Adjö misströstan – Välkommen förtröstan

Misströstan höll på att ta över ett tag. Efter några dagars tvivel, inte första gången, så var det bara att bita ihop, för text skulle in till skrivarkursens sista träff före sommaren. Feedbacken från kursdeltagarna hjälpte också till, konstruktiv och positiv kritik och en del beröm. Att sitta och författa helt i ensamhet måste vara otroligt svårt. Jag har återigen bestämt mig för att skriva några timmar varje dag. Småbarnsföräldrar skriver när barnen sover. Jag skriver när min man sover. Helt idealiskt faktiskt. På dagarna är det fint väder, just nu i alla fall, och då vill jag umgås. På kvällarna kan jag sitta utan distraktion och skriva några timmar. En finess detta för med sig är att jag sover längre än min man på morgonen, och då får han egentid framför datorn. Min förtröstan att detta ska fungera är stor!