Innan det var dags att återlämna Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” till biblioteket snabbläste jag de sista kapitlen. Ville låna om den, men den var reserverad. Vill köpa den, men den verkar vara slut på förlaget. Önskar mig att den dyker upp, så gör den säkert så.
När jag skrev de av henne rekommenderade morgonsidorna, för en gångs skull på morgonen, spekulerade jag över vad som fått mitt manus att bli liggande så länge. Jag har tänkt att det var för att jag pressade mig för hårt för att få det klart, för att jag så gärna ville se resultat i alla lägen. Men medan pennan gled elegant över pappret, dök en helt annan förklaring upp. En som jag inte är direkt förtjust i, men som jag ändå tog till mig som en möjlighet. Att det var min rädsla för att inte klara av att få till en läsvärd roman, att inte klara av det uppdrag jag gett mig själv. Rädsla för att göra fel, för att misslyckas, en kvarleva från barndomen där beröm var sällsynt och ersattes av frågor över det jag inte gjort till belåtenhet. Hm, jag ruskade bort obehaget och slog upp nästa kapitel i Julias bok. Hela kapitlet handlar om skrivblockering som har sitt ursprung i rädsla. Synkronicitet när den är som bäst och som mest kraftfull.