För nittio år sedan föddes min mamma. Jag tänker en extra gång på henne idag när vi inte kan fira henne längre. Länge trodde jag att vi var helt olika som personer. Ju äldre jag blir desto fler likheter hittar jag. Mamma gick i folkskola och slutade som de flesta efter sjätte klass. Hon hade en härlig förmåga med ord. Dagbok skrev hon varje dag, några små anteckningar. I hennes gamla kalendrar hittar jag en och annan dikt. Hennes julklappsrim var fyndigast av alla och precis på pricken. Hon läste och löste korsord, så länge ögonen räckte till. Hon var genuint intresserad av människor. I restaurangköket där hon arbetade, var det många som satte sig hos henne och pratade en stund. Hon förundrades över allt de med stort förtroende avslöjade för henne. Hon älskade alla blommor. Kaffekannan från hennes första servis, med små rosor, står på min köksbänk. Om hon fötts i samma tidsålder som jag, skulle hennes bana kanske liknat min. I stället började hon arbeta på konditori som trettonåring och hade inte många av de möjligheter som fanns för mig.

Det sägs att de första femtio sidorna är svårast när man skriver en bok. Efter att ha passerat denna magiska gräns kommer allt att flyta på smidigt och smärtfritt. Nja, kanske inte så enkelt, men förhoppningsvis med mer flyt. Idag passerade jag äntligen 50 sidor. Dessutom med ovanligt bra flyt. Jag håller tummarna för att det fortsätter ett tag till! Snart dags att fira halvtid med #blogg100.  Om inte alltför länge är det påsk. Mycket firande blir det…

En del av mina bloggande kamrater på #blogg100 har tappat lusten att fortsätta. Inte så konstigt, det gör jag också då och då. Vad är det som hindrar mig från att lämna utmaningen innan den är klar? Mest troligt min envishet, svarar jag direkt. För många år sedan arbetade jag i lärarlag med en kollega som hetsade upp sig ibland. När jag påpekade det, på mitt vänligaste vis, såg hon irriterad ut. ”Inte så konstigt att jag hetsar upp mig. Du är ju envis som en röd gris!” Två lärdomar i en smäll. Min tolkning av situationen var att hon hetsade upp sig, hennes en helt annan. Tänk om vi alltid tolkar omvärlden så olika? Lärdom nummer två, jag var otroligt envis. Alla våra egenskaper har en fram- och en baksida. I mitt skrivande tänker jag dra nytta av framsidan! Baksidan får andra ta hand om…

Nej, jag har inte hamnat i konflikt med någon medtvättare. Jag fick en stund över medan maskinen centrifugerade, så jag bläddrade i bokningskalendern. Längst ner på varje sida fanns små tänkvärdheter och ordspråk. Måste förstås läsa nästan alla… Ord har, ända sedan jag lärde mig dechiffrera koden, fascinerat mig. Visdomsord är en särskild favorit, som detta avskrivet på en bit av ett tvättmedelspaket: ”När man haft bråttom länge, måste man stanna upp och vänta in sin själ” gammalt kinesiskt ordspråk Precis vad jag behövde höra!

Sista träffen med en handledningsgrupp idag. Så givande att ha fått vara med en liten bit på deras väg. Det känns ibland overkligt att få vara med och sätta spår i andra människors liv, som jag gör i mitt jobb. Andra gånger tänker jag att vi alla sätter spår i varandras liv, på gott och ont. Därför behöver vi vara varsamma med varandra, och tänka på vilka avtryck, eller intryck, vi vill göra. Hur vill vi att andra ska tänka på oss? Hur tänker vi om andra? Jag tror dessutom att det vi skickar ut, kommer tillbaka på ett eller annat sätt. Dilemmat med att skriva en bok är att det tar så lång tid att få svar på om det uppstår kontakt med läsaren. Om boken sätter några spår….

Med tanke på att frihet är en av mina viktigaste behov, förvånar jag mig ständigt. Trots att mitt liv är friare än någonsin känns det inte alltid så. När jag funderar på varför, kommer bara ett enda svar. Jag påverkar själv mina tankar och därmed oftast mina känslor. Om jag ställer krav på mig själv att prestera, att hålla en dead-line jag hittat på själv eller att anpassa mig när jag inte vill, upplever jag ofrihet. Mycket märkligt att jag, med tanke på detta, ännu inte lärt mig min läxa. Jag har alltid ett val. Om jag tänker att jag borde, eller ännu värre måste, glömmer jag mitt fria val och lusten att trotsa vaknar med risk för upplevd maktlöshet. Vägen är tydlig, dags att vandra längs den!

Jag vill dela med mig av feedback som jag fick från en av mina handledningsgrupper idag. Hjärtat blev varmt av det jag hörde. Deltagaren beskrev hur mjuk huden blir i ansiktet av peeling. Så mjuk och behaglig kände hen sig i själen efter samtalet i gruppen:) På väg till handledningen funderade jag på om jag hade något att tillföra gruppen, så detta ”kvitto” kom precis vid rätt tillfälle.