Dagen efter den fina och avslappnade stämningen på NVC-kursen var det dags för nästa aktivitet.

Tur att romanmanuset är ivägskickat. Eller så går allt enligt den plan som Björn pratade om. Den som finns i bakgrunden under vårt liv. Planen innebär inte att vi kan luta oss tillbaka och lita på att ödet fixar för oss, men att vissa saker är förutbestämda. Finns många kloka ord som talar om just förmågan att inse skillnaden mellan det vi inte kan påverka och det som vi äger själva.  Samtidigt behöver vi dessutom lyssna till vårt inre för att uppfatta den vägledning vi får, som är kopplad till planen. Så kanske det jag brukar utöva, ”önska dig så får du”, egentligen redan är förutbestämt. Ja, vem vet?

Jag hade två fantastiska dagar från 8.30 till 18 på Nia Movement Center, dit Emma Stålvik och Jenny Wessel inviterat Björn Natthiko Lindeblad att hålla helgretreat i meditation.

Vi var runt 25 personer som satt, låg och stod för att meditera och ta till oss det Björn förmedlade. Många visheter som gick rakt in i hjärtat, samtidigt som andningen fick kroppen och hjärnan att slappna av. Björns humor, inte att förglömma, gav oss många härliga skratt. Hans sommarpratarprogram 2012 utsågs till årets bästa, och förtjänar att lyssnas på om och om igen.

Det som jag absolut vill hålla kvar i minnet från helgen är Björns avslutningsfilosoferande om tacksamhet och att leva i nuet. Det som finns bakom oss och står framför oss är småsaker jämfört med det som finns inom oss. Tacksamhet är en av de viktigaste saker vi kan ägna oss åt för att må bra.

I fredags hade jag återigen förmånen att få fördjupa mig i NVC- Nonviolent Communication, på en kortkurs med Marianne Göthlin.

Marianne är min ”NVC-guru” vars kunskaper och det sätt hon förmedlar dem på är basen för mitt eget arbete som handledare och samtalspartner.

Denna gång samlades vi en halvdag för att ta del av Mariannes visdom och hennes nyutarbetade materiel. Mer att läsa om Marianne finns på www.skolande.se.

Lyxigt att samlas fem stycken och få återknyta till hur viktigt modellen och förhållningssättet är, för att lyssna efter behov med målsättning att skapa kontakt med andra eller inåt med sig själv.

Det kändes symboliskt att vi sågs samma dag som jag skickat iväg mitt romanmanus, där NVC har en egen plats och förmedlas av en handledare som heter Walter:)

Hurra, äntligen är min bok klar. Ja, borde säga mitt manus, men den här gången känns det mer som en bok.

Alltsedan de första idéerna till boken kom hösten 2013 har jag hållit på och skrivit i omgångar. Betraktat mig som färdig, vilket jag såhär i efterhand inser att det var jag inte alls.

Under tiden har jag fått två noveller antagna till novellantologier, vilket har varit en god författarskola, liksom de kurser jag gått på.

I sista vändan har jag ändrat både perspektiv och tempus samt möblerat om innehållet, bytt fokus, tagit bort och skrivit nytt. Den fula ankungen har blivit en svan!

Igår  visste jag att sista punkten skulle sättas, så jag köpte en blombukett till mig själv för att jag kämpat så hårt, så länge!

Under helgen 22/10-23/10 gick Sveriges största konferens för oss som skriver av stapeln. Eventet startades för några år sedan av Ann Ljungberg och hette då Författarkliniken. Nu har den övergått till Tidningen Skriva men som tur är finns Ann med i arrangerandet och som moderator.

Två underbara dagar med en trivsam fest på lördagkvällen, allt i Dieselverkstadens lokaler i Nacka. Ett digert program, exempelvis lyssnade jag på Sara Lövestam, Jan Arnald och Simona Ahlstedt.  Martin Schibbyes berättelse från sina dagar i fångenskap var en ögonöppnare.

På lördagen, sist av programpunkterna, fick tio glada deltagare varav jag hade turen att vara en, berätta om sitt skrivande. Jag berättade om Laspalmasgirls som jag skriver mer om en annan gång.

På övervåningen hade vi bokbord och möjlighet att sälja våra böcker. Jag sålde sju Älskanoveller – 30 nyandser av saknad, i vilken jag debuterade som författare i juni.

Jag kom hem sent på söndagkväll, full av intryck och oerhört taggad att skriva klart min roman en gång för alla.

Lennart Gullbrandsen på http://www.elementx.se/ har gjort otroligt utförliga referat från båda dagarna, som är läsvärda även för mig som fanns på plats. Måste nog åka nästa år också!

Härliga Carina Drätting till vänster är en av Laspalmasgirls. Birgittta Backlund i mitten är alltid redo för en kram.

