Morgonsidorna som jag berättat om tidigare, är ett bra sätt att hitta inspiration till dagens blogginlägg.
I morse trodde jag att jag skulle skriva om hur viktig återhämtning är, hur viktigt det är att berömma sig själv och belöna sig själv för väl utfört arbete eller vad det nu kan vara. Eller varför inte belöna sig själv just när man förtjänar det som minst.
I stället vill jag skriva om en fin vän som jag känt sedan början av nittiotalet. Vi arbetade ihop och utvecklade under alla samtal en vacker vänskap. Den var sann, utan förvrängningar eller tillrättalägganden av det vi samtalade om. En ärlig och respektfull kommunikation och en glädje i det lilla. Våra liv var parallella på flera sätt, under åren som gått sedan dess.
Tidigt i morse lämnade hon detta livet, efter en tids sjukdom. Vi sågs sista gången för en dryg månad sedan och gjorde vårt eget bokslut och tackade varandra för många fina stunder. I förmiddags fick jag en föraning om att något hänt och fick det bekräftat under dagen. Jag kunde tack vare den föraningen ta farväl en gång till.
När jag kom hem, sorgsen och samtidigt tacksam över vår vänskap, färgades himlen utanför min balkong i vackra färger. Som en sista hälsning från en dimension långt bortom alla ord.