Den vänskap som jag har fått uppleva i mitt liv är oerhört värdefull för mig. Jag har kvar några få nära vänner från utbildningstiden, Ann-Charlotte från gymnasiet och Anita från Lärarhögskolan. I år har Ann-Charlotte och jag känt varandra i fyrtiosex år och Anita har jag känt i fyrtiofyra år. Inte så konstigt att jag värnar om kontakten med dem som känner mig sedan så lång tid tillbaka. Förutom mina syskon finns det inga andra som gör det, när föräldrarna är borta sedan länge.
Anita fyllde sextiofem för några dagar sedan. Det är helt galet att tänka sig att en av mina bästa vänner snart är pensionär! Självklart fick hon en bok i present, dock inte någon av mina som hon lojalt redan har köpt både till sig och sina barn.
De senaste åren, sedan jag påbörjade mitt författarskap, har vänkretsen utökats betydligt. Då menar jag inte Facebook där jag i och för sig nu har runt 2500 vänner, som är omöjliga att hålla reda på. Nej, jag menar riktiga vänner som jag träffar när tillfälle ges. Pratar,
fikar, äter lunch (som med Annika Klemming på fotot) eller umgås på något bokevent. Dessa nya vänner är också otroligt viktiga, men på ett helt annat sätt. Förhoppningsvis kommer jag att ha kvar även dessa i en himla massa år.
