I går träffade jag en av mina äldsta väninnor som jag har känt i snart 44 år. Varje gång vi ses känner jag mig tacksam för att vi har kontakten kvar efter alla år, och att vi har lika mycket att prata om nu som förr. Om inte mer …
För ovanlighetens skull gick vi på bio. En film som grep tag om hjärtat på mig, liksom den gjort på så många andra. Dessutom är det fjärde gången som en variant på manuset spelas in. Första gången var redan 1937, och sedan på femtiotalet med Judy Garland och så med Barbara Streisand på sjuttiotalet. Denna version var med lady Gaga som jag hade dålig koll på innan. Välkänt namn förstås, men visste inte mycket om henne innan jag googlade när jag kom hem.
Vilken närvaro hon och min favorit Bradley Cooper hade i sitt skådespeleri! Vi hade inte läst på, och var övertygade om att detta nog var en sann historia. Mer trovärdigt än så går nästan inte att få till. Precis som jag önskar med mina böcker om Mia, som ju är fiktiva.
Som vanligt när det handlar om manus, funderar jag över författande av böcker. Tänk om det skulle vara så att en bok skulle kunna komma ut igen och igen, fast med en annan författare. Fast egentligen är det väl så, men inte lika tydligt. Romeo och Julia-temat återfinns ju liksom askunge-teman.
I filmen säger han något i den här stilen till henne om att stå på scen och uppträda, att det enda som gäller är att vara sann och äkta. Tänker att det gäller i allra högsta grad även i skrivandet av böcker. Även om det är fiktiva historier måste det vara äkta känslor och väldigt trovärdiga karaktärer. Många har känt igen sig i min Mia. Det känns märkligt men ändå bra att det nu är sista delen i serien om henne som jag har börjat planera för. Och förhoppningsvis rivstartar med i veckan som kommer …