Att mingla, träffa nya författare både utgivna och aspiranter, och att sen mötas på Facebook  och kanske IRL nästa gång på Skriv2017 är fantastiskt inspirerande!

Häromveckan läste jag ut Camillas tredje bok i serien om Emma och hennes resor på flera plan. ”Änglarna dansar i gryningen” är den bok jag gillar bäst i av de tre.

Relationerna runt Emma ligger i fokus och hon utsätts för svåra prövningar som bidrar till hennes växande såsom de flesta prövningar gör. Jag tar Emma till mitt hjärta, liksom många läsare med mig.

Om det blir en fjärde bok, får tiden utvisa. Camilla skriver för fullt, liksom jag själv gör för att avsluta del ett i min romanserie om Mia. Mia har en hel del likheter med Emma, men också många olikheter. Även Mia kommer att göra en utvecklingsresa, som jag hoppas ska röna samma intresse som Emmas.

Pocketförlaget har placerat  ”Änglarna dansar i gryningen” på framsidan till sin vårkatalog vilket gläder mig mycket och är en bedrift som författare att sträva efter. Camilla är min förebild och mentor. Vi två tillsammans med tre andra kvinnor från vår skrivarkurs för Ann Ljungberg i Las Palmas 2013 ingår i gruppen Laspalmasgirls. Vi har kontakt via vår Facebookgrupp och bor hos varandra vid olika event, och stöttar i stort och smått och framför allt i vårt skrivande.

Den 8 oktober 1916 föddes min far.  År 1885 föddes min farfar. Och nu är vi på 2000-talet. En svindlande tanke. Hur mycket av mina far och morföräldrars värderingar har jag, utan att vara medveten om det? Svårt att säga, men det torde vara en hel del.

Jag träffade min farfar en gång som fyraåring. Då var han 76 år och en riktigt gammal man, med förvärkta händer och fötter, och kunde knappt gå. Idag är min storebror 76 år, en vital och aktiv man. Mycket har hänt, bra och dåligt, på ett århundrade.

Den äldsta människan hittills blev 122 år.  Jag siktar på att bli runt 105 år, så att jag hinner fira barnens sjuttioårsdagar. Denna helg som kommer ska jag fira min storasysters sjuttioårsdag!

Det bästa med bokmässan är att Las Palmas  Girls återsamlas. Vi möttes för första gången på Ann Ljungbergs skrivarkurs i Las Palmas 2013. Sedan dess bor alla hos mig på bokmässan.

Många böcker harblivit utgivna sedan dess. Monica Österdahl, längst till vänster, har gett ut en ungdomsbok och en alldeles färsk barnbok. Camilla Davidsson har  tre romaner om Emma, där den senaste kom i höstas. Carina Drätting Nordstrand har tre noveller i olika antologier och en roman på vänt hos en agentur. En av novellantologierna är även jag med i, och i december kommer min nästa novell att ges ut.

Speciellt är också att stå i Ordberoendes monter och signera och känna sig som författare på riktigt.

Jag har följt Camilla i hälarna och träffat intressanta människor, lyssnat på författare, ätit i VIP loungen, pratat med bloggare och bläddrat i en uppsjö av böcker .

Middagar, marknadsföringsgrupp, och personliga samtal. En toppenvecka på alla sätt!

I dag startar årets bokmässa. En alldeles särskild bokmässa, för jag kommer att stå i Ordberoende förlags monter och signera min novell på fredag.

Bokmässan är en institution, och redan 1989 när var jag höggravid, hade jag ansvar för ett monterprojekt. Den gången för Sveriges lärarförbund, och då hade jag fria händer att skapa utifrån barns läsande. Ett roligt minne, och två veckor senare föddes min dotter. Ett fantastiskt minne!

Idag har jag bytt bana, även om läsning alltid är lika aktuellt och i morgon kväll är det signeringsdags.

Ser  dessutom fram emot att möta alla mina nya författarvänner.

För två år sedan var jag för första gången på bokmässan i egenskap av presumtiv författare. Många lärdomar har kommit till mig sedan dess, och två noveller utgivna. Nummer två kommer i december i Aritons ”Över en vinterfika”.

Magiskt, hur drömmar går i uppfyllelse. Nästa år planerar jag att ha min debutroman klar…

En stunds avkoppling på mitt älskade bibliotek, ett fint söndagsnöje.

För skojs skull söker jag i katalogen efter ”Älskanoveller – 30nyanser av saknad”, och där står det svart på vitt. En vänlig bibliotekarie lotsar mig till rätt hylla, och där står den i gott sällskap. Jag tar snabbt fram boken, bläddrar till sidan 115 och visar henne. Att där är jag med bild och novell.

Overkligt att jag medverkar i en bok, som står på det bibliotek som jag gått till i stort sett ända sedan jag lärde mig läsa. En verklig milstolpe i mitt författarskap!