Mellanmänsklig kommunikation är ett delikat system, där en slarvig mening kan lämna spår i mottagaren länge efteråt. Även om jag läst om och lärt ut modeller för hur vi kan undvika missförstånd och att anklaga den andre när vi uttrycker oss, misslyckas jag ibland utan att ens märka det.
Lika viktigt som att kunna uttrycka oss, är att ta ansvar för våra känslor när vi får höra något som väcker ilska eller ledsenhet eller något annat. Om vi tar ansvar för att det är vår egen tolkning av det sagda som skapar känslan, och inte orden i sig, kan vi också berätta för den andre hur meddelandet vi fick togs emot. Även här utan anklagelse eller fördömande.
Det kluriga är att ibland får vi inte kontakt med underliggande känslan, inte jag i alla fall, förrän långt senare. Vi tror att vi förstår, vi lyssnar så bra och bekräftar den andre, men under ytan bubblar en okänd vulkan av frustration som rätt som det är sprutar ut känslofyllda ord.
Att under samtal stanna upp ett slag för att vända fokus inåt, för att kontakta känslorna och lyssna på vad de har att berätta, kan förhindra att förflugna ord lagras och irriterar undermedvetet, tills lavaströmmen rinner över en dag långt senare. Om den ändå gör det behöver man skärskåda sig själv, bättre sent än aldrig, leta sig tillbaka till ursprunget till lavaströmmen och berätta om den. Självklart utan anklagelse, en konst att utveckla under resten av livet!