Ett sista avsked av en ”powerquinna”

By | maj 3, 2019

Min svärmor Gerd somnade in för lite mindre än en månad sedan efter ett långt liv. Sist vi sågs i verkliga livet var under de dryga två veckor som jag och min man tillbringade med henne över jul och nyår. Hon var då svag, men kämpade på med både julaftonsfirande hos dottern och nyårsfirande med oss. Samt födelsedagsfirande av sin nittioettårsdag, första dagen i januari, med tårta och sina barn och ett av barnbarnen.

Första gången jag mötte min blivande svärmor var 1995 på Gran Canaria. Vi var nog båda aningen avvaktande och samtidigt beredda att acceptera varandra. Genom åren fann vi fler och fler gemensamma beröringspunkter. Jag uppskattade särskilt hennes inre styrka, att aldrig ge upp utan bita ihop och kämpa lite till. För ungefär sex år sedan ramlade hon på en isfläck och bröt bland annat bäckenbenet. Det var för halt att gåträna utomhus så hon köpte ett gåband, fick det levererat till sin lägenhet och började träna. Sex veckor senare tog hon flyget ner till sin son som hon sedan länge planerat att besöka i Las Palmas.

Inte ens på slutet upphörde hennes nyfikenhet på livet och hur hennes närmaste hade det. På hennes sista vakna dag tittade hon på foto av sitt nya barnbarnsbarn och förundrades. Nu är hon borta och lämnar ett stort tomrum efter sig. Bättre svärmor var det svårt att hitta, för min del, och jag är tacksam för alla roliga minnen.

I dag samlades släkten för att ta ett sista farväl av en ”powerquinna”, som en av dem uttryckte det.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *