Förra gången jag var med i #Blogg 100 tänkte jag, en gång är tillräckligt. Alldeles väldigt tillräckligt. Så 2015 var jag nöjd med att inte delta. Och nu när jag fick inbjudan för några dagar sedan bestämde jag mig för att delta igen. Utan att kunna förklara varför, det bara kändes rätt. Då, 2014, höll jag på med första delen i min trilogi om Mias längtan, utmaningar och insikter. Hade jag vetat då att jag två år senare inte skulle vara klar ens med den delen, hade jag nog lagt ner projektet romanserie, och försökt låta det falla i glömskans dimma. Jag testade att lämna manuset till ett lokalt förlag och fick tillbaka det efter trekvarts år, med en standardformulering. Miljömedveten, och med en liten skrivare, hade jag mailat och bett att få hämta manuset ifall de inte ville ha det, för att använda till redigering. Och så gjorde jag. Bunten såg helt orörd ut, sånär som ett svagt veck på de översta tio sidorna. Bra eller dåligt, kan man fråga sig. Jag tänker att det är bra på ett sätt, då kan historien vara fantastisk och förlaget har missat en pärla. Eller så kan den vara så patetiskt dåligt att de bara bläddrade förstrött någon minut. Jag väljer att tro det förra, och dessutom tänka att det var meningen att de skulle sitta på besked så länge. Nu kommer innehållet att vara på ett vis obekant, och jag kan gå igenom det på nytt, och ytterligare förbättra driv, gestaltning och karaktärsfördjupning. Jag har plockat fram lektörsutlåtandet från slutet av 2014, och tror mig förstå kommentarerna på ett mognare vis.
Så dessa 100 dagar av bloggande i en följd ska jag dedikera åt beskrivning av hur mitt manus når nya oanade höjder blandat med vardagslivets glädjeämnen!