Idag var det sista dagen av tre dagars jobb på NJF Congress på Svenska Mässan. Ett otroligt välfungerande arrangemang med föreläsningar och event.

Spännande och lärorikt att möta alla barnmorskor och ta del av deras erfarenhet och gedigna kunnande.

Det som berörde mig mest var ändå den fantastiska personalen från Gothia Towers som ordnade fram mat till alla dessa hundratals människor. Professionella, personliga och hjälpsamma. En av damerna frågade till och med mig idag om jag var bättre i halsen, för min röst har varit på gränsen till obefintlig av all ansträngning. De hade järnkoll på all specialmat, och såg ut att ha det trevligt tillsammans med sina arbetskamrater. Kände igen en del av den hjärtliga jargongen från tiden då jag arbetade extra som servitris på en liten restaurant. Pratade idag med en som arbetat väldigt länge, om hur det sliter på rygg, höfter och leder att bära tunga brickor och luta sig snett framåt vid bordsservering. Att trots detta ha ett leende till övers och komma ihåg mitt namn när jag kommer för att hämta min specialmat är beundransvärt. Jag önskar att fler tog sig tid att uppmärksamma dem som i sina serviceyrken hjälper oss och genom sitt arbete bidrar till vår bekvämlighet.

Vilka glasögon har du på dig eller vilken lins ser du igenom när du betraktar din omgivning? Hur menar jag då? Jo, jag tänker på det filter vi alla har, som är format av vår barndom och våra upplevelser sedan dess. Jag tänker på hur viktigt det är att vi är medvetna om de tolkningar av verkligheten som vi gör i varje ögonblick.

Om vi låter dessa tolkningar vara oreflekterade, om vi inte märker vilka glasögon vi går omkring i, riskerar vi att hamna i missförstånd eller att såra människor runt omkring oss. Att per automatik tro sig sitta inne med sanningen om hur verkligheten är, kan bara leda till svårigheter. Som tonåring såg jag det mesta som svart eller vitt, och visste precis allt och tog mig rätten att döma omgivningen efter mitt egna rättesnöre.

Med åren hoppas jag att jag fått en ödmjukhet, samtidigt med kunskapen om att det finns lika många sätt att uppfatta omgivningen som det finns personer som ser den. Ändå glömmer jag bort, inte alltid tack och lov, att det alltid finns tolkningsmöjligheter i all mellanmänsklig kommunikation. Enda möjligheten för att förstå varandra är att utforska varandras verkligheter och därmed skapa en förstorad gemensam bild.

När jag för ett tag sedan en grupp och hade föreläsning frågade en av deltagarna mig vad jag jobbade med för olika saker. När jag hade räknat upp mina olika uppdrag utbrast hon med ett stort leende: ”Vilket roligt jobb du har!”

Jag håller fullhjärtat med henne. Idag har jag träffat mängder av barnmorskor som är på en nordisk jordemorkonferens. Dessutom finns delegater från ett sånt avlägset land som Etiopen. Fantastiskt att ta del av allas erfarenheter och berätta om bäckenbottenträning och visa Belladots produkter. Ikväll får jag vara helt tyst, för rösten behöver återhämta sig inför morgondagens konferens.

Gamla ordspråk rymmer mycken klokskap, oftast. Eget beröm luktar illa; har jag dock aldrig hållit med om.

Det vore då fint att säga att jag ofta berömmer mig själv, i ensamhet och inför andra. Tyvärr är det inte så. Det ingår i min lista på utvecklingsområden. Jag börjar genast. Egentligen kom berömmet först från någon annan i ett samtal vi hade idag. Jag berättade en sekvens om mig och min dotter. Personen fick tårar i ögonen och sa: ”Du är ju en fantastisk förälder!” Jag blev så berörd av hur berörd hon var, att jag inte kom mig för att humma generat utan lät mig själv suga åt mig av hela mitt hjärta. Jag som ständigt tänker att jag kunde gjort mer, kunde gjort annorlunda, borde… Och så fick jag denna gåva. Så nu vill jag berätta att jag är en fantastisk förälder!

Vädergudarna fortsätter att vara nådiga, och jag fortsätter att njuta av naturens vackra rikedom mitt i storstaden.

Idag promenerade jag från Östra till Sävedalen via ett parkområde och bland stora sjok av vitsippor växte några små blå blommor. Tänkte att det var blåsippor, fast kände inte riktigt igen bladen. Men vad spelar det för roll vilken art det är, när den lyser med himlens blåaste färg.

Litet filosofiskt tänker jag att så enkelt borde det alltid vara, att vilken färg eller vilket folk människan tillhör borde inte spela någon roll, utan var och en av oss borde få lysa med sin egen kraft och leva ett fritt liv.

Det var väl bibeln som pratar om att vara som blommorna på marken. Kanske med den innebörden?

 I år mer än någonsin, njuter jag intensivt av alla vackra träd och blommor som fullkomligt exploderat i växtkraft i mitt närområde där jag bor så centralt man kan komma i Göteborg.

Träden som kantar Södra vägen strålar i lila skrud och plockar fram poeten i mig, som jag inte trodde fanns. Men jag ska bespara er mer av den varan.

Det jag funderar över är varför jag tar in prakten så mycket intensivare än förr om åren? Mitt positiva jag vill tro att min träning i att vara närvarande i nuet har gjort att jag uppmärksammar min omgivning mer och därmed får en starkare upplevelse. Min negativa sida säger att det har ingenting med personlig utveckling att göra utan handlar om att med åldern ökar sentimentaliteten inför naturens under. Tja varför inte både och, säger vågen i mig!

För några år sedan önskade jag mig mer mingel, nya vänner och att fler roliga saker skulle hända.

En massa bra saker har hänt, alla kopplade till att jag kom igång med min gamla dröm att skriva på riktigt och anmälde mig till en första skrivarkurs.

Sedan dess har jag fått fantastiska vänner runt om i landet, många skrivande och några inte. Och nu duggar inbjudningarna till releaser tätt under våren. Problemet är att de flesta äger rum i vår fina huvudstad, medan jag bor i vår andra och särskilt fina stad Göteborg. Tyvärr har jag fått tacka nej till flera, men gläder mig åt tre stycken i maj/juni och en kontorsinvigning hos Ordberoende förlag. Idag föll bitarna på plats med tider och boende. Så nu är det bara att skriva på, för snart ska jag bara roa mig. Behöver hinna med mitt inkomstbringande arbete dessutom när morgondagen inleder arbetsveckan.

Jag har längtat länge efter att bli publicerad, inget särskilt konstigt för en person som skriver skönlitterära texter. Men att det skulle kännas så starkt, till och med att se det färdiga korrekturet på omslaget till novellantologin där jag medverkar, hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Längtar tills boken är klar, och till releaserna i Stockholm och Göteborg där jag ska medverka.

Det som ska bli mest spännande är att få höra vad läsaren tänker, hur hen blir påverkad av berättelsen och om jag lyckats förmedla essensen i saknad som är temat för antologin.

Spännande är också att äntligen få läsa alla andras bidrag, från personer jag känner och från personer jag förhoppningsvis kommer att lära känna. Ordberoendes förläggare Ewa Åkerlind uttryckte häromdagen hur berörd hon blev av novellerna, och hur hon glömde korrekturläsa för att istället läsa vidare för att se hur de skulle sluta. Ett gott betyg av en garvad förläggare. Under väntans tid arbetar jag oförtrutet vidare med omstrukturering och djupredigering av mitt romanmanus.

”Becoming a Writer” skrevs redan 1934, vilket är helt obegripligt när jag läser den, så aktuell känns boken. Min dotter gav mig den i födelsedagspresent förra året. Jag har läst en del, men inte hela boken. Men nu ska det bli av till slut. Har kommit en bra bit på väg och förundras över hur väl Dorothea Brande beskriver författandets mödor och vilka idéer hon presenterar för att komma över hindren på vägen mot att behärska skrivandets konst. Det är inte en skrivteknisk bok. Den berättar inget om hur man skapar en bra plot.

Utan berättar om de två delpersonligheterna en författare behöver ha för att lyckas få till läsvärda texter. Dels den delen som är i kontakt med det undermedvetna, det som bara flödar och som förvånar till och med den som skriver. Och dels den kontrollerade, disciplinerade delen som strukturerar och bedömer.

Delpersonligheter har alltid fascinerat mig sedan jag lärde mig om dem i samtalspedagogutbildningen och senare läste om dem i Hal och Sidra Stones bok, ”Omfamna ditt inre”. Så ett plus i kanten för Dorothea. Strax kommer nästa, när hon beskriver det enda sättet att träna sig i att få fart på det intuitiva skrivandet. Nämligen att direkt du går upp på morgonen sätter du igång att skriva. Och är inte det precis vad jag redan gör, inspirerad av Julia Camerons kreativitetsbok, som jag berättat om tidigare. Nu måste jag läsa vidare och se vad mer för intressanta råd som nedtecknades 1934!

Fyra veckor har passerat i rasande fart sedan jag lämnade ett vintrigt Göteborg, för att ikväll ha återvänt till våren. Tiden däremellan har jag tillbringat i Las Palmas med min man.

Vi har levt ett alldeles vanligt liv med matlagning, disk och tvätt och trevliga samtal under tiden. Dessutom har vi haft en del guldkanter, såsom en utflykt med övernattning till Osorio, naturvacker gård om än dock något kyligt sovrum. Elva grader är för kallt även för nordbor, vilket spanjorerna inte förstod. Vi borde väl vara vana tyckte de. Jo, utomhus men inte i sovrummet… Utflykten gjorde vi tillsammans med andra som studerar spanska och diverse ämnen, de flesta från Las Palmas men även några ”etrangeros” som vi. Ytterligare en dagsutflykt till Sioux city, blev det med spanskagruppen.

Min syster och sambo gjorde en veckas besök hos oss. Då levde vi semesterliv, solade, badade och åt på restaurang varje dag.

Ett sannerligen underbart liv, som fyller mig med tacksamhet.