På väg till min träning idag tänkte jag på hur viktigt det är att anstränga sig fysiskt, och verkligen powerpromenera ofta, inte bara ta en liten shoppingtur då och då. En halvtimmes promenad dit och en halvtimme tillbaka. Dessutom gick jag till nästa ställe och hem igen, vilket tog en timme totalt. Frisk (ganska) luft och syresättning och blodgenomströmning, känns nyttigt och ger energi.
Hjärnan däremot har gått på högvarv ganska länge nu, och inte blev det bättre av att spela Alfapet med dottern och dessutom förlora stort. Jag behöver hitta sätt att stänga av den ibland, men det är inte så lätt har jag märkt. Även under tiden jag rör på mig, håller jag på att funderar på en mängd olika saker som ska hinnas med och hur jag bäst ska organisera min tid för att få till det.
Medveten närvaro fullt ut är nog den enda lösningen. Jag tänker att acceptans och medveten närvaro är kusiner som vandrar hand i hand, vid sidan av varandra. Acceptansen ger ett lugn, och underlätttar för medvetenheten i stunden, och att vila i det man håller på med ger också en sorts acceptans av att ta en sak i taget och fokusera på den. Själen får också sitt, via kontakten inåt.
Nu ska jag och min trötta hjärna sova, för i morgon blir en lång arbetsdag.
Min hjärna går på högvarv och kroppen på lågvarv, inte bra!!! Ska skärpa mig.
Nej, låter som om stressen är på hög nivå! Lycka till, medvetenheten är ju första steget när något behöver ändras!