Ris och ros från tidningen Skriva

Att både våga låta sin text bli utsatt för ett granskande öga, eller snarare två, och dessutom ta till sig negativ feedback och förändra är verkligen en utmaning. Jag har gått ett antal skrivarkurser och fått feedback. Förutsättningarna som gavs av kursledarna handlade till största delen om att ge positiv feedback. Det är säkert helt rätt när man är nybörjare och tveksam till om man överhuvudtaget duger någonting till som skribent. Ordet författare är alldeles för stort att ens tänka då i starten.

Tidningen Skriva har i varje nummer med ett avsnitt som heter ”Lektören läser”. Bra sätt att få feedback och dessutom sprida ordet om mitt pågående romanprojekt, tyckte jag. Skickade in, och blev lagom besviken när jag inte kom med. Det måste vara mängder av hoppfulla som skickar in, tänkte jag och släppte vidare funderingar.

Någon månad senare kom ett mail från Johanna Mo att hon fått så många bra avsnitt att hon sparat några, bland annat mitt som hon ville använda. Och som nu publicerades i Skriva 4/16. Språket hade hon inga direkta synpunkter på, snarare vissa otydliga eller övertydliga delar. Skrivandet är svårt, antingen för mycket info eller så för litet. Säkert är det så att det för mig välkända får för liten plats, och det andra förklarar jag för mycket. En nyttig lärdom. Det gjorde ju inget att Johanna skriver att jag lyckas att få till en slags problem som karaktären ställs inför. Och det jag är mest nöjd med är att man kommer nära Mia, känner igen sig och vill veta hur det går. Att texten har för stor distans till huvudpersonen, har jag fått kritik för tidigare av en annan lektör. Alltså pågår utveckling av mitt skrivande. Manuset har varit klart, enligt min åsikt då förstås, ett antal gånger så här långt. Nu ska det glänsa och beröra på djupet nästa gång någon får läsa.