Jag har haft ett längre uppehåll i mitt romanskrivande. Under tiden har jag skrivit några noveller, för att hålla mig i skrivform. Noveller är otroligt härligt att syssla med som omväxling. Ett greppbart och översiktligt format, samtidigt som kravet på att inte breda ut sig med en massa  karaktärer och scener gör det till en svår utmaning…

I väntan på ny redigeringsinspiration av min roman letade jag häromdagen i min bokhylla efter olästa böcker. Jag hittade många, och skämdes litet över att jag inte läst någon av alla signerade exemplar som jag köpt från Oberoende förlags monter på bokmässa och av författarna själva. Undrade samtidigt över om någon av dem väntar på feedback, fast de har nog glömt att jag köpt dem, kunde jag i alla fall hoppas på.

En nackdel med att skriva själv är att det egna läsandet blir stört. Läsupplevelsen hamnar i skymundan och i stället träder en massa formalia fram. Håller perspektivet, hur gestaltas huvudpersonen, och mängder av andra funderingar.

”Älska noveller – 30 nyanser av kärlek” köpte jag direkt av en av författarna, min väninna Carina Drätting, på extrareleasen i Göteborg. Att läsa en novell litet då och då, kändes överkomligt och var givande, så den har jag faktiskt läst ut med stor behållning. Många duktiga författare som vänder ut och in på begreppet kärlek och stimulerar fantasin. Nästa novellantologi kommer att handla om saknad, och släppas i maj i år.

Boken jag till sist bestämde mig för att läsa var ”Stanna innan du går” av Åsa Bonelli, som jag lärde känna på förra årets Fåröförfattarvecka, där vi hade  intressanta samtal. Jag hade bilden av henne på näthinnan eftersom hon alldeles nyss varit med i Aftonbladets söndagsbilaga. Drivet i boken var så starkt, att jag läste ut den i ett enda långt svep, och dessutom inte alls hann med att fundera över formalia. En historia full av starka händelser och inre vånda, men med ett slut som passade mig. Mer än så är synd att säga, vill ju inte förstöra för er som tänker läsa den.

Det känns bra att nästa gång läsandan faller på, finns fler lockande titlar att välja på i mitt eget lilla bibliotek.

Kajsas ”Hjärtats väg” och Jörgen Tranbergs ”Universal Heart” i fint samarbete, en givande dag på Folkets Hus.

Temat för dagen var acceptans och försoning. Berete Rubin berättade med inlevelse och stor närvaro sin historia som också blivit en bok. Att vara nära döden, att ha blivit utsatt för dödligt våld på sin arbetsplats, det är en livsavgörande händelse. En händelse som kan skapa bitterhet, eller så väljer man acceptans som Berete gjorde. Publiken satt andlöst stilla och levde sig med i hennes berättelse.

Björn Natthiko Lindeblad delade sina tankar runt acceptans. Meditationen han ledde skapade lugn i kroppen och förde medvetandet mot försoning och sammanhang.

Kajsa berättade om sista delen i sin bok, och tillför perspektivet tacksamhet. En känsla som ger avtryck inte bara hos den som upplever den, utan sprider sig till andra runt omkring och längre bort. Hur det fungerar pratade Jörgen om, fast det kan jag inte varken återberätta eller förstå riktigt. Så det finns utvecklingsområden kvar i livet. Många spännande områden!

Den 12 september lyssnade jag på Kajsa Ingemarsson igen. Vishet som berikar om och om igen.

Denna gång var Kajsa på scen med Jörgen Tranberg och deras projekt ”Hjärtats väg- att hela och helas med kärlekens kraft.

I boken finns ett avsnitt om Marockoresan som Kerstin Sörbom och Kajsa anordnade förra hösten och som jag utan att tveka anmälde mig till direkt jag fick kännedom om den. Ett hjärtats beslut som jag är tacksam för. Många upplevelser och möten med fantastiska människor har sitt ursprung från den magiska veckan. Och mer lär komma…

Kerstin och Kajsa fortsätter samarbeta i resande form och presenterade ett nytt koncept med retreat som har plats för många fler deltagare än Marockoresorna.

Återigen har jag inspirerats av Kajsa Ingemarsson som under helgen delade med sig av sin visdom.

Acceptans och att vara i kontakt med sin egen inre vägledning talade direkt till mig. Påminnelsen om att lyssna till sitt hjärta och inte låta egot styra, att skilja de båda inte rösterna åt och välja sin väg, var precis vad jag behövde påminna mig själv om.  

Att dessutom få vara på denna vackra plats, bo i fantastiska Mindhouse Park och lära känna många nya fina människor var en extra bonus!

Nu närmar sig slutet på en fantastisk vecka. Vädret har samarbetat, fantastiskt med alla möten och allt författarsnack. Och roligt att träffa Camilla Davidsson igen  som ordnat allt perfekt på sitt vandrarhem Fårögården och dessutom få möjlighet att köpa hennes senaste bok. Snart är det min tur, om det är meningen…

 Min författarväninna Camilla Davidsson har släppt sin andra roman ” Pensionatet vid världens ände” och fortsätter berätta om Emma. I förra boken ” Under Vintergatans alla stjärnor” vandrade Emma Caminon. Nu är hon tillbaka. Ska bli spännande att följa henne. Del tre avslutar serien.
Camilla är en bra förebild att ha för en blivande författare!