Dagens fundering runt acceptans illustererar jag med en bild från min balkong i morse. Om du tittar noga ser du snön på trätrallen. Jag vill inte ha mer snö nu. Jag vill att våren ska komma igång på riktigt, med en milt värmande sol och glimtar av blå himmel. Ju mer jag tänker på våren som inte är, desto mer irriterad blir jag över snön som är.
Ett exempel från det enkla i livet, en balkong med snö, kan lätt översättas till de stora frågorna som berör oss alla med jämna mellanrum. Något händer som vi inte vill ska ske, någon sårar oss, ja mindre förtretligheter och större katastrofer kan drabba oss när som helst. Och så fort vi tänker att det borde inte vara såhär, skapar vi vårt eget lidande. För det är ju som det är, och har redan inträffat. Alltså går det inte att backa bandet, utan det finns bara en sak att göra. Konstatera faktum, även om jag inte gillar det. Och det kan i bästa fall i sin tur leda till att jag acceptera verkligheten som den är utan att värdera den som bra eller dålig. För det vet jag egentligen ingenting om. Det som verkar som en katastrof idag, kan visa sig ha oanade fördelar i morgon. Och tänk då så mycket energi som är nedlagt i onödan, så mycket onödigt lidande. Men, protesterar en del av mig, tänk om det som händer är alldeles fruktansvärt, ska jag acceptera det ändå? Ja, men inte utan att sörja. Att sörja är inte samma sak som att förbanna verkligheten. Sorgen renar, och helar på sikt, även om det kan ta väldigt lång tid. Att inte acceptera det som skett, skapar i förlängningen bitterhet och allt lidande som bitterheten för med sig.