I min teve, eller snarare i digitalboxen tror jag, samlar jag på filmer för att ha till en trött dag. Igår var det en sådan dag, och jag såg ”Sabrina”. Den är från 1995 så Harrison Ford borde göra den sevärd tänkte jag. Romantisk komedi, såg ju en på bio häromdagen som jag skrev om tidigare. Men det har hänt mycket på dryga tjugo år i filmvärlden, bokvärlden och framför allt i den riktiga världen. Denna film har ändå 6,2 på IMDb, och roade mig en aning, tack och lov, medan jag satt och förutspådde nästa scen. Behövdes ingen kristallkula för det, men fängslades trots allt av känslor och ansiktsuttryck. Av ensamheten mitt bland människor, vilket gick som ett tema igenom filmen, ensamhet på olika sätt, men med samma sorglighet under ytan. Sabrina förstod jag direkt kommer att bli en skönhet längre in i filmen, för varför skulle hon annars ha fula glasögon, långt vildvuxet hår och bylsiga kläder i kombination med ett antingen buttert eller längtansfullt ansikte? Och att det var hon och Linus(HF) som skulle få ihop det såg jag också. Naturligtvis behövde hon tillbringa tid i Paris för att piffa till sig, så att hon knappt blev igenkänd när hon kom tillbaka. Slutligen var det bara frågan om hur mycket förvecklingar som skulle till, och hur många kritiska punkter som skulle passeras på vägen till målet. Några stycken blev det. Det stämmer väl bra överens med den dramaturgiska kurvan, som jag tycker är så tjatigt att behöva ta hänsyn till. När jag blir en stor och erkänd författare tänker jag ignorera den totalt;) Apropå det har jag tänkt på mitt första kapitel, fast inte utfört någon praktisk handling vad gäller manuset idag. Jag tänker mig att morgondagen ska bli gynnsammare.
Iconic One Theme | Powered by Wordpress