Sista träffen med en handledningsgrupp idag. Så givande att ha fått vara med en liten bit på deras väg. Det känns ibland overkligt att få vara med och sätta spår i andra människors liv, som jag gör i mitt jobb. Andra gånger tänker jag att vi alla sätter spår i varandras liv, på gott och ont. Därför behöver vi vara varsamma med varandra, och tänka på vilka avtryck, eller intryck, vi vill göra. Hur vill vi att andra ska tänka på oss? Hur tänker vi om andra? Jag tror dessutom att det vi skickar ut, kommer tillbaka på ett eller annat sätt. Dilemmat med att skriva en bok är att det tar så lång tid att få svar på om det uppstår kontakt med läsaren. Om boken sätter några spår….

Med tanke på att frihet är en av mina viktigaste behov, förvånar jag mig ständigt. Trots att mitt liv är friare än någonsin känns det inte alltid så. När jag funderar på varför, kommer bara ett enda svar. Jag påverkar själv mina tankar och därmed oftast mina känslor. Om jag ställer krav på mig själv att prestera, att hålla en dead-line jag hittat på själv eller att anpassa mig när jag inte vill, upplever jag ofrihet. Mycket märkligt att jag, med tanke på detta, ännu inte lärt mig min läxa. Jag har alltid ett val. Om jag tänker att jag borde, eller ännu värre måste, glömmer jag mitt fria val och lusten att trotsa vaknar med risk för upplevd maktlöshet. Vägen är tydlig, dags att vandra längs den!

Jag vill dela med mig av feedback som jag fick från en av mina handledningsgrupper idag. Hjärtat blev varmt av det jag hörde. Deltagaren beskrev hur mjuk huden blir i ansiktet av peeling. Så mjuk och behaglig kände hen sig i själen efter samtalet i gruppen:) På väg till handledningen funderade jag på om jag hade något att tillföra gruppen, så detta ”kvitto” kom precis vid rätt tillfälle.

Dagen har bjudit på kontakter av varierande slag. Jag har haft några klienter i samtal. Alltid lika givande att möta människor som vill utvecklas och lära känna sig själva, samtidigt som jag får förmånen att bidra med mina tankar. Kontakt när den är som mest utvecklande! Kvällen har jag tillbringat i telefon med olika familjemedlemmar. Kontakt när den är närmast mitt hjärta! Kvar under kvällen är kontakt via sociala medier. Kontakt när den är som enklast!

Skriver, skriver och skriver. Det verkar som jag behöver ha piskan över mig för att få fart på skrivandet. I kväll ska jag skicka in text till skrivarkursen. Önskar mig självdisciplinen att skriva även utan piska. Inte för att jag inte blir nöjd med det jag åstadkommer under press, utan för att det vore trevligare med en paus då och då. Nacken framförallt skulle välkomna kortare arbetspass!

Sol och blå himmel – vill gå ut och samtidigt producera text. Den senaste tiden har jag redigerat det hittills skrivna, för att skicka till skrivarkursen. Ny text behöver fantiseras fram. Packar en liten matsäck bestående av två päron och en flaska vatten. Tar med skrivbok och schema för bokens scener och går ut för att leta upp ett bra skrivställe. Jag behövde inte gå långt, bara några hundra meter, för att hitta denna fantastiska plats. Skrev koncentrerat i 45 minuter, utan att tänka på grammatik och form. Befriande efter redigeringspetande!

Första riktigt varma vårdagen! Våren väcker många känslor och funderingar hos mig. Egentligen borde året börja med vår och inte med vinter. När ljuset kommer börjar livet på nytt, men året har redan pågått i flera månader. Våren sägs vara hoppets årstid. Jag blundar i vårsolen och hoppas och önskar att mina närmaste ska vara friska och må bra. Att de ska känna meningsfullhet och vara nöjda med sina liv. Att de ska känna tacksamhet för allt de har och inte glömma dem som är mindre lyckligt lottade. Tyvärr inser vi inte hur bra vi har det förrän något eller någon tas bort från oss.  Jag tänker försöka vara i det som är just nu och passa på att njuta av det som bjuds!

Att skiljas är att dö en smula, brukar det sägas. Vet inte om hela jag dör, men en liten bit av hjärtat försvinner säkert. När kära bort långt bort, blir det många avsked. Vi ska ses igen, men vet inte alltid när. Vem vet egentligen hur framtiden ser ut? En god vän till min man somnade häromdagen och vaknade aldrig igen, inte i denna världen i alla fall. Varje avsked känns som ett farväl. Sorgligt, så sorgligt. En lång tågresa passar bra för att återfå balansen och se fördelarna med att vara ensam hemma. Skrivarfördel hoppas jag!