Äntligen har stadsbiblioteket i  Göteborg nyöppnat efter två års renovering. Passande att öppna på världsbokdagen. Biblioteket var mitt favorittillhåll när jag gick på mellanstadiet. Otaliga boktravar blev hemkånkade. Som mest läste jag runt tio böcker i veckan. Jag levde mitt liv genom böckerna eller snarare var böckerna mitt liv. Min mamma sa en gång ”Du blir aldrig ensam för du har dina böcker.” Så sant! Min besvikelse var stor när jag äntligen bodde nära mitt älskade bibliotek igen, och så stängde det för reparation…

Ensamhet är ett intressant fenomen. Träffade en gammal vän på lunch idag och pratade om ensamhet. Samtalsämnet var inte planerat, utan dök bara plötsligt upp. När är man ensam? Tror det finns lika många svar som personer som svarar. Ensamhet upplever vi på olika sätt i olika situationer. En del av oss har ensamheten integrerad i själen sen barndomen. Andra hamnar i den i ålderdomen. Vi är beroende av varandra för att överleva så ensamheten kan säkert väcka existentiell ångest. Självkänslan påverkas av kontaktlöshet, duger jag inte? Självvald ensamhet, är det egentligen äkta ensamhet? Frågorna är inte nya, men fortfarande lika aktuella…

Två scener författade i solen på en parkbänk mitt i folkvimlet. Eftersom den ena handlade om huvudpersonens sexfantasi funderade jag på om de unga männen som stod bredvid min bänk kunde läsa vad jag skrev. Tanken är förstås att det ska läsas av många så småningom. Ändå blir det aningen för personligt när jag skriver i min anteckningsbok. Scenen kanske inte ens kommer med efter redigering. Om den blir kvar har jag gott om tid att förbereda mig på eventuella reaktioner…

I natt sträckläste jag ”Livet efter dig” av Jojo Moyes. Skulle bara läsa några kapitel och sen var jag fast. Älskade ”En oväntad vänskap” och tänkte att boken och filmen var för lika. Ändrade mig ganska snabbt. Vissa yttre likheter och ändå helt olika historier. Samtidigt som jag är djupt engagerad i alla känslor lägger jag märke till enstaka perspektivbyten. Hade funderat över hur jag vill göra i min roman och fick nya idéer. Konstaterade att dialogerna var levande och engagerande. Ny lärdom att ta till sig för att undvika blixtlåsdialoger. Att läsa är att skriva!

Påskafton är snart slut. En härlig vårpromenad med syster och svåger. En kväll full av skratt, prat och gamla foton. När föräldrarna är borta, är syskonen extra viktiga länkar till det förflutna och bortglömda minnen…

Runt storhelger känner jag ofta tacksamhet över att jag har en familj, och därmed ingår i ett socialt sammanhang. Det är så lätt att ta för givet att ha det så. Samtidigt så hör vi varje dag om människor som inte ens kan ta för givet att de har mat för dagen eller en säker plats att sova på. Egentligen borde det vara en självklarhet att vi delar med oss av vårt överflöd!

Jag har börjat läsa ”Om trädens placering ” av Catharina Ståhlgren, en av mina nuvarande kurskamrater. Som att läsa poesi, och samtidigt en roman. Språket slingrar sig fram i långsam takt. Många meningar är så vackra med sina metaforer och liknelser att jag läser dem flera gånger. Min vanliga lästakt bromsas upp och jag njuter av orden. Tänk att författaren är med och tycker om mina texter!

Idag var det dags igen för genomgång av min text på skrivarkursen. Det är en fantastisk kick att höra kursdeltagarna diskutera romanfigurernas handlingar och avsikter som om de fanns i verkligheten. Det ger mig hopp inför mitt fortsatta arbete. Skönt som omväxling till databekymmer.

Denna dag har ägnats åt långa samtal med datasupport och lång väntan däremellan. Till slut blev det bestämt att min dator kommer att hämtas för service någon av de närmaste dagarna, någon gång mellan 9-17, mer precist än så går mest troligt inte att säga. Inser hur viktigt frihet är för mig, att förfoga över min tid som jag själv bestämmer. Har också insett att allt som finns i min dator är lika personligt som mina saker, och dem vill jag ha kvar….

Hoppas på positiva besked senare i kväll att datorn eller åtminstone innehållet går att rädda. Jag hade ingen aning om hur tomt det skulle kännas utan min lilla behändiga och kraftfulla Vaio. För bara några år sedan behövde jag ingen, tänkte jag. Tänk så det blev…