Igår klagade jag över snö, och idag hittade jag snödroppar på vägen hem från min spanskakurs. Så är det ofta för mig, att när jag väl accepterat och förlikat mig med hur verkligheten ser ut, och släppt kampen inombords, sker ett skifte. Nästa dag, eller kanske en stund senare, kommer en förändring åt rätt håll, även om det inte är den jag helst skulle sett. Vårvädret lyser med sin frånvaro idag också, men de vita små klockorna gav mig indikationen på att naturen i alla fall tycker att det är vår!

Dagens fundering runt acceptans illustererar jag med en bild från min balkong i morse. Om du tittar noga ser du snön på trätrallen. Jag vill inte ha mer snö nu. Jag vill att våren ska komma igång på riktigt, med en milt värmande sol och glimtar av blå himmel. Ju mer jag tänker på våren som inte är, desto mer irriterad blir jag över snön som är.

Ett exempel från det enkla i livet, en balkong med snö, kan lätt översättas till de stora frågorna som berör oss alla med jämna mellanrum. Något händer som vi inte vill ska ske, någon sårar oss, ja mindre förtretligheter och större katastrofer kan drabba oss när som helst. Och så fort vi tänker att det borde inte vara såhär, skapar vi vårt eget lidande. För det är ju som det är, och har redan inträffat. Alltså går det inte att backa bandet, utan det finns bara en sak att göra. Konstatera faktum, även om jag inte gillar det. Och det kan i bästa fall  i sin tur leda till att jag acceptera verkligheten som den är utan att värdera den som bra eller dålig. För det vet jag egentligen ingenting om. Det som verkar som en katastrof idag, kan visa sig ha oanade fördelar i morgon. Och tänk då så mycket energi som är nedlagt i onödan, så mycket onödigt lidande. Men, protesterar en del av mig, tänk om det som händer är alldeles fruktansvärt, ska jag acceptera det ändå? Ja, men inte utan att sörja. Att sörja är inte samma sak som att förbanna verkligheten. Sorgen renar, och helar på sikt, även om det kan ta väldigt lång tid. Att inte acceptera det som skett, skapar i förlängningen bitterhet och allt lidande som bitterheten för med sig.

Innan det var dags att återlämna Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” till biblioteket snabbläste jag de sista kapitlen. Ville låna om den, men den var reserverad. Vill köpa den, men den verkar vara slut på förlaget. Önskar mig att den dyker upp, så gör den säkert så.

När jag skrev de av henne rekommenderade morgonsidorna, för en gångs skull på morgonen, spekulerade jag över vad som fått mitt manus att bli liggande så länge. Jag har tänkt att det var för att jag pressade mig för hårt för att få det klart, för att jag så gärna ville se resultat i alla lägen. Men medan pennan gled elegant över pappret, dök en helt annan förklaring upp. En som jag inte är direkt förtjust i, men som jag ändå tog till mig som en möjlighet. Att det var min rädsla för att inte klara av att få till en läsvärd roman, att inte klara av det uppdrag jag gett mig själv. Rädsla för att göra fel, för att misslyckas, en kvarleva från barndomen där beröm var sällsynt och ersattes av frågor över det jag inte gjort till belåtenhet. Hm, jag ruskade bort obehaget och slog upp nästa kapitel i Julias bok. Hela kapitlet handlar om skrivblockering som har sitt ursprung i rädsla. Synkronicitet när den är som bäst och som mest kraftfull.

Jag har läst hyllmetrar av böcker om hur parrelationer fungerar och hur man gör för att de ska hålla och frodas. Jag har läst sexologi och träffat säkert upp emot hundra par i rådgivning. Och de flesta råden är av samma innehåll. Respektera din partner, brukar vara i ledande position som framgångsfaktor. Vad betyder det? I min värld betyder det att lyssna på varandra och att lägga lika stor vikt vid egna behov som den andres. Att inte döma eller anklaga varandra, utan försöka förstå varandras ståndpunkter och leta efter lösningar som tillgodoser bådas behov och önskemål. Tid och uppmärksamhet är en oerhört viktig ingrediens i ett välfungerande förhållande. Om man inte har så mycket tid till förfogande kan man ändå ägna varandra fullständig uppmärksamhet en stund, och mer tid så snart det går. Att känna sig prioriterad och viktig för den andre, bidrar till att man känner sig älskad. Att hjälpas åt i stort och smått och lita på att den andre finns när det blåser skapar trygghet och tillit. Det finns mycket mer att tillägga, men jag avslutar med det som kan vara avgörande för om man blir kvävd i sin relation eller om man kan andas fritt; vilket utrymme som finns för att utveckla och uppfylla egna drömmar. Och det är egentligen anledningen till att temat i dagens inlägg blev ovanstående. När jag satt på flyget hem från Las Palmas tänkte jag på hur lyckligt lottad jag är som har en partner som bejakar mitt utrymme för att utveckla drömmen om att skriva en roman. Samtidigt som han lever sin dröm att bo i Las Palmas när det är som kallast i Göteborg. Dessutom behöver jag inte prestera, vara duktig eller göra om mig för att duga i hans ögon. Det räcker att jag bara är. Det är nog förresten det bästa av allt!

Ibland ramlar jag över information just när jag behöver den. Det kan ske på många olika sätt. Jag behövde få fatt i min lust att skriva och min tro på att jag kan, samtidigt som jag behövde kreativa impulser. Allt för att komma igång med mitt manus som fått vila så länge. En natt vaknar jag av en röst inne i mitt huvud som säger ”Nära”. Jaha tänker jag, konstigt. Har ju hört om folk som får budskap, men detta var väl bara ett betydelselöst fragment ur en dröm, bara att sova vidare. och det gör jag utan problem. Nästa morgon när jag som vanligt kontrollerar om det hänt något på Facebook under natten, dyker en annons med extraerbjudande för prenumeration på tidningen ”Nära” upp i flödet. Ok, då prenumererar jag på tre nummer. När min tidning kommer finns en artikel om kreativitet, och boktips på Julia Camerons böcker skrivna runt slutet av nittiotalet. Svåra att köpa, antar jag, och lånar från biblioteket. Och blir fångad från första sidan av författarens beskrivning av kreativitet och författande och andra kreativa uttryck.

Morgonsidor är hennes viktigaste tips tillsammans med att göra något varje vecka som ger positivt flöde, oavsett om det så är att gå till en affär och titta på vackra saker. Morgonsidor är enkelt, varje morgon skriver man tre A4-sidor för hand, om vad som dyker upp. Inget krav på innehåll, inget krav på läsbarhet, inget krav på att texten ska sparas åt eftervärlden som typ en dagbok, bara att skriva. Men det ska ske varje morgon, undantagslöst. Jag lyckas inte riktigt varje morgon, men nästan. Redan känns ett annat flyt i skrivandet, när jag inte ska värderas eller korrigeras. Dessutom kommer jag på en massa nya idéer under skrivandet, och en mängd planer tar sin första form. Jag tänker fortsätta att skicka ut önskningar när jag behöver hjälp!

Ägnar min kväll åt att titta på filmen ”Boyhood”, tillsammans med en ett tjugotal medlemmar på Skandinaviska klubben i Las Palmas. Filmkvällar är en regelbundet återkommande aktivitet på klubben. Kvalitetsfilm, som jag kanske skulle missat annars. Filmskaparen har skapat en film vars handling sträcker sig över 12 år. Inget konstigt med det, förutom att den även spelats in under 12 år. Så intressant att följa hur pojken Mason blir äldre och äldre och hur hans och familjens liv pågår och förändras. Filmen blir som en dokumentär, fastän det är ett drama. Berörande och beklämmande periodvis, men mycket sevärd. Samtidigt kan jag ta till mig hur små medel det behövs för att visa att tiden går, en god lärdom för författande!

Min hjärna är sysselsatt med tankar runt skrivande mest hela tiden. Och det är inte ett dugg märkligt att jag uppmärksammar bilder och texter som rör sig i författarfältet. Jag håller på att ladda för redigeringen  med alla sinnen. Fast att jag mitt på Las Canteras strandpromenad skulle stöta på Nina Larsdotter, författare och förläggare var ändå väldigt otippat. Kändes fint att växla några ord som om vi känt varandra länge, även om vi enbart setts på bokmässa och på Facebook. Det måste vara vårt delade intresse av författande tänker jag, eller så är det kanske så enkelt att det är just Facebook som ger känslan. Oavsett vilket, väljer jag att se det som ett tecken att författande ska vara mitt fokus…

Förra gången jag var med i #Blogg 100 tänkte jag, en gång är tillräckligt. Alldeles väldigt tillräckligt. Så 2015 var jag nöjd med att inte delta. Och nu när jag fick inbjudan för några dagar sedan bestämde jag mig för att delta igen. Utan att kunna förklara varför, det bara kändes rätt. Då, 2014, höll jag på med första delen i min trilogi om Mias längtan, utmaningar och insikter. Hade jag vetat då att jag två år senare inte skulle vara klar ens med den delen, hade jag nog lagt ner projektet romanserie, och försökt låta det falla i glömskans dimma. Jag testade att lämna manuset till ett lokalt förlag och fick tillbaka det efter trekvarts år, med en standardformulering. Miljömedveten, och med en liten skrivare, hade jag mailat och bett att få hämta manuset ifall de inte ville ha det, för att använda till redigering. Och så gjorde jag. Bunten såg helt orörd ut, sånär som ett svagt veck på de översta tio sidorna. Bra eller dåligt, kan man fråga sig. Jag tänker att det är bra på ett sätt,  då kan historien vara fantastisk och förlaget har missat en pärla. Eller så kan den vara så patetiskt dåligt att de bara bläddrade förstrött någon minut. Jag väljer att tro det förra, och dessutom tänka att det var meningen att de skulle sitta på besked så länge. Nu kommer innehållet att vara på ett vis obekant, och jag kan gå igenom det på nytt, och ytterligare förbättra driv, gestaltning och karaktärsfördjupning. Jag har plockat fram lektörsutlåtandet från slutet av 2014, och tror mig förstå kommentarerna på ett mognare vis.

Så dessa 100 dagar av bloggande i en följd ska jag dedikera åt beskrivning av hur mitt manus når nya oanade höjder blandat med vardagslivets glädjeämnen!