En liten puff betyder mycket

Jag har samlat kraft och samlat kraft och samlat igen. Ändå har inte det jag samlat mig inför, kommit igång. Eller snarare så är det jag som inte kommit igång. Jag vet att mitt manus går att förbättra, och nu har jag gått igenom alla kommentarer jag fått sedan jag första gången satte pennan mot pappret och skrev ner ett kapitel som vuxit fram i mitt huvud under en skrivarövning våren 2013. Många har tyckt om den, många har haft synpunkter på förbättringar. Och jag har arbetat om och fixat till. Texten har utvecklats, korrigerats, strukits enligt konstens alla regler, men ändå är jag inte nöjd. Och rädslan för att inte hitta den felande länken, att helt enkelt behöva se mig själv ge upp projektet som jag investerat så mycket i, för att jag inte kan lista ut hur jag ska gå vidare, paralyserar mig. En känd författare sa till mig att det handlar till stor del om envishet, att inte ge sig utan göra om och göra bättre. Lätt att säga, om man vet hur. Så där har den blanka blå plastmappen med manuset legat och hånat mig. Tills nu. För igår läste jag att tidningen Skrivas lektör, vars utlåtande om några inskickade sidor finns med i varje nummer, behövde fler alster att välja på. Sista datum för inlämning är idag. En liten puff i rätt riktning. Det vore kul att testa, en lagom stor utmaning som fick mig att plocka upp manusbunten och leta efter ett lämpligt avsnitt på 6000 tecken. Jag manipulerade mig därmed till att börja läsa manuset, inte som bedömning utan för att hitta dessa 6000 tecken. Vips får jag en massa idéer om hur jag ska möblera om kapitel, ta bort en hel del som flera personer föreslagit för mina döva öron och hur jag ska förändra hela tyngdpunkten på vad som ska vara huvudkonflikt, och vad som ska bli underkonflikten som den yttre speglar. Att släppa den inre kampen har belönat sig igen!