Att vara här och nu – ett ganska slitet uttryck vid det här laget. Jag försöker undvika att använda det, men kom ändå att fundera över innebörden idag. Jag har skrivit tidigare, exempelvis igår, om svårigheten att få till allt jag vill. När jag trots att det inte är det minsta funktionellt envisas med att göra för mycket, behöver jag stänga av kontakten med min inre vägvisare som annars skulle stoppa mig från det jag planerar.
Det gör jag och anser vid dessa tillfällen ändå att jag är här och nu. Det vill säga att jag är fokuserad på det jag gör eller upplever. Fokuserad både med kroppen, hjärnan och oftast känslorna. Det som saknas är den mer existentiella närvaron, den som ger och får energi av kontakten på djupet, både med mig själv och andra. Alltså är det inte gott nog med här och nu i största allmänhet, utan det ska till ett komplett här och nu för både kropp och själ.