Ett nervöst väntande på min redaktör Frida Erikssons utlåtande är äntligen till ända. Väl värt att vänta på vill jag säga. Jag öppnade följebrevet och försökte övertyga mig själv om att det är en debutroman. En erfaren redaktör kommer att ha massor av kritiska åsikter. Med denna känsla i åtanke får ni ha tålamod med min glädjeyra!
”…Du skildrar detta med stor psykologisk insikt och gestaltar den inre förändrings- och växandeprocessen och dess konsekvenser med stor trovärdighet. Här ryms vardagslivets alla relationer, var och en komplicerad på sitt sätt, och påverkad av hur varje enskild individ väljer att hantera dem.”
Jag måste kisa för att läsa mer:
”Styrkan i din berättelse är också möjligheten till igenkänning, du skildrar en situation och en tid i livet som jag tror att många, framför allt kvinnor (men nu kanske jag är fördomsfull?), kan identifiera sig med.”
Jag trodde inte det var sant när jag mer och mer tårögd läste vidare:
”… detta ett väldigt välskrivet manus, det är sällan jag hittar så få korrekturfel, och så få formuleringar som behöver putsas på eller logiska luckor som behöver tätas till. Du lyckas skapa ett lässug, en konstant framåtrörelse i texten. Som läsare blir jag genast nyfiken, för jag förstår att det ligger en konflikt i grunden, och jag förstår att den konflikten är djupare och mer komplicerad än ett motstånd på jobbet, men jag vet inte på vilket sätt, vet inte vart det hela är på väg, förrän en bra bit in i berättelsen, när Mias hela livssituation blir allt tydligare.”
Visst fanns det ändringsförslag, och stavfel och syftningsfel och allt annat fel som går att göra. Men de är genomgångna och manuset tillbakaskickat till min förläggare. Yes,yes,yes!