Den har dagen har verkligen sprungit ifrån mig, fastän jag har skyndat mig hela tiden. Och nu närmar sig klockan Askungekritiska klockslaget, och inget inlägg har jag förberett. Väntar och längtar efter att min syster och hennes sambo ska komma på en veckas besök, får skylla på det. Ska hämta dem vid flyget om en timme.
Så idag blir det inte mer än detta. Hade jag inte varit med i Blogg100-utmaningen hade det helt säkert inte blivit något inlägg överhuvud taget…
I natt svepte döden förbi mitt liv och tog med sig en fin äldre man. Även om det inte var helt oväntat, var jag inte förberedd. Är aldrig förberedd på det oåterkalleliga slutet på en levnadsbana, hur lång eller kort den än varit spelar ingen roll.
Sorg blandas med minnen. Mina sträcker sig ungefär tjugo år bakåt i tiden, medan min mans minnen finns med sedan längre än 60 år tillbaka. Ett stort tomrum och en djup saknad.
Jag tänker på min svärmor, och hur svårt det måste kännas att bli av med sitt yngsta syskon.
Syskon är viktiga på ett speciellt sätt. När båda föräldrarna är borta, är de tråden tillbaka till barndomen och kanske de personer som vi känt längst i vårt liv. Jag är tacksam för mina fyra syskon och hoppas att vi får ha varandra länge, länge.
Här är jag omgiven av en massa novellister, som tillsammans med ytterligare ett tiotal personer medverkar i Ordberoende förlags #Älskanoveller – 30 nyanser av saknad. Vi på bilden kommer att träffas under releasen som hållspå ”Under kastanjen.” Det känns verkligen magiskt att jag ska vara med som författare på en release i Stockholm.
Nu är det en novellantologi, men fantastiskt roligt att få vara med på riktigt. Och jag måste erkänna, smått generad, att det känns oerhört skönt att kunna berätta att min novell är på väg att bli utgiven, när folk som hört mig prata skrivande ställer den klassiska frågan: Hur går det med boken? Mitt svar nuförtiden, med ett litet ödmjukt leende, är att boken är snart klar och under tiden har en av mina noveller release i Stockholm den 3 juni. I år!
In emellan novellskrivande och annat som ingår i livet som exempelvis att handla och laga mat, läser jag boken av Åsa Nilsonne. Boken som Mia, huvudpersonen i min blivande roman, får av sin väninna Serena.
Åsa Nilsonne pratar om vår inre teaterscen, en metafor som liknar en jag själv ibland använder i mitt klientarbete. Jag brukar prata om att vi inom oss har en mängd marionettdockor med olika egenskaper, och att det finns en som styr alla dockor och deras trådar. Alltså den som bestämmer i ditt liv. Den som är mer än dina tankar och känslor. Den som förmår lyfta sig till en metanivå, där du kan betrakta och reflektera över dina tankar och känslor. Samma funktion har Nilsonnes teaterscen. Hon använder teaterscenen för att beskriva medveten närvaro – mindfulness – ett sätt att ta kommandot över sina tankar och känslor. Vem ska få uppträda? Vad väljer jag att lyssna på från min inre teaterscen.
Hon skriver om fyra hörnstenar i medveten närvaro, som hon modifierat från Marsha Linehan:
De första tre punkterna är även viktiga delar i NVC – Nonviolent Communication, vars förhållningssätt och kommunikationsmodell jag arbetat mycket med. Även Mia kommer att stöta på den så småningom. Jag tycker det är fantastiskt att kombinera saker jag brinner för i mitt skrivande!
Äntligen har jag kommit till skott med nästa novell. Jag väljer för tillfället att vara nöjd med detta faktum samtidigt som jag försöker förtränga boken som ropar på mig i bakgrunden.
Det sägs att känslorna som författaren har när hen skriver, går igenom texten och in i läsaren. I så fall kommer mina framtida läsare att få en tår i ögonvrån, för det fick jag. Skrev ju första utkastet under en resa, och började skriva det på dator idag. Mitt minne är egendomligt kort, så jag kom naturligtvis inte ihåg exakt hur mina ord föll i novellen. Lättrörd som jag är kände jag mig väldigt ledsen under tiden jag skrev. Så min novell borde bli väldigt berörande. Jag förstår verkligen inte varför det alltid blir så sorgliga historier som min fantasi föder fram. Egentligen är jag en mycket positiv person. Det kanske är min skugga som träder fram och tar plats på min egen litterära scen. Hur som helst, är jag nöjd med de första sidorna jag åstadkommit till novelltävlingen som Ariton förlag anordnar.
Såklart är den alldeles, alldeles underbar! Tyvärr hade jag inte möjlighet att delta igår när Oberoende förlag (förläggare Ewa Åkerlind till höger på bilden), hade en hejdundrande releasefest för ”Lustans tivoli”, av Birgitta Andersson , eller Backlund som jag känner henne som(till vänster i bild). En sprallande glad kvinna fulladdad av positiv energi. Vi träffades på Fåröförfattarveckan i somras.
Hon gjorde succé med boken ”Blondie” för några år sedan och nu är det dags för nästa mappie-succé, det är jag säker på. Och om inte alltför länge har förlaget release för novellantologin, årets #Älskanoveller, där flera författare från Fåröveckan är med, inklusive stolt och lycklig undertecknad.
Med stor bävan öppnade jag min novell, som blivit korrekturläst och nu fanns i min mailbox. Tänk om det var en massa ändringar, och dessutom ändringar som jag inte skulle vilja göra?
Jag ögnade snabbt igenom och kunde börja andas igen. Första gången jag fått feedback inför publicering, och bara ett mindre antal småändringar. En av ändringarna gillade jag inte, för jag tyckte att min formulering var stilistiskt mer tilltalande. Ändå är det inget att argumentera om, men har i alla fall gjort ett försök att få behålla min egen mening.
Några av ändringsförslagen påminde om varandra, i det att jag ofta skriver mer korthugget än vad som kanske är önskvärt. Fast å andra sidan fanns det ett max antal tecken att använda. Så min lärdom blir att vara en aning mer ordrik, och inte vara så rädd för att upprepa ett ord i efterföljande mening, om språket ändå flyter på.
Idag kom Ordberoende förlags pressrelease om novellantologin, där jag kommer att debutera som skönlitterär författare. Kanske inte en så stor sak, tänker många. Men för mig innebär det starten på det nya. Att inte bara skriva faktatexter, som hittills, utan att mina fantasifigurer lever i andras sinnen än i just mitt.
Jag ser redan fram emot releaserna i Stockholm den 3 juni och i Göteborg den 12 juni.
Ibland när jag känner mig vilsen, använder jag mig av min ”orakelkortlek”, som jag fått av en författarväninna. Jag ställer en fråga och får ett svar. Många tänker att det är rent nonsens, men för mig har det en sorts mening. Jag kan tolka in det jag ändå undermedvetet har funderat på, runt ett dilemma eller en obestämbar oro. På det sättet ställer jag frågan till mitt inre, och med hjälp av kortet får jag svar. En del säger att du kan skriva frågor till dig själv, låta pennan flyta över pappret för att svara dig själv, och då kommer svaren från en obekant källa inom dig.
Att ha någon sorts förtröstan på det som är större än oss själva, oavsett vad vi kallar detta stora, tror jag har skänkt tröst och lugn till människor i alla tider. I modernismen har det vi inte kan ta på, eller verifiera, fått en undangömd position i många fall, vilket lämnat vilsenhet som alternativ. Att hoppas på tur, eller att önska av hela sitt hjärta att något speciellt ska ske är ett sätt att släppa vilsenheten och kunna lugnt vänta på det vi ändå inte rår över själva.
Det sägs att det tar två generationer för att ändra värderingar som verkar sitta i ryggmärgen, det som bara är. När jag tänker ”Så gör man bara, eller så är det bara”, kan det löna sig att tänka en extra gång. För det kan var min mormors värdering jag vandrar omkring med. Och min mormor var född på 1880-talet… Låter ju inte klokt. Min mamma, på bilden, skulle fyllt 92 år igår om hon hade levt. Hennes äldsta syster skulle fyllt 109 år. Och vad mormor skulle fyllt orkar jag inte ens räkna ut. Men varför skulle jag ha med mig hennes värderingar? Jo, hon gav ju sina värderingar vidare till sin dotter, min mor, som i sin tur efter att ha rensat bort en del gav sina till mig. Och när jag idag uttalar mig till den yngre generationen talar jag ibland med min mormors tunga, känns verkligen spöklikt men tror att det kan stämma.
Det finns en gammal historia om en kvinna som varje söndag lagade stek till familjen, och alltid skar bort ytterkanterna i var ända innan hon la steken i grytan. På frågan om varför hon gjorde det, svarade hon att så hade hennes mor gjort, och hon skulle fråga varför så fort tillfälle gavs. Moderns svar förvånade, men inte på det sätt hon trott. ”När du var yngre hade vi en liten gryta, så för att få plats med steken var jag tvungen att göra den mindre.” Och så tänker jag att det är i livet, att om vi inte ibland tar oss tid att reflektera över det vi gör och säger, kanske vi helt enkelt upprepar ett gammalt mönster som sedan länge är förlegat.