Camilla och jag möttes första gången på en skrivkurs som jag hade hittat av en händelse. Som så många gånger tidigare i mitt liv hade en liten notis fångat mitt öga och fått mig att anmäla mig till en kurs, som senare visar sig påverka mitt liv för många år framåt. Denna kurs i Las Palmas blev starten på min trilogi om Mia och på en väldigt fin vänskap. Den gången i november 2013 hade Camilla ett nästan färdigt manus till det som sedan blev succéromanen ”Under Vintergatans alla stjärnor”, som är första delen av fyra om Emma. Emma och min Mia kunde vara kusiner, med sina liknande inre problem som de tampas med. De kommer dock från olika världar i livet för övrigt. Jag har följt Camillas författarskap, liksom hon har följt mitt. Jag vet att hon sällan skriver om andras böcker, därför är det väldigt speciellt för mig när hon skriver så här på Instagram om min tredje bok, ”Det enda du behöver”: ”Äntligen har jag läst ”Det enda du behöver”, en realistisk och ärlig skildring av ett sårigt mor-dotter förhållande och en kvinnas sökande efter sin egen kärna, skickligt gestaltat av min författarvän @sylvialidennordlund Tack Sylvia för en känslosam och fin lässtund! ?? Jag ser verkligen fram emot att få läsa dina kommande alster! ?” och fotot är fint dekorerat med en blomma!

Tack snälla Camilla, och lycka till med din sjunde bok som kommer i höst! Även om du är min förebild, hinner jag inte hålla din fart när det gäller antal utgivna böcker!

Pia Davidsson, ordförande för Sverigeförfattarna, är oförtröttlig i sina ansträngningar föra att bidra till att våra böcker syns på olika sätt. Att få visa upp ett utdrag ur sin bok är särskilt roligt. Det blir något mer än bara ett foto, och kan kanske locka till mer läsning. Mitt utdrag är från första delen om Mia, ”Allt det du måste”. Du hittar textutdraget hos Sverigeförfattarna här.

Jag måste förstås klistra in texten också:) Även om formateringen inte ser ut som den gör i boken, men det hoppas jag att du har överseende med.

”Helgen försvinner som i en dimma, med mig som en gengångare på besök från andra sidan. Som saknar kraft att ens svara på tilltal.
Frida har fått frukost och pipit iväg. Jag tvingar mig in i duschen. Struntar i balsam. Håret får hänga bäst det vill.
Värdelös, jag är fullständigt värdelös. En flopp både hemma och på jobbet. Varför ska jag överhuvudtaget anstränga mig.
Vad tjänar det till.
Ingenting blir bra.
Allting är meningslöst.
Torkar mig slarvigt och tappar handduken på golvet. Går in i sovrummet. Öppnar garderoben, bara vinterkläder finns tvättade. En del sommarkläder är i kartongerna ovanför, resten i tvättkorgen. För att nå upp behövs trappstegen från köket. Jag plockar jeans och tröja från klädhögen på golvet, samma tröja som i fredags.
Jag lägger mig på min sida av sängen. Ställer timern i mobilen på tio minuter. Frukostdisken får stå. Behöver bara vila ett tag.
Torbjörns täcke ligger prydligt med kanterna invikta. Mitt är ett enda trassel med lakanet på väg bort från duntäcket.
Gråtattacken överfaller mig. Sliter tag i mig som när stormen överfaller ett ensligt växande träd. Tänderna skallrar mot varandra när snyftningar stöts ur strupen.
Jag drar täcket över huvudet. För upp knäna mot bröstkorgen.
Trycker hårt. Gömmer mig för det onda som hotar att ta över.
Ångestklumpen i bröstet är fylld av tusentals skrik. Skrik som aldrig tar slut om de får komma fram. Klumpen tar all plats i bröstkorgen. Inget utrymme finns kvar till syret.
Jag kämpar som en drunknande. Lyckas dra in tillräckligt för att inte svimma. Men långt ifrån tillräckligt för att slappna av och skapa ro i kroppen.
Försöker fokusera och räkna som Serena lärt mig. Andetagen är samma som när jag ruschar efter spårvagnen.
Försöker låtsas att ångestklumpen inte sitter fast i organen. Utan är en fristående del, som är möjlig att distansera sig ifrån.
Ångestklumpen som bott i mig så länge jag minns. Så länge att den vuxit ur sina gamla kläder. Och inte längre ryms i min kropp.
Tårarna har ett eget ställe. Gråt väller ur mig som het lava. Häftigare och häftigare. Näsan täpps igen och saltvattnet rinner bakvägen ner i halsen.
Döden skulle varit en befrielse. Att släppa taget. Bli fri.
Lockande.
Otänkbart.
Frida.
Hur kan jag ens leka med tanken. Tråden till livet är som en fiskelina, osynlig och omöjlig att slita sönder.
Det måste finnas en annan utväg. Jag klarar inte att leva i allt detta.
Klumpen som hotar att kväva mig varje dag på väg till förskolan. Som inte krymper ens när jag kommer in på avdelningen och möter mina små pysslingar.
Du vet vad du måste göra. Hans röst känns så nära. Som de gånger jag i förtvivlan sökte upp honom i snickarverkstaden. När mor och tillvaron frestade på var det där han samlade ihop sig. Och hjälpte mig att göra detsamma.
Jag ignorerar rösten.
Gråten får ny fart.
Alarmet piper.
Bara minuter kvar tills jag måste gå för att hinna i tid. Jag flyttar bort täcket. Jag måste upp.
Omedelbart.
Kroppen svarar inte. Tung som ett granitblock vägrar den att samarbeta. Jag kommer försent. Eller inte alls?
Men så gör man väl inte. Man sviker inte sina arbetskamrater. Jag måste gå till jobbet och förmår inte ta mig ur sängen. Tårarna strilar utför kinderna och ner på kuddvaret.
24

