Idag har jag haft en supertrevlig dag med min man, syster och svåger. Vi gjorde en utflykt, åt lunch och pratade länge, länge.
Utan att egentligen hinna landa hemma, var det dags för spanskakurs. Kroppen försökte övertala mig att stanna hemma och ta det lugnt, läsa en bok eller bara slappa. Men jag tycker spanskakursen är mycket givande, och dessutom lär jag mig nya ord och uttryck. Så jag ignorerade min gnälliga kropp och gav mig iväg. Fast om jag lyssnat hade jag valt att vila. Där är mitt ständiga dilemma, att jag vill göra allt, hela tiden. Och skriva, det vill jag också, så här sitter jag i sen timme och författar. För bloggutmaningen ville jag också vara med i…
Oj, vilken igenkänningsfaktor på det inlägget! ”Vill göra allt, hela tiden” – jag med! Trots viljan har jag nyligen rensat bort två ambitioner som blev för mycket. Trist, men skönt i maggropen ändå.
Känner igen det du säger också. Trist först att fundera ut vad som behöver rensas bort, men en sån lättnad när det är gjort!
Haha, ja det där känner man igen, att vilja allt, och inte riktigt veta var gränsen går. När det går gör man ju, även om man (jag) någon gång funderar över om det vore förnuftigt att inte göra. Men, tja, vad ska man göra, så länge drivkraften kommer inifrån, av lust och vilja? Ingenting, bara hänga med.
Absolut, och hålla tummarna för att orken och lusten håller ända fram.