Fortsätter fundera på samma tema som gårdagens inlägg. Denna gång ur en annan vinkel. Tänker att ett stort bekräftelsebehov gör oss mer sårbara än vad som är bra för oss. Sårbarhet är en mänsklig aspekt som hjälper oss att få kontakt på djupet med våra medmänniskor. Bra så, men om vi lägger för stor vikt på andras åsikter om oss, leder det ofta till lidande. Vi blir så upptagna av att få andras gillande och bekräftelse att vi glömmer bort oss själva och vad som är viktigt i livet. Alltför ofta hör jag meningar i stil med. ”Men vad ska … säga då?”, gällande alltifrån grannen till den egna partnern. Självklart vill vi ha bevis på att vi duger i andras ögon, något som vi är inskolade på, men tänk om det inte är nödvändigt. Tänk om vi kan bekräfta varandra och för den delen oss själva, utan värderande och etikettering. Om vi bara kan berätta hur vi uppskattar den andre och hur glada vi är för att ha mötts, oavsett hur långt detta möte är.
Iconic One Theme | Powered by Wordpress
Tack för kloka ord. Jag delar din tro att det är det ständiga värderandet av allt och alla som ställer till så mycket. Har kämpat för att komma bort från av födsel och ohejdad vana ständigt etiketterande, ständiga omdömen om andra och om mig själv, för att istället vara trygg i ”jaha, det bara är.” Acceptans och ”Live and let live” liksom.
Svårt och viktig träning som jag tror vi behöver hålla igång hela livet. Så fort jag inte påminner mig själv så är det lätt att värdera i stället för, som du säger, acceptera. Har inte haft tillgång till dator under senaste veckan och hittade din kommentar först nu. Hoppas vi hörs även efter blogg100!