Min dotter sa häromdagen att hon hade hittat en film för oss att gå på. Och Mors dag lät som ett passande tema. Nu handlade det kanske inte om en  mor-dotterrelation på djupet, vilket vi hade föredragit. Men det var ändå mödrar och döttrar med olika slags komplicerade relationer. Samt en massa fördomar som skulle avklaras, fast jag vet inte om de riktigt lyckades. Dessutom skulle det vara en komedi. och några riktigt goda skratt blev det. Samt en stunds samvaro på ett otvunget sätt.

Jag är ödmjukt tacksam över den kontakt jag har med min egen dotter. Hur vi kan samtala om det mesta, och hur det är självklart att vi är viktiga för varandra. Samtidigt som det är lika självklart att vi båda två har våra egna liv, som vi vill leva med egna vänner och projekt. Hon sa en gång för ganska länge sedan ”Nu behöver jag ingen uppfostrare längre, utan en vägledare” och den rollen försöker jag hantera med varsamhet för den är inte lätt. Att låta bli att oroa sig och lägga sig i det som inte är meningen att jag ska ha åsikter om, och samtidigt bry sig om. Det är en balansgång på en så tunn lina, att det skulle varit en utmaning till och med för Elvira Madigan. Men jag har fått litet vägledning till min hjälp: ”Du kan ju alltid fråga hur jag mår och hur det går på jobbet.” Tack för det tipset!

Vid det här laget har det hänt så många gånger att jag borde ha vant mig. Vilket då skulle betyda att jag borde ha lärt mig att inte bekymra mig i förväg, eller ha lärt mig att lita på att saker och ting löser sig.

Men riktigt så enkelt är det inte. Vid vissa svåra tider i mitt liv, har det inte funnits något annat att välja på än att känna tillit och vänta på tecken och hjälp utan att veta hur den ska visa sig. Då har jag helt enkelt gett upp kampen för den är omöjlig, och då har lösningen uppenbarat sig.

Häromdagen var jag på ett läkarbesök. Jag skulle ta några prover och gick in i sköterskans rum. Under tiden jag väntade på provtagning såg jag mig omkring och fick syn på den lilla ängeln på dagens bild. Den var fastsatt på en stringhylla. När jag berömde den tittade sköterskan förvånat på den, och hade helt glömt att den satt där. ”Du kan få den”, sa hon och gav mig den med ett leende. Fastän jag var stressad kom ett lugn över mig. ”Du kan vara lugn, Du får det du behöver”, var budskapet jag hörde inom mig. Jag ska verkligen försöka komma ihåg det nästa gång jag börjar bekymra mig över det jag egentligen varken vet något om eller egentligen har förmåga att påverka.

För några dagar sedan mailade jag till Folkuniversitetet i Göteborg, där jag gick en kurs på Skrivarakademin under våren 2014.

Det var då som min romanidé på allvar tog fart, och under tiden med kurskamraterna fick jag ihop ett första manusutkast. Det har jag sedan bearbetat på en mängd vis, efter att många visa människor har lämnat sina synpunkter. Jag tänkte att Folkuniversitetet kanske ville veta att jag ska bli utgiven i den där novellantologin, som jag skriver så mycket om. Om du missat det finns mer att läsa längst upp på hemsidan.

Jag fick kontakt med en mycket trevlig Karin, redan dagen efter och vi ska ses på måndag, för att hon ska ställa några frågor om mig och mitt skrivande och hur kursen bidrog. Sedan lägger hon det på deras sida, och länkar till min. De får reklam genom att kursen lett fram till en publicering, inte den första heller hoppas jag. Och jag får reklam för mig själv och mitt skrivande. En alldeles klockren winwin-situation. Även om uttrycket kanske inte ska användas på fullt så världsliga saker som reklam i egen sak…

Handledning är ett av mina arbetsområden, spännande och omväxlande uppdrag på skolor eller förskolor. Antalet uppdrag har krympt med åren, och jag är glad över att ha några grupper igång.

Eftersom huvuduppgiften ofta är att förbättra gruppens kommunikation  och därmed deras samarbete, använder jag mig gärna av NVC som förhållningssätt och modell. Nonviolent Communication kallas ibland giraffspråk. Giraffen används som symbol eftersom den är det landgående däggdjur som har störst hjärta, vilket väl behövs för att få fart på blodet ända upp i huvudet. NVC kallas även Hjärtats kommunikation, eller Compassionate language. Den långa halsen har också symbolisk betydelse av att se saker litet från ovan, att lyfta sig utanför sina känslor och kunna uttrycka sig utan att värdera eller döma sina medmänniskor.

Idag utgick jag ifrån en konkret problemsituation, och presenterade de fyra stegen i NVC:s modell. Fastän jag pratat om detta så många gånger finns det alltid nya infallsvinklar och nya insiktsfulla kommentarer från gruppen.

Jag önskar att fler fick ta del av denna kunskap i hur man skapar samförstånd i stället för motstånd och missförstånd. Mer att läsa finns på den amerikanska organisationens hemsida: https://www.cnvc.org/ Skaparen Marshall Rosenberg avled för några år sedan. Hans bok lever än; ”Nonviolent Communication – ett språk för livet” går in på förhållningssättet som baseras på ömsesidig respekt och att sätta behoven i fokus för att uppnå förståelse. Den finns att köpa på http://friareliv.se/sv/

Modellens fyra punkter i sin korta form:

• observation – förmedla det du ser eller hör (inte dina tolkningar av det som sägs)
• känslor – berätta hur du känner dig i situationen (inte dina tankar om den)
• behov – ta kontakt med ditt behov dvs varför du känner som du gör (inte dina strategier för att få som du vill)
• önskemål – formulera vad du skulle önska att den andra personen gör (inte dina krav)

På hemsidan och i boken finns förstås mycket mer att lära om hur vi kan undvika krockar och konfliker i våra olika relationer, allt från arbetsrelationer till våra olika privata. På Friarelivs sida finns mycket mer litteratur på temat. Som vanligt gläds jag åt att få arbeta med precis det som jag vill.

Tiden som jag planerat att ägna åt ett väl genomtänkt inlägg, gick i stället till att radera en väldig massa skräpmail. Jag skulle bli väldigt glad om jag lärde mig hur det går att undvika sådana. Tur ändå att det finns en spärr så att de inte kan bli publicerade utan mitt godkännande. Jag markerar dem som skräppost, och tänker att då ska aldrig liknande kommentarer kunna komma in på sidan, fast det gör de ändå. Tröttsamt och irriterande!

På annandag pingst för 25 år sedan dog min pappa. Exakt datum kommer jag aldrig ihåg, för det är inte speciellt intressant.

Han föddes mitt under första världskriget, 1916, vilket känns som oerhört länge sedan. Att tänka tanken att en av mina föräldrar skulle fyllt 100 år, känns mycket märklig.

Då borde jag också vara till åren kommen, även om han var förhållandevis gammal när jag föddes. När jag tänker på hur tekniken utvecklats under mina år, kan jag hålla med om att den var föråldrad när jag föddes.

Men om jag tänker på hur mitt liv och därmed förhoppningsvis jag själv utvecklas i stort sett varje dag, känner jag mig som en nyfödd med nyfikenhet och öppenhet inför allt jag upplever och har framför mig.

Om jag agerar utifrån plikt eller kärlek kan ses i flera dimensioner. Jag funderar över hur lätt det är att välja plikten i stället för kärleken till mig själv. Jag är uppvuxen med det gamla kungavalspråket ”Plikten framför allt” som Gustav den VI Adolf tog till sitt. Kom på först idag att det måste ha påverkat mig. Jag väljer alltid (oftast) att klara av pliktgöromålen först för att känna mig helt ledig sedan. Problemet är bara att ganska ofta finns det ingen tid över till att bara göra det jag vill.  Att av kärlek till mig själv ta hand om mig såsom exempelvis att vila när jag är trött istället för att pressa mig själv litet till. Gränsen finns alltid en bit bort. Så jag ska träna på att låta nöjet få inleda för att sedan klara av plikten. Dessutom behöver plikten ibland nagelfaras för att den kan vara en illusion. Om jag synar den närmare kanske den löser upp sig precis som om den vore en hallucination. Det vill säga om jag synar den under luppen som heter egenvilja och egenvärde. Vill jag verkligen göra detta? I så fall varför, av plikt eller kärlek? Av ångest eller i glädje? Av tvång eller i frihet? Att ställa mig den frågan både i de egna valen liksom i hur jag väljer när det gäller andra människor. Jag skulle inte vilja att någon av de mina, familj eller vänner, hjälper mig utifrån tvång eller plikt. Då är det rimligt att jag inte heller utsätter dem. Utan tar mig tiden och ansträngningen att känna efter på djupet innan jag svarar ja på en förfrågan eller erbjuder min hjälp.

Idag var det sista dagen av tre dagars jobb på NJF Congress på Svenska Mässan. Ett otroligt välfungerande arrangemang med föreläsningar och event.

Spännande och lärorikt att möta alla barnmorskor och ta del av deras erfarenhet och gedigna kunnande.

Det som berörde mig mest var ändå den fantastiska personalen från Gothia Towers som ordnade fram mat till alla dessa hundratals människor. Professionella, personliga och hjälpsamma. En av damerna frågade till och med mig idag om jag var bättre i halsen, för min röst har varit på gränsen till obefintlig av all ansträngning. De hade järnkoll på all specialmat, och såg ut att ha det trevligt tillsammans med sina arbetskamrater. Kände igen en del av den hjärtliga jargongen från tiden då jag arbetade extra som servitris på en liten restaurant. Pratade idag med en som arbetat väldigt länge, om hur det sliter på rygg, höfter och leder att bära tunga brickor och luta sig snett framåt vid bordsservering. Att trots detta ha ett leende till övers och komma ihåg mitt namn när jag kommer för att hämta min specialmat är beundransvärt. Jag önskar att fler tog sig tid att uppmärksamma dem som i sina serviceyrken hjälper oss och genom sitt arbete bidrar till vår bekvämlighet.

Vilka glasögon har du på dig eller vilken lins ser du igenom när du betraktar din omgivning? Hur menar jag då? Jo, jag tänker på det filter vi alla har, som är format av vår barndom och våra upplevelser sedan dess. Jag tänker på hur viktigt det är att vi är medvetna om de tolkningar av verkligheten som vi gör i varje ögonblick.

Om vi låter dessa tolkningar vara oreflekterade, om vi inte märker vilka glasögon vi går omkring i, riskerar vi att hamna i missförstånd eller att såra människor runt omkring oss. Att per automatik tro sig sitta inne med sanningen om hur verkligheten är, kan bara leda till svårigheter. Som tonåring såg jag det mesta som svart eller vitt, och visste precis allt och tog mig rätten att döma omgivningen efter mitt egna rättesnöre.

Med åren hoppas jag att jag fått en ödmjukhet, samtidigt med kunskapen om att det finns lika många sätt att uppfatta omgivningen som det finns personer som ser den. Ändå glömmer jag bort, inte alltid tack och lov, att det alltid finns tolkningsmöjligheter i all mellanmänsklig kommunikation. Enda möjligheten för att förstå varandra är att utforska varandras verkligheter och därmed skapa en förstorad gemensam bild.

När jag för ett tag sedan en grupp och hade föreläsning frågade en av deltagarna mig vad jag jobbade med för olika saker. När jag hade räknat upp mina olika uppdrag utbrast hon med ett stort leende: ”Vilket roligt jobb du har!”

Jag håller fullhjärtat med henne. Idag har jag träffat mängder av barnmorskor som är på en nordisk jordemorkonferens. Dessutom finns delegater från ett sånt avlägset land som Etiopen. Fantastiskt att ta del av allas erfarenheter och berätta om bäckenbottenträning och visa Belladots produkter. Ikväll får jag vara helt tyst, för rösten behöver återhämta sig inför morgondagens konferens.