Jag sträcker ut armen mot pallen som fungerar som sängbord. Handen klarar med svårighet av att lyfta upp mobilen. Jag kniper ihop ögonen till små springor för att urskilja kontakterna, som glider samman till en simmig gröt.
”Avdelningen Pysslingen, Annikki.” Den finska accenten är extra tydlig i telefon.
”Det är Mia. Jag är sjuk”, är allt jag förmår säga. Den tysta tårfloden dränker förklaringen jag inte har.
”Hur länge blir du borta?” Annikkis kärva röst får mig nästan att stänga av samtalet. Får inte fram fler ljud fast jag försöker så halsen krampar.
”Blir du borta mer än tre dagar måste vi boka vikarie.” Hon låter som ett anställningsavtal.
”Jag hör av mig i morgon.” Mobilen bränner i handen. Jag hystar iväg den tvärs över sängen. Kryper ihop och gungar från sida till sida likt en båts rullande på vågorna. Gråten stillnar i takt som rullandet avtar. Kroppen domnar gradvis bort och jag flyter iväg.

”Mamma, mamma, vakna!” Frida står böjd över mig och ruskar i axeln som är en dold bula under täcket. Hårdare och hårdare tills jag vänder över på rygg och ser upp på henne genom svidande, grusiga ögon.
Frida sätter sig på yttersta sängkanten. Rumpan knuffar på mig, tills jag hasar kroppen längre in mot mitten och lämnar större plats. Hon för undan några hårslingor som ligger fastklibbade och snuddar fingertopparna mot min panna. De känns kalla mot huden.
”Vad är det som hänt. Har det hänt pappa något?”
Jag skakar på huvudet. Rörelsen sänder en stråle av smärta till hjärnans epicentrum. Rummet snurrar.
”Säg något, mamma. Varför ligger du i sängen? Är du sjuk?” Det av skavda svarta nagellacket fladdrar förbi mitt öga, när Frida lägger handen på min arm och knådar den. Små ihärdiga rörelser.
Mest av allt vill jag återgå till mitt trygga bo under täcket.
”Jag kunde inte gå till jobbet”, viskar jag med hes röst.
”Men du säger alltid att jag måste gå, att det blir bättre när man väl är där?” Ansiktet och rösten speglar Fridas förvirring över att hennes mamma inte lever efter spelreglerna.
”Ibland brister det bara. Som det gjorde för dig, när vi träffade Lisa första gången.” Jag skäms över jämförelsen.
”Har du ingen vän på jobbet”, säger Frida eftertänksamt.
Skrattlusten överfaller mig, oväntat som en nysning. Älskade Frida. Det svåra blir med ens begripligt när hon siktar mitt i problemets öga.
”Nej inte direkt. Snarare tvärtom.”
Frida lyfter upp benen i sängen och sätter sig i skräddarställning. Rispar tänderna i underkäken mot tumnageln så det sista svarta flagar av. ”Kan du inte prata med din chef, som vi gjorde med Lisa”, föreslår hon.
”Jag har pratat med henne. Och nu orkar jag inte gå dit.” Trycket över bröstet återvänder.
”Om du är hemma och vilar, kanske du snart blir bättre.” Frida smeker
mig på kinden, som jag så många gånger smekt henne som liten då hon slagit sig.
Tårarna flödar, läkande tårar. Mitt i det mörka har jag hittat en diamant. Frida har tagit ett hopp över det djupa dike som funnits emellan oss alltför länge. Som jag inte klarade att överbrygga. Fruktade till och med att kontakten var bruten för all framtid.
Jag tänker på stunderna av närhet, under åren som passerat snabbt som JAS-plan. Torbjörn har varit storfavorit med fartfyllda utflyktsprojekt. Ändå har det funnits tillfällen där jag skapat eget utrymme med Frida. Sagostunderna, när vi pratade om stort och smått. Kvällsritualen när Frida satt i badkaret och jag övervakade att öronen tvättades noga. Misstag straffades med ett iskallt sprut av en genomskinlig grön vattenpistol från leksaksautomaten på Hemköp.
”Pappa kan hjälpa dig. Jag hämtar honom …” Röstens melodi är en mix av hoppfullhet och ivrighet.
Är Torbjörn redan hemma. Hur mycket kan klockan vara. Hur ska han kunna ta till sig det som jag själv saknar grepp om? Han har inte lyssnat hittills.
Frida drar Torbjörn i den grå kavajärmen, in i rummet, fram till sängen.
Jag måste se hemsk ut. Minsta tår får ögonen att skrumpna ihop till springor. Jag känner hur det stramar i ögonlocken, som måste ha svullnat förfärligt.
Torbjörn sätter sig på utrymmet som Frida lämnat. ”Lilla dockan, hur är det fatt”, frågar han och rättar till täcket som är på väg mot golvet.
Dockan, hans smeknamn från förr, som jag inte kan minnas att han sagt sedan den söndagsmorgon då jag berättade att vi skulle bli föräldrar.
”Inte så bra …” Dagens underdrift, men kraftlösheten har tagit över igen och stänger av orden.
”Mamma orkar inte gå till jobbet för de är dumma. Chefen också”, förmedlar Frida och växer med uppgiften som informatör.
”Är det såpass illa? Det har du inte sagt.” Han drar in både mig och täcket i sin famn och vaggar mig.
”Jag vill inte mer.” Snyftningar bryter fram fast jag försöker hindra dem. ”Jag vet inte vad jag ska göra”, fortsätter jag med liten röst.
”Du måste komma till en läkare. Det kan vara brist på någon vitamin. Man vet aldrig.” Torbjörn släpper taget om mig och reser sig, fylld av oförlöst energi.
Jo, säkert. Vitaminbrist.
”Jag ringer Carlanderska på en gång. Min sjukförsäkring täcker dig också. Oroa dig inte, jag löser detta.” Han går iväg med sina karakteristiska steg.
Jag släpper ut en suck och slappnar av. Att Torbjörn tar befälet liksom hans snabba lösningar på problem, är som plåster på skavsår. Bättre än ingenting.
Frida erbjuder sig att hämta ett glas vatten. ”Man blir torr i halsen av att gråta”, säger hon med inlevelse.
”Tack älskade ungen min. Det vore gott.”
Inte ensam. Dödens trött men inte ensam. Läkarbesök. Måste orka det. Också.”

