Då var min debut avklarad. Väldigt sen debut kanske, eller inte. Inte den första debuten, har gjort många nya saker under åren. Nu var det författardebut. Boken kom ju för några dagar sedan, och idag var det äntligen releasedags.

Mitt i Gamla stan samlades ca 20 av novellisterna och förläggare Ewa på Ordberoende förlag. Inte så många utomstående, men det var gott nog att häls på alla medförfattare och signera i varandras böcker.

Spännande att höra de många berättelserna om skrivglädjen och få veta mer om personerna bakom bild och text i #Älskanoveller-30 nyanser av saknad. Tänker nog vara med i fler novellantologier, så mycket kul saker jag får vara med om!

Fortsätter fundera på samma tema som gårdagens inlägg. Denna gång ur en annan vinkel. Tänker att ett stort bekräftelsebehov gör oss mer sårbara än vad som är bra för oss. Sårbarhet är en mänsklig aspekt som hjälper oss att få kontakt på djupet med våra medmänniskor. Bra så, men om vi lägger för stor vikt på andras åsikter om oss, leder det ofta till lidande. Vi blir så upptagna av att få andras gillande och bekräftelse att vi glömmer bort oss själva och vad som är viktigt i livet. Alltför ofta hör jag meningar i stil med. ”Men vad ska … säga då?”, gällande alltifrån grannen till den egna partnern. Självklart vill vi ha bevis på att vi duger i andras ögon, något som vi är inskolade på, men tänk om det inte är nödvändigt. Tänk om vi kan bekräfta varandra och för den delen oss själva, utan värderande och etikettering. Om vi bara kan berätta hur vi uppskattar den andre och hur glada vi är för att ha mötts, oavsett hur långt detta möte är.

Frågan är väldigt berättigad i mitt liv just nu. Jag roar mig och njuter hejdlöst av kommentarer och gillamarkeringar som handlar om min novell.

Att det är egot som förtjust tar in allt, råder det nog inget tvivel om. Men vad är bekräftelse för själen? För mig har det alltid handlar om att skapa kontakt, att beröra och bli berörd. I mina yrken såsom i mitt privatliv.

Och tänk i och med ”Aldrig mer” kan både själen och egot få sitt!

Idag blir mitt inlägg ett enda stort hejdundrande hurra!

Att för första gången se sin egna text i en bok är något alldeles otroligt stort. Efter att våndas och hoppas, så känns det så bra att bli utgiven. Visserligen inte en hel egen bok, utan en novellantologi där jag samsas med 30 andra lyckliga vinnare i Ordberoende förlags tävling under hård konkurrens.

Idag kom den hem!

Nästa gång blir det en alldeles egen bok om Mia och hennes växande insikt om sig själv och vad hon längtar efter.

För en gångs skull var jag ute i bättre tid än vanligtvis. Inte fantastiskt många timmar till godo, men sådär ca 13. Nu är i alla fall min novell inskickad till Aritons förlag, efter jag vet inte hur många genomläsningar och korrigeringar.

Jag bestämde mig igår kväll att skicka under morgondagen, innan jag skulle iväg på träff med mina NVC-vänner innan våra vägar skulle skiljas för denna gång.

En nervös del av mig har lust, eller snarare en tvångstanke, att gå in och kolla en gång till, och skicka en ersättning ifall jag hittar något att ändra. Jag tvingar mig ståndaktigt att inte öppna Word-filen. Nu ska jag glömma denna novell som levt i mig under några månader. Omprogrammera hjärnan och fokusera på bokmanus istället.  Så oerhört mycket enklare att ha koll på en novell än ett helt bokmanus. Strykningar står först på listan ihop med ommöblering. Det är en tänkt trilogi, och jag har försökt greppa hela området i del ett. Känns betryggande att inte direkt behöva förkasta, utan spara till en annan del. Min bror sa häromdagen att jag är ett riktigt murmeldjur som sparar på allt. Vet inte om det är typiskt för murmeldjur, trodde ekorren var symbol för samlaren. Inte bara fysiska saker uppenbarligen utan även text.

Enligt ett citat jag sparat  av Antoine de Saint-Exupéry är perfektion inte det jag hittills föreställt mig. Citatet passar dessutom extra bra idag när jag nagelfar och skärskådar novellen jag strax ska skicka in till Aritons förlag.

”Perfektion uppnås inte när det inte finns något mer att tillägga, utan då det inte finns något mer att ta bort.”

I så fall är min novell i det närmaste perfekt, med tanke på alla ord jag strukit.

Funderade länge inför vår remembering av Vigdis på vad jag skulle bidra med, men kunde inte komma på något som kändes rätt.

Tänkte till slut att det kommer att visa sig när det är dags. Och så sant detta var, precis som det är för mig varje gång. Jag ska verkligen komma ihåg att vila i den tanken, att det kommer att visa sig och lösa sig på bästa sätt, nästa gång jag är på väg att stressa upp mig och hamna i låst läge.

Jag var dagarna före vår träff på besök hos min nyaste väninna, som spelade sin bror Björn Rietz sång för mig, och visade skivfodral med texten;  ”Followed by an angel”. Nu visste jag vad jag skulle läsa.

Vi fick en fin stund i går kväll, med kontakt via teknikens underbara värld med dem som inte kunde närvara. Ninni, värdinna för 2016 års träff hade dukat vackert för vår saknade vän, som fick vara med via bilden i hennes hem Norge 2011. Tänker att hon även var med i luften omkring oss.

”We´re walking with you,

we´re the sun behind your moon

We´re talking to you

the stillness sings our tune

Go with the Flow

Run wildly with the rains

Stand tall on yor toes

We´ll ease you from the pain

Your love is all we need

Your love is all you need” av Björn Rietz

Idag ska jag träffa mina NVC- vänner igen. På bilden som är tagen i maj 2013 är vi i England, alla utom Hannah från Holland som inte kunde komma. Förra året vid denna tiden var vi samlade i Las Palmas, förutom Tracy från England och Hannah.

I år är det Göteborgs tur, med Ninni som värdinna. Denna gång kan Hannah medverka, men en av oss kommer aldrig att kunna medverka i detta fysiska liv. Vigdis lämnade oss i november förra året. Tre av oss fick några dagar tillsammans med henne i den norska fjäll- och fjordvärlden. Vi visste att det var sista gången vi skulle ses, och tog vara på glädjen i att umgås och i stundens allvar pratade vi om liv och död, om hur vi vill ha det efteråt, vad som är viktigt när man vet att man ska dö. Mellan dessa stunder av sorgsamheter, åkte vi in till byn och handlade på konditoriet och i barnklädesaffären, med Vigdis i rullstol. Vi skrattade, pratade och skämtade med varandra som om döden inte fanns mitt ibland oss. Växlade mellan de stora livsfrågorna och de små nära sakerna som julklappar till Vigdis barnbarn.

Tio dagar efter vi lämnade Stavanger somnade Vigdis in med sina närmaste vid sin sida. Och idag ska vår grupp träffas igen, minnas, sörja och samtidigt fira våra stunder tillsammans under åren sedan vi lärde känna varandra på NVC-kurs i Grekland 2008.

Äntligen var det dags för release igen. Jag älskar att vimla runt och prata om författarskap och skrivande samtidigt som jag möter gamla vänner. Denna release var för boken Operamopsen, skriven av Disa Åberg och hennes dotter Linda Bonaventura, om ett stambyte i ett hus där en mops spelar en av huvudrollerna.

Särskilt roligt var att min storasyster Lena skrivit en blurb och även var den som intervjuade författarna om bokens uppkomst.  Att sedan en av mina favoritsångerskor Frida Örhn sjöng tillsammans med Linda var fantastiskt.

Nu sitter jag på tåget hemåt. Nöjd med dagen och ser fram emot läsning av den sällsamma historien om en svart mops och kärleksaffärer  och allt annat som händer i denna tragikomiska historia.

Sitter just nu på tåget på väg till Stockholm, för att gå på release i morgon.

En rad sammanträffanden gör att jag ska gå på just Disa Åbergs release av hennes och dotterns bok ”Operamopsen”.

Hösten 2014 pratade jag med min storasyster i telefon och berättade att jag skulle på skrivarkurs i Las Palmas. Det skulle Lenas väninna också. Som jag suttit mitt emot när Lena fixade in mig på radiogalan några år innan. Jag hade sett namnen på kursdeltagarna, fast inte kopplat ihop namn och person. Och nu fick jag chansen att prata närmare med Disa under en veckas kurs.

Jag hoppas verkligen att Operamopsen blir den succé som den förtjänar. Disa höll på att skriva det sista under kursen. En synnerligen annorlunda, fantasirik och rolig historia. Hur hon och dottern Linda fördelade skrivandet vet jag inte, men får säkert höra det under releasekvällen. Operamopsen finns redan på Storytel! Nu håller jag tummarna för resten!

Här är kursdeltagarna. Bakom Disa sitter Ordberoende förlags Ewa Åkerlind, som ger ut boken. Bredvid henne sitter Eva Swedenmark som nyss haft release med sin bok ”Om ni inte börjar leva gör jag slut”, också Ordberoende. Med på bilden är också Carina Drätting som finns representerad i samma novellantologi som jag,  och som vi otåligt väntar på. Carina var dessutom med i förra årets #Älska noveller. Tora Greve till vänster har gett ut ett antal böcker på eget förlag. Utgiven är också Åke Högberg. och så är vi några kvar som har det roliga framför oss. Jag sitter i gott sällskap får man säga!

I kväll ska jag sova hos en väninna som min man och jag lärt känna, såklart, i Las Palmas. Jag är tacksam över mitt liv som är så omväxlande och fullt av intryck och människor att lära känna djupare. Mycket tack vare att jag började skriva på allvar under 2013 och att jag gått Ann Ljungbergs skrivarkurser i Las Palmas..