillflyktsort. Skulle kunna skriva många sidor om detta biblioteks betydelse i mitt liv,  men nu var det boktips jag skulle prata om. ”Maken” av Gun-Britt Sundström, räknas nu som en klassiker, och utgavs första gången 1976. Aktuell idag, även om den utspelar sig på 1960-talet. En förhållanderoman, står det på omslaget. Jag har tänkt att min blivande roman, som finns som utkast väntande på ytterligare snilleblixtar i redigeringen, också ska vara en förhållanderoman. Om jag nu vetat att begreppet fanns, förstås. Men min roman är inte i första hand en sådan, är det senaste jag kommit på. Den handlar i första hand om hur det känns att vara utanför på jobbet, hur konflikterna äter på ork och självkänsla. Och i andra hand om ett förhållande. Så nu väntar omskrivning. Samtidigt som jag konstaterar att Sundströms bok är något annat, får jag bekräftat att mina tankar om att ändra preteritum till presens inte behöver vara fel, om än himla massa arbete. Närvaron i texten blir mer tillspetsad när alla händelser utspelas just nu. Boken är i jag-form, vilket jag också funderat över. De allra första raderna som jag skrev, var i jag-form, långt innan jag visste att detta skulle bli en roman, del ett av tre dessutom. Men jag-form sägs vara nybörjarmässigt. Det kan vara så att det blivit omodernt, eller så kan det vara så att en virtuos författare som Sundström kan göra hur som helst. Och ändå få till en klassiker som känns fräsch efter 40 år.

Dagens blogginlägg blir förmodligen det kortaste av alla #blogg100inläggen, denna omgång. Hela dagen har rullat på i ett onådigt tempo. Det är som att jag hela tiden legat steget efter mig själv. Ändå vaknade jag i planerad tid, men sen tappade jag greppet. Det kan bero på tillfällig trötthet. Då har jag en tendens till att starta ett göromål, för att strax gå över till ett annat och till sist vet jag inte ens vad jag håller på med.                                 Men för att tänka positivt, har många bra saker blivit gjorda igen. Spanskalektion, en promenad i solskenet, jobb, en trycksak om novellsamlingen, inköp av tre böcker på antikvariat och mycket mer. Inte så konstigt att tiden har försvunnit. Som kronan på verket kom min dotter, med hund, på besök. Jag är tacksam över kontakten med dotter och bonusbarn, den ger så otroligt mycket positiv energi, trots all trötthet!