Det sägs att det tar två generationer för att ändra värderingar som verkar sitta i ryggmärgen, det som bara är. När jag tänker ”Så gör man bara, eller så är det bara”, kan det löna sig att tänka en extra gång. För det kan var min mormors värdering jag vandrar omkring med. Och min mormor var född på 1880-talet… Låter ju inte klokt. Min mamma, på bilden, skulle fyllt 92 år igår om hon hade levt. Hennes äldsta syster skulle fyllt 109 år. Och vad mormor skulle fyllt orkar jag inte ens räkna ut. Men varför skulle jag ha med mig hennes värderingar? Jo, hon gav ju sina värderingar vidare till sin dotter, min mor, som i sin tur efter att ha rensat bort en del gav sina till mig. Och när jag idag uttalar mig till den yngre generationen talar jag ibland med min mormors tunga, känns verkligen spöklikt men tror att det kan stämma.
Det finns en gammal historia om en kvinna som varje söndag lagade stek till familjen, och alltid skar bort ytterkanterna i var ända innan hon la steken i grytan. På frågan om varför hon gjorde det, svarade hon att så hade hennes mor gjort, och hon skulle fråga varför så fort tillfälle gavs. Moderns svar förvånade, men inte på det sätt hon trott. ”När du var yngre hade vi en liten gryta, så för att få plats med steken var jag tvungen att göra den mindre.” Och så tänker jag att det är i livet, att om vi inte ibland tar oss tid att reflektera över det vi gör och säger, kanske vi helt enkelt upprepar ett gammalt mönster som sedan länge är förlegat.