Stadsbiblioteket som ligger underbart nära mitt hem, förser mig med en mängd olika nöjen. Boklån, ja såklart, men också skrivarkvällar med skrivövningar och intressanta föreläsningar. Häromsistens läste jag personalens boktips på den stora skärmen i taket i entréhallen. Varje gång jag är på biblioteket, går jag till den gamla ingången, som nu är stängd sedan tillbyggnaden, som om jag vore mellanstadieelev igen och på väg in i min tillflyktsort. Skulle kunna skriva många sidor om detta biblioteks betydelse i mitt liv, men nu var det boktips jag skulle prata om. ”Maken” av Gun-Britt Sundström, räknas nu som en klassiker, och utgavs första gången 1976. Aktuell idag, även om den utspelar sig på 1960-talet. En förhållanderoman, står det på omslaget. Jag har tänkt att min blivande roman, som finns som utkast väntande på ytterligare snilleblixtar i redigeringen, också ska vara en förhållanderoman. Om jag nu vetat att begreppet fanns, förstås. Men min roman är inte i första hand en sådan, är det senaste jag kommit på. Den handlar i första hand om hur det känns att vara utanför på jobbet, hur konflikterna äter på ork och självkänsla. Och i andra hand om ett förhållande. Så nu väntar omskrivning. Samtidigt som jag konstaterar att Sundströms bok är något annat, får jag bekräftat att mina tankar om att ändra preteritum till presens inte behöver vara fel, om än himla massa arbete. Närvaron i texten blir mer tillspetsad när alla händelser utspelas just nu. Boken är i jag-form, vilket jag också funderat över. De allra första raderna som jag skrev, var i jag-form, långt innan jag visste att detta skulle bli en roman, del ett av tre dessutom. Men jag-form sägs vara nybörjarmässigt. Det kan vara så att det blivit omodernt, eller så kan det vara så att en virtuos författare som Sundström kan göra hur som helst. Och ändå få till en klassiker som känns fräsch efter 40 år.
Iconic One Theme | Powered by Wordpress