Jag kan försöka att i mitt inre befinna mig på en fridfull plats även om den yttre verkligheten är oerhört turbulent för tillfället med anledning av effekterna av Corona. Efterverkningarna kommer att märkas i vårt samhälle och andras långt efter att viruset är under kontroll. Det gäller att inse vad som är viktigast här i livet, den egna hälsan och att ens nära och kära mår bra. Dessutom tänker jag på hur snabbt saker och ting kan förändras i livet och att det enda vi ibland har att ta till är acceptans inför det opåverkbara. Att utöva mindfulness passar alldeles särskilt bra just nu och jag gläds över att ett delmoment i min instruktörsutbildning är avklarat samtidigt som det är trist att kurstillfällena nu i stället blir online …

Även om en massa saker inte blir som jag har tänkt mig finns det precis som i alla kriser något positivt att fokusera på. Sedan jag började att skriva på allvar har jag bara sporadiskt haft tid och lust att läsa själv. Det som alltid varit min källa till glädje och en perfekt avkoppling bytte plötsligt skepnad till något kravfyllt och jobbigt. Inte det minsta avkopplande att automatiskt leta efter korrekturfel eller felaktiga meningsbyggnader. Nog för att det finns en del att hitta även i de bästa böcker men det är inte riktigt det som är grejen. Nu, när jag inte skrivit på ett tag, har jag fått en alldeles oerhörd läslust. Passande när jag dessutom har fått oceaner av tid till mitt förfogande. Jag är inne på min sjätte bok i serien om Sju systrar av Lucinda Riley. Jag har läst dem i lite olika ordning, inte helt smart men det funkar. Snyggaste omslaget hade utan tvekan denna! Vilken alldeles magisk serie som till och med får mig att vara historiskt intresserad …

Jag är väldigt tacksam över att finnas med i en grupp av engagerade författare med ordförande Pia Davidsson i spetsen. På olika sätt hjälps vi åt att sprida våra böcker och vårt författarskap genom hemsidan sverigeförfattarna.se och facebooksida samt instagram. I veckan som gick var det min tur att vara dagens författare.

När allt mer eller mindre står på vänt eller är inställt känns det fint att veta att mina böcker finns ute hos en mängd läsare och lyssnare. Snart har min Allt det du måste fått 1000 betyg på Storytel! När Corona slog till på riktigt i Sverige la Bettan Bokprataren ut sina boktips på Instagram och till min glädje fanns just boken Allt det du måste med där. Systrarna Böcker har en utlottning på Instagram och har bett att få lotta ut boken. Inte dåligt att den får vara med lite varstans även om den gavs ut 2017.

Ja, vad kan en säga om den tid som är nu med Coronavirus och allt vad det innebär? Det gäller att inse vad som är viktigast här i livet, den egna hälsan och att ens nära och kära mår bra. Dessutom tänker jag på hur snabbt saker och ting kan förändras i livet och att det enda vi ibland har att ta till är acceptans inför det opåverkbara. Jag kan försöka att i mitt inre befinna mig på en fridfull plats även om den yttre verkligheten är oerhört turbulent för tillfället. Efterverkningarna kommer att märkas i vårt samhälle och andras långt efter att viruset är under kontroll. Det gäller att behålla sitt lugn och glädjas över det lilla, som att solen skiner i Göteborg och uteserveringarna har fått tillstånd att öppna tidigare …

Janesh gör återigen en Sverigeturné och denna gång har jag fått tag på en biljett. Jag älskar hans första bok, I det sista regnet, som han så generöst lät mig citera ur till min första bok Allt det du måste. I dag handlade det om Aurvedha och hur vi tar hand om vår hälsa. Trots Corona på framfart var vi nästan alla där av de 80 som köpt biljetter.

I slutet lottades presentkort ut på Janesh retreat i Indien, och jag vann två veckors vistelse till halva priset. Hoppas verkligen att jag har möjlighet att åka dit. Indien är ett land som jag har varit nyfiken på väldigt länge.

Ett av citaten i Janesh bok följer med mig i tanken alltid, och finns som inledning till min bok. I dessa tider känns den aktuellare än någonsin: ”Liksom frånvaron av ljus är mörker och frånvaron av ljud är tystnad, är sinnesfrånvaron den känslomässiga död som försätter sinnet i celibat från själva livet.

Så underbart trevligt att återigen få vara en av de gästande författarna på Saras Afternoon Tea. Även denna gång tillsammans med Christina Larsson. Dessutom medverkade en nykomling som jag följts åt med i mitt författarskap nämligen Susanne Hydén, som just släppt sin första roman Det som ingen ser.

Tjugofyra deltagare var det planerat för, men två hade fått förhinder. I denna Coronatid var vi försiktiga och höll oss en bit på avstånd, utan vanliga kramar och handslag. De läckra smårätterna slank ner samtidigt som vi pratade böcker och författarskap. Så himla roligt! Håller nu tummarna att det blir av i april också. (Sedan detta skrevs har Sara tvingats ställa in evenemangen i mars och hur det blir i april vet vi inte ännu …)

Sorgligt nog kommer mitt förlag inte att ha kvar sin lokal i Majorna längre. Den är uppsagd och i april flyttar en ny verksamhet in. Tanken var att det skulle vara en förläggare till och att lokalen skulle användas av henne och även hyras ut. Men så blev det nu inte av olika skäl. I stället kommer förlaget att hyra en lokal i Varberg och ibland kanske hyra in sig på ett pensionat i Göteborg för vissa event.

Så i går hade vi en sista release, Övertagandet av Anette Kihlén-Antonsen och uppläsning av oss andra närvarande författare. Alltid lika fint att få höra och att själv få läsa. Högläsning är magiskt, något som vi borde samlas och göra oftare.

I dag har det varit författarworkshop med matnyttigheter som marknadsföring, alltid lika aktuell fråga. Vår förläggare Yvonne var i sitt esse!

Extra roligt att träffa författarkollegor som finns på hemmaplan eller i alla fall inom rimligt avstånd. Gruppen kallas för Skrivhäng och ses en gång per månad eller varannan månad. Detta var den femte träffen sedan förra årets Bokmässa. Att gruppen fanns hade gått mig helt förbi innan jag såg ett inlägg om den av Annika Klemming, som hjälpt mig att vara deadline för två manus, och fick lov att haka på gången därefter. Om du undrar hur en kan vara deadline, så gick det till så här: varje vecka på söndag kväll skickade jag tre eller fyra kapitel till Annika av mitt råmanus. Om jag inte gjorde det, vilket hände typ en gång fick jag en försynt påminnelse. Nu är Annika snart klar med sitt andra manus. De andra höll på med författande i olika former och vi ägnade kvällen åt att byta erfarenheter. Ett och annat tips delades runt bordet också! Så mysigt och nyttigt. Börjar så smått längta tills jag ska sätta igång i höst. Men än så länge behöver jag hålla min skrivpaus …