Min dotter sa häromdagen att hon hade hittat en film för oss att gå på. Och Mors dag lät som ett passande tema. Nu handlade det kanske inte om en mor-dotterrelation på djupet, vilket vi hade föredragit. Men det var ändå mödrar och döttrar med olika slags komplicerade relationer. Samt en massa fördomar som skulle avklaras, fast jag vet inte om de riktigt lyckades. Dessutom skulle det vara en komedi. och några riktigt goda skratt blev det. Samt en stunds samvaro på ett otvunget sätt.
Jag är ödmjukt tacksam över den kontakt jag har med min egen dotter. Hur vi kan samtala om det mesta, och hur det är självklart att vi är viktiga för varandra. Samtidigt som det är lika självklart att vi båda två har våra egna liv, som vi vill leva med egna vänner och projekt. Hon sa en gång för ganska länge sedan ”Nu behöver jag ingen uppfostrare längre, utan en vägledare” och den rollen försöker jag hantera med varsamhet för den är inte lätt. Att låta bli att oroa sig och lägga sig i det som inte är meningen att jag ska ha åsikter om, och samtidigt bry sig om. Det är en balansgång på en så tunn lina, att det skulle varit en utmaning till och med för Elvira Madigan. Men jag har fått litet vägledning till min hjälp: ”Du kan ju alltid fråga hur jag mår och hur det går på jobbet.” Tack för det tipset!