Dagen har hittills bjudit på sociala möten i olika medier, som mobilsamtal, sms och diverse Facebookkontakter. Fantastiskt att jag kan sitta och författa och samtidigt vara i kontakt med så många. I kväll blir det restaurangbesök med en väninna sedan många år. Blandningen av umgänge passar mig perfekt. Tänker på min mamma som ofta kände sig ensam. De sista åren var telefonen hennes enda möjlighet till kontakt, om hon inte fick besök. Jag är tacksam för mina sociala kontakter som ger mig näring och glädje varje dag.

För nittio år sedan föddes min mamma. Jag tänker en extra gång på henne idag när vi inte kan fira henne längre. Länge trodde jag att vi var helt olika som personer. Ju äldre jag blir desto fler likheter hittar jag. Mamma gick i folkskola och slutade som de flesta efter sjätte klass. Hon hade en härlig förmåga med ord. Dagbok skrev hon varje dag, några små anteckningar. I hennes gamla kalendrar hittar jag en och annan dikt. Hennes julklappsrim var fyndigast av alla och precis på pricken. Hon läste och löste korsord, så länge ögonen räckte till. Hon var genuint intresserad av människor. I restaurangköket där hon arbetade, var det många som satte sig hos henne och pratade en stund. Hon förundrades över allt de med stort förtroende avslöjade för henne. Hon älskade alla blommor. Kaffekannan från hennes första servis, med små rosor, står på min köksbänk. Om hon fötts i samma tidsålder som jag, skulle hennes bana kanske liknat min. I stället började hon arbeta på konditori som trettonåring och hade inte många av de möjligheter som fanns för mig.

Det sägs att de första femtio sidorna är svårast när man skriver en bok. Efter att ha passerat denna magiska gräns kommer allt att flyta på smidigt och smärtfritt. Nja, kanske inte så enkelt, men förhoppningsvis med mer flyt. Idag passerade jag äntligen 50 sidor. Dessutom med ovanligt bra flyt. Jag håller tummarna för att det fortsätter ett tag till! Snart dags att fira halvtid med #blogg100.  Om inte alltför länge är det påsk. Mycket firande blir det…

En del av mina bloggande kamrater på #blogg100 har tappat lusten att fortsätta. Inte så konstigt, det gör jag också då och då. Vad är det som hindrar mig från att lämna utmaningen innan den är klar? Mest troligt min envishet, svarar jag direkt. För många år sedan arbetade jag i lärarlag med en kollega som hetsade upp sig ibland. När jag påpekade det, på mitt vänligaste vis, såg hon irriterad ut. ”Inte så konstigt att jag hetsar upp mig. Du är ju envis som en röd gris!” Två lärdomar i en smäll. Min tolkning av situationen var att hon hetsade upp sig, hennes en helt annan. Tänk om vi alltid tolkar omvärlden så olika? Lärdom nummer två, jag var otroligt envis. Alla våra egenskaper har en fram- och en baksida. I mitt skrivande tänker jag dra nytta av framsidan! Baksidan får andra ta hand om…

Nej, jag har inte hamnat i konflikt med någon medtvättare. Jag fick en stund över medan maskinen centrifugerade, så jag bläddrade i bokningskalendern. Längst ner på varje sida fanns små tänkvärdheter och ordspråk. Måste förstås läsa nästan alla… Ord har, ända sedan jag lärde mig dechiffrera koden, fascinerat mig. Visdomsord är en särskild favorit, som detta avskrivet på en bit av ett tvättmedelspaket: ”När man haft bråttom länge, måste man stanna upp och vänta in sin själ” gammalt kinesiskt ordspråk Precis vad jag behövde